Ett litet hörn av Provence

Vi tog bussen till Stockholm. Jag och min man. En mycket grå, regnig, grinig fredagförmiddag. När vi klev in i bussen var det närapå fullsatt. Det luktade blött, instängt, andedräkt från nyss rökande munnar. Humöret var ungefär på samma nivå. Varken högre eller lägre.

Resan gick fint. En liten serveringsvärdinna gick med en liten korg, fylld med allehanda godsaker. Vi inhandlade macka och kaffe. Vi läste, småpratade och löste korsord och hade allmänt trevligt. Trots allt.

När vi anlände till Stockholm började pulsen öka. Inte sakta men säkert. Bara säkert och direkt. På en sekund. Folkmassorna, tempot, stämningen, de höga ljudnivåerna från tunnelbanorna, allt sköljde över mig på kortast möjliga tid. Vi ilade till T-banan och inväntade det lilla tunneltåget mot Norsborg. När vi hade hittat sittplatser kände jag plötsligt hur stel och tom jag blev. Massor av folk. Ingen smålog. Alla var trötta. Så klart. Många var på hemväg från sina jobb. Men när man befinner sig bland så mycket människor så blir de uttråkade ansiktsuttrycken så påtagliga. Så man tar efter.

När den datorstyrda rösten ropade "Skärholmen" så reste jag på mig. Inte min man. Jag gjorde ett nervöst tecken åt honom att resa sig. Men han vägrade. Var så säker på att vi inte var framme ännu. Jag ryckte och knyckte ännu mer nervöst och turligt nog så reste han på sig. Våra goda vänner som vi skulle bo hos hade lovat att möta oss. När vi kom ut på torget så fanns de inte där. Vi väntade. Gick ut i regnet och spanade. In igen. Gick ut i regnet. Där kommer dom. Jag höjde handen och vinkade. När dom kom närmare såg jag att det var ett helt annat par som inte jag kände. Jag kände mig mycket löjlig och fortsatte vinka, som om jag vinkat åt ett annat par bakom dom. Gick in igen. Väntade och ringde. Inget svar. Då måste dom vara på väg. Gick ut för jag vet inte vilken gång i ordningen och började oroa mig. Men det behövde jag inte göra, för nu kom dom verkligen. Jag blev så glad och kramade min väninna hårt och innerligt. Det var några år sedan sist. Vi fick åka bil med packningen fastän det inte var så långt. Angenämt.

När vi hade åkt upp med hissen och kommit till rätt våning, så öppnade våra vänner dörren till lägenheten. Jag tittade in och ....ja, vad ska man säga?! Om jag hade haft tankar åt ett håll som liknade förundran över konsten att bo i ett sådant förortsområde och tråkiga, gråa höghus, så försvann dom med det gråa vi lämnade bakom oss.
När vi kom in i hallen, så uppenbarade sig nämligen något som jag inte kan likna vid något annat än ett litet hörn av Provence. Vi möttes av sprakande färger, tegelvägg, vackra klinkersplattor, smidesmöbler, blommor, väggar fulla av oljemålningar, orkidéer i varje fönster, vackra lampor, mattor, bord,..... och väninnan med det generösa leendet, sprudlande pratet, de bruna mandelformade ögonen och de kryddoftande, färggranna maträtterna i grytorna på spisen. Detta är nämligen matmammornas moder! Efterrätternas drottning!

Det var några dagar av härlig gemenskap, trevliga, gemytliga samtal, goda måltider, glas fyllda av vin från Frankrike, Spanien och likör med mandelsmak. Det regnade hela tiden men det gjorde ingenting. Vi hade värme, glädje, färger och hjärtliga stunder.

När jag betraktade mig själv mot denna bakgrund, så såg jag mig som någon som bor i något som en viss herr Gardell så klockrent kallat för "Mellanmjölkens land". Fast vid närmare eftertanke, så kan jag sträcka mig till att säga: "I Långfilens land". För lite mer än mellanmjölk tycker jag nog att jag är. Lite mer karaktär, på något sätt. Och den innehåller lite mer, känns lite krämigare, liksom.

Jag som så länge längtat efter att få åka till Provence! Nu har jag åtminstone sett en liten bit.

Det tackar jag för!