Mor lilla mor...

Hon är inte vad man kan kalla en stor kvinna. Tvärtom. En mycket liten kvinna. Om man ser till den fysiska växten. Jag tror att hon har varit ca 1,52 cm. Nu tror jag att hon är ca 1,47 cm. Hon är 83 år gammal och är min mor. Min lilla mor. För varje dag som går liknar hon mer och mer en hjälte. Eller rättare sagt, en hjältinna. Hon bestiger höga berg och murar. Hon slåss mot drakar. Utan svärd. Och utan häst. Men med en kämpaglöd och en optimism som jag bara kan beundra.

Jag har inte upplevt min mamma så här förut. Kanske för att hon aldrig pratat så mycket. Aldrig sagt hur hon upplever livet och dess olika strukturer. Man har kunnat ana, läst mellan raderna i hennes suckar, hennes hopknipta läppar. Hon har tagit itu med vardagen och alla dess bördor oavsett hur de sett ut. Jag minns aldrig att hon har legat sjuk någon gång, förutom när min lillebror var nyfödd, för sisådär 45 år sedan. Då fick hon hög feber. Annars var hon alltid på sitt arbete, utförde alltid sina sysslor och plikter i vårt hem.

Jag har faktiskt aldrig hört henne klaga eller knota över allt arbete. Hon har aldrig höjt rösten och skällt på mig, fast det sannerligen funnits orsak. Skällandet och den höga rösten stod vår far för. Tyvärr så lade nog hans intensitet locket på min mors känsloyttringar. De "klämdes" liksom in inuti henne. Jag är så ledsen för det. Det finns en stor del av både hennes och min och min systers liv därinne, som jag hade velat se! Hur hon uppfattade allt som omslöt oss! Alltför länge
levde hon sitt vardagsliv i sin slutna, egna värld.

När mamma och pappa umgicks med glada, nära vänner, levde min mamma upp. Jag kan se henne framför mig i vackra klänningar med en liten brosch, sparsamt med läppstift, högklackade pumps och med sitt pärlande, mycket melodiösa skratt. De samlades ibland på lördagskvällarna hemma hos oss och tog en drink innan de åkte iväg på dans. Eller gick på teater. Eller på bio. Jag och min syster tyckte det var nästan lika roligt som de själva. Då levde hon upp, min lilla mor. Å, vad jag tyckte hon var vacker. Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte att hon målade läpparna för sparsamt, tyckte att hon skulle ta i lite mer. Då försökte hon med det, men det slutade alltid med att hon tog en bit toalettpapper och lade mellan läpparna, så det överflödiga läppstiftet absorberades upp. Och så log hon och jag tyckte att hon var lite tråkig.

Hon älskade oss barn. Det har jag aldrig tvivlat på. Hon gjorde allt för att vi skulle ha ett bra liv. Och det är jag mycket tacksam för. Pappa var ofta sjuk, åkte in och ut på sjukhus och opererades flera gånger. Och tog plats. Det blir väl så. Och mamma skötte om. En gång såg jag henne gråta. Jag överrumplade henne. Då blev jag orolig. Men hon lugnade mig. "Det är ingen fara, det är ingenting". Jag tror att jag hade velat veta vad som gjorde henne ledsen. Att hon hade berättat hur hon kände. Men hon ville aldrig berätta, ville aldrig belasta. Hon gjorde det hon trodde var det bästa. Och det kanske det var.

Nu är de båda gamla. Min far är inte riktigt vid sina sinnen, som man brukar säga. Den hänsynslösa ålderdomens fula tryne har slagit klorna i honom och trängt in i honom. Följden har blivit att han tar ännu mer plats och mor som blivit fysiskt klenare, orkar inte. ÄNTLIGEN har hon pratat! Efter åratal av tystnad och pliktkänsla och lojalitet, som är så vacker, så törs hon visa att hennes liv också är värdefullt. Hon har bett om hjälp! Hjälp att sköta sin man, så att också hon kan få lite egen tid. Egen tid! Det har hon aldrig haft. För första gången i deras 62 -åriga äktenskap, får mor några dagar egen tid. Fjorton dagar i månaden. Och detta har varit förlösande. Hon pratar, hon berättar, hon lägger ut texten och hon skrattar och hon kan till och med bli irriterad på mig! Och jag tycker det är underbart! Jag liksom myser, när hon snäser till och blir lite ilsk på mig, visar att hon tycker jag är jobbig. Hon är lycklig över att hon fått en egen liten rullator att stödja sig på, då reumatismen ger sig tillkänna. Hon jublade när hon fick eget färdtjänstkort. Nästan som om hon tagit körkort. Hon kan åka vart hon vill! HON LEVER! Hon har slagits mot skammen och rädslan, och har bekämpat dem. Konturerna blir tydligare, jag ser personen bakom mamman. Jag beklagar att den visade sig så sent, men jag är så lycklig att jag fick se henne! För jag älskar nämligen den lilla späda, levnadsglada personen, som är min mor, väldigt, väldigt mycket!!