abborrgrund och gömda lik...?

1962. Jag var elva år fyllda. Vi hade hyrt en liten sommarstuga ute vid Skrängstabodarna. En gammal sjöbod, som inretts till sommarstuga. Den låg en bra bit ut i vattnet. Vi brukade skoja om att vi kunde ju sitta med metspöna och dra in fisken direkt i stekpannan.

Det var en gullig liten stuga. Den hette "SJÖBO".Det stod på en skylt ovanför den gröna dörren. Ett litet smalt kök och ett rum med öppen spis och spröjsade fönster med utsikt mot havet. Dit kom mamma med vår nyfödde lillebror. Hon hade förstås kommit hem till lägenheten med honom först, men sen var vi där ute hela sommaren, eftersom han föddes den fjärde juli.

Vår stuga låg tätt invid en annan sjöbod. Den hyrdes av en familj med två söner och en dotter. Den ena sonen var två år äldre än jag. Han var tretton och jag elva . Vi kompade bra ihop. Och våra familjer likaså. Jag kommer speciellt ihåg när vi anlände dit med mat och dryck för en tid framöver, alla kom ungefär samtidigt. Mamma, lillebror och jag brukade åka buss och pappa körde med sin turkosa moped. Han inväntade oss vid busshållplatsen och hjälpte till med matkassarna. Sedan sköljdes potatis i sjön och surströmmingsburkar öppnades och det togs en och annan snaps. Stämningen var ofta på hög nivå. Jag har ibland tänkt att det var en fantastisk tur att våra familjer trivdes så bra tillsammans eftersom vi liksom var tvungna att umgås. Man kunde stå mellan bodarna och sträcka ut händerna och nudda på ytterväggarna Så nära.

På förmiddagarna brukade Jan och jag springa till vallen och titta på när farbröderna tjärade sina båtar. Ja, jag sa tjära båtar! Alltså, den doften glömmer man ju aldrig! Fisknäten hängdes upp på de fula, grå stolparna och tjärdoften blandades med våt fisk.

Ibland låg vi på mage på bryggan och fångade småfisk i glasburkar. "Fångade klåddor" sade vi. Det gjorde vi även i den lilla bäcken hemma i Bredsand, nere vid stranden. Vi sa alltid "klåddor". Jag vet inte riktigt vad det betydde egentligen. Men det var små fiskyngel, i alla fall.

Jag fick för mig att jag skulle bada från bryggan, men det var ingen bra idé. Det var gräsligt dyig botten där och jag sjönk ner i den äckliga geggan om jag inte simmade frenetiskt och direkt. Och det luktade rena "skiten". Det gjorde jag inte om många gånger.

Badade gjorde vi däremot på en strand som låg ca 20 minuters båtfärd från stugan. Dit åkte vi så ofta vi kunde, när vädret var soligt och fint. Vi packade våra båtar och drog iväg. Grannarna och vi. Stranden var ofta fullbelagd efter ett tag. Det var ett underbart ställe . Vi kunde även gå på upptäcktsfärd uppe i skogen, ovanför själva badplatsen. Det gjorde vi ibland. Transistorradion var alltid med. Vem ville missa programmet "Sommar"? Det som kunde vara ett litet orosmoln var just att det ibland kom orosmoln på himlen. Som gjorde att det blåste upp och det var inte roligt vid hemfärden. Men min pappa kunde det där med vågorna. Man skulle alltid köra MOT vågorna, sa han. När han satt där med sin svarta vegamössa med svart plastskärm och en gammal regnrock över sig, såg han ut som den gamle i "Den gamle och havet". Och vi, rädda små fruntimmer, kröp ner på botten och kurade med regnrockar ovanpå oss. Den härliga soliga baddagen hade snabbt förvandlats till ett riktigt sommaräventyr.

På tal om äventyr. Jag och pappa åkte ibland ut på egna fisketurer. Det fanns fina abborrgrund där ute. Det var mysigt. Vi metade och pappa lärde mig att använda kastspöt. Vid ett av mina första kast, precis när jag hade fått in den rätta "knycken", så fastnade mitt fiskedrag i pappas fina mössa och när jag kastade ut med skaplig nybörjarschvung, så följde den med i vattnet! Svårt att säga vilken som blev mest chockad; pappa eller jag! Det gick ju att få den iland igen, som tur var.

Nästa gång det blev lite äventyrligt, var när vi var ute på en av dessa små fisketurer en eftermiddag. Det var inte alltför långt från stugan. Vi hade full uppsikt över den. Våra blickar fastnade på något mycket märkligt! Det låg en rund tingest strax under vattenytan. Vi tyckte det såg ut som ett huvud. När vi tittade under vattenytan så fortsatte figuren en bra bit nedåt. Nej! Kunde det verkligen vara sant! Jag kände hur skräcken grabbade tag i mitt hjärta. Hade vi funnit ett lik ?! Ja, vi hade ju läst i flera tidningar om hur folk hittade lik och delar av döda kroppar! Varför skulle inte vi kunna göra det?! Jag skrek till pappa och blundade. Han tog försikigt med åran och försökte lyfta på "liket". Det som framträdde var inte något annat än en väldigt död id, med massor av sjögräs som hade lagt sig ovanpå den och det nådde en bra bit nedåt botten. Ja, så var den mardrömmen över. Jag var ganska skärrad den natten. Sömnen uteblev.

När maten tröt och vi behövde fylla på förrådet, tog vi ibland båten till Skatan. Det tog lite tid, men det var ett underbart sätt att åka och handla ¨på. När jag blundar kan jag fortfarande se det glittrande, blå havet och känna doften av bensin och förnimma måsarnas lyckliga skriande när de fick fickrense till lunch.

Givetvis var affären av den sort som fanns i gamla sagoböcker. Man stod framför disken med en lapp och talade om för handlaren vad som önskades. Det fanns inte hundra sorters tandkräm och tvålar. Det var Pepsodent eller Colgate. Barnängens eller Palmolive. Möjligen Bris. Håret tvättades ofta med Lustre Creme, i ljusblå tub. Det gjordes alltid utomhus och sköljdes i en blå plastbalja med havsvatten.



Ja, kokt potatis och nystekt abborre, det var ingen dålig mat. Även gädda, när den var kokt med salt och med en god vitsås till var en delikatess.. Det var en ordinär sommarmeny dessa dagar. När det gäller surströmmingen, så lärde jag mig faktiskt att äta den också här ute i "SJÖBO". Då hade jag hunnit bli 18 år.

Vi fick uppleva många, fina somrar här. Jag blev ju också en tonåring och började få andra intres
sen. Träffade en kille och blev kär. Han och jag åkte ut ibland och hälsade på. En av dom gångerna färdades vi på varsin "moppe". Jag lånade hans och han lånade sin pappas "Push Alabama". Det var ett äventyr på sitt sätt. Eftersom det rörde sig om några mil.

Jag har åkt förbi där någon gång och tittat ner. Det står fortfarande "SJÖBO" på skylten. Det är andra som huserar där nu. Hoppas att de har lika trevligt som vi hade. Och att dom får några abborrar att röka eller steka. Dom ligger nog där ute på grunden och lurar... abborrarna, alltså.