Ett eget litet krypin

Vi låg och sov i en utdragbar kökssoffa av ljust trä, jag och min syster. Jag tror det var björk. En sådan där med sofflock som var klätt med röd galon. Och ryggstöd som var ett slags V-mönster.

Varje kväll upprepades proceduren: Vi lyfte köksbordet som stod framför soffan, placerade det långt ut på köksgolvet, sofflocket lyftes upp och låstes med en liten "spärr" i ena hörnet. Sovplatsen under den synliga bädden drogs ut och fälldes upp. Och vips, så var min och min systers sängar klara att intagas för natten. Vi låg under våra blå täcken med vita överlakan och lekte "kungens söner", "gissa färger" och andra nattlekar som kunde viskas fram i mörkret. I väntan på sömnen.

Vi hade inte egna rum. Vi fick ju leka i våra föräldrars sovrum när vi ville, så vi var ganska nöjda. Det fanns ett skåp i köket dock, där vi fick ha våra leksaker;baby- dockor av gummi, dockkläder, små dockskåpsmöbler, bollar, en svart liten symaskin som man kunde sy "på riktigt" med , någon röd gammal träbil med mera. Det var bara vårt skåp.

Vi växte emellertid, som barn gör, och vår mor och far tyckte nog att det var dags att byta ut detta leksaksterritorium till något annat. Varför inte ett utrymme till min 5 år äldre syster, så att hon kunde förvara sina speciella, personliga saker där? Sagt och gjort. Till hennes stora glädje förvandlades vårt skåp till hennes skåp. Hon kunde äntligen få ha lite privatliv. Och även jag skulle få ett eget litet "krypin". En av de två lådorna ovanför min systers skåp blev min. En egen låda! Där jag kunde förvara mina alldeles egna brevpapper, filmstjärns-buntar, pennor, pennvässare, suddar, en bok med "Mina klasskamrater", boken där alla ens kompisar kunde fylla i uppgifter om sig själva. Jag minns fortfarande flickornas telefonnummer.

Varje morgon öppnade jag min låda, där mina ägodelar låg i prydliga små högar. Det var bara mitt; det var en sällsam känsla. Varje eftermiddag efter skolan, öppnade jag min låda. Elizabeth Taylor, Brigitte Bardot, Rick Nelson, John Wayne, Rock Hudson och Doris Day var fortfarande kvar. Jag var så lycklig. Jag hade inte kunnat känna större glädje över att ha fått ett eget rum. Jo kanske, men då hade jag missat det stora; att glädjas över det lilla!