Lyckan kan vara rosa

Det fanns en tid, när små töser använde livstycken i naturfärgad eller vit bomull. De knäpptes med tygknappar. Korta resårband knäpptes fast i fyra likadana knappar; två framtill och två baktill Med dessa resårband knäpptes långstrumporna fast. Med ytterligare "lösa" knappar, som man lade under kanten, högst upp på strumpan och stoppade in i hålet på resårbandet. Puh! Låter som en krånglig procedur. Men det var inte så det kändes. Problemet kunde däremot ligga i att hitta knappar som passade i resårbandets hål. Det blev lite rafsande och krafsande i diverse lådor. Men det hörde till.

De större flickorna använde inte livstycken. De hade avancerat till korsetter. Med tillhörande strumpeband. En fantastisk uppfinning, där resårband, "hyska" i metall och knapp satt fast i ett. Att få bära dessa strumpeband var nästa steg till vuxenlivet. Jag glömmer aldrig mina första. Fast de sattes fast på livstycket. De fanns nämligen att köpa lösa. Korsettåldern var ännu inte inne för min del.

De var laxrosa och bara helt fantastiska! Jag fick följa med mamma till Njurundabommen och där gick vi in till Röhs tygaffär. Pappas faster, tant Maja och hennes son Yngve ägde den. Väggarna var täckta av hyllor med tjocka tygbalar från golv till tak. Siden, sammet, trasa, lump. Jag kan fortfarande känna lukten; den där instängda, kvava luften som var fylld av dammig tyg-doft! Yngve hade en lång trappstege som han klättrade upp och ner på med imponerande hastighet för att hämta det kunderna pekade på. Alltid med ett leende på läpparna och skojfriska kommentarer.

Vi skulle emellertid endast inhandla strumpeband åt mig. De låg i små pappersaskar i lådorna i den långa köpmansdisken av trä och glas. Tant Maja plockade fram några olika modeller och färger. Jag fastnade naturligtvis för de rosa skapelserna, med silverfärgade metallspännen! Jag trodde nästan inte att det var sant att jag skulle få dom. Jag kände plötsligt att jag inte var så liten längre.

När vi kom hem och hade krånglat på dessa strumpeband på livstycket och jag hade satt på mig en kort kjol med blommor på, så ställde jag mig framför spegeln och drog upp kjolen. Inte bara en gång. Jag kunde inte se mig mätt på dem. Jag bara måste visa min syster! Jag frågade mamma när hon slutade skolan och jag fick besked. Det skulle dröja en bra stund.

Jag var ett otåligt barn. Jag höll på att spricka av längtan att få visa henne! Jag gick ut och satte mig på den kalla cement-trappan till vårt hus och väntade. Och väntade. Min syster brukade alltid komma i sällskap med sina kompisar som åkte med samma skolbuss. Och så slog de följe uppför backen som gick precis utanför vårt hus. Nu kom bussen nere på vägen! Snart skulle hon vara här!

Nu såg jag dom komma med sina skolväskor dinglande i händerna. Jag måste vänta tills hon kom närmare. Men tiden gick ju så långsamt. Nu! "Layne! Layne! Titta! Jag har fått nya strumpeband!" Skrek jag så högt jag kunde, drog ivrigt upp kjolen och visade ogenerat mina små "lyckopiller".

Av någon underlig anledning så reagerade hon inte som jag hade trott. I stället för att förtjust beundra dem, blev hon röd som en pion i ansiktet och vände sig bort åt ett annat håll. Sedan skällde hon ut mig. Jag förstod absolut ingenting! Hur kunde hon bli så arg? När jag var så glad? Jag grät och mamma förklarade sedan hur det låg till. Jag kanske förstod. Jag vet inte så noga.