Jag tycker i alla fall att det är märkligt...

Det förekommer många debatter. Ofta. Utdragna. Vissa ämnen debatteras i åratal. Ett sådant ämne är "jämlikhet". Naturligtvis finns ett behov av jämlikhet. Annars skulle det knappast debatteras. Jag undrar dock ibland om man riktigt vet vad man pratar om. Det blir ofta skendebatter. Tycker det är skönt att slippa engagera mig. Varför jag inte gör det? Därför att jag fått så tydliga förklaringar på varför det är som det är. Vad det är som påverkar oss människor att handla orättvist och egocentriskt. Och jag har också fått klart för mig att det kommer att bli fullständigt rättvist och jämlikt på vår jord. Och att vi redan nu kan få hjälp att korrigera vår havererade inställning. Och lära oss att bli jämlika.

Men det finns speciellt en sak i dessa debatter, samtal och uttalanden som gör mig ledsen. Och det är det som berör "hemmet". Vi tycker alla att det är en självklarhet att få växa upp i ett hem med snälla föräldrar som tar hand om en och visar mycket kärlek. Nej, inte alla, eftersom vi också vet att alltför många barn inte har det så. Och det är hemskt, eftersom kärlek, trygghet, mat och kläder tillhör det fundamentala, d v s grunden för en trygg individ. Men vi vill alla kunna få ha det, eller hur? Ett barn är ju något som man vill ska vara välkommet och älskat och tillhöra det som gör livet till något alldeles extra. Ett underverk. Rent logiskt så borde det vara ett privilegium att få ta hand om detta, eller dessa, barn. Och inte bara barnet eller barnen utan också allt runt omkring. Det som bidrar till att barnet känner sig tillfreds, glad och kan växa upp till en lycklig människa. Hemmet. Att hålla hemmet fint. Rent. Pynta. Att göra det hemtrevligt. För sina barn och för sig själva. Om man är två.

Varför hör man så ofta: "Varför ska just jag vara hemma?" Varför är det kvinnan som ska måsta vara hemma med barnen?" "Varför ska jag gå miste om karriären?" "Hur ska jag kunna utvecklas som individ om jag går hemma och snyter barn medan mina kollegor håvar in storkovan?" "Om jag stannar hemma så här länge så är jag inte längre eftertraktad på arbetsmarknaden". Och så vidare. Jag menar verkligen inte att det är kvinnan som måste vara hemma. Mannen är i högsta grad lika ansvarig för barnen. Det är inte det. Det är inställningen. Inställningen som man många gånger har idag, både man och kvinna.

Ibland funderar jag ur barnens synvinkel. Och jag undrar hur man som liten tänker när man hör dessa samtal. Är vårt hem ett slags straff? Något som jag verkligen inte vill spendera hela dagarna vid. Är det så fruktansvärt att stå vid spisen och laga god mat till vår familj? Är det inte roligt att vara med barnen som jag helst av allt ville ha? Är det inte märkligt att det som en gång var en självklar uppgift, ett privilegium, har blivit något simpelt, icke intellektuellt och samhällsfrånvänt?! Att få vara helt delaktig i sitt barns uppfostran, helt få medverka till de grundläggande värderingarna i sina barns liv; att få vara pedagog, lärare i etik och moral, kock, lokalvårdare, mor, far, vän. Och att få ha tid att odla detta. Att lägga grunden till en älskad individs självkänsla. Är detta värdelöst? Hur kan det vara det? Förklara. För jag förstår inte.

Tänk att få höra: "Jag är så splittrad, för vi måste jobba båda två, och jag vill så gärna vara hemma med lillan och ta hand om hemmet". "Du får gärna jobba, jag är så nöjd om jag får vara hemma med Albin. Vi klarar oss säkert". Vad tror du Albin och lillan känner?