Det gör ont när knoppar vissnar...

När våren är kommen plus två till tre veckor till, så börjar mina tankar vandra i blommornas tecken. Petuniornas, violernas, krassens och lavendelns tecken. "I år", tänker jag, "skall jag göra nåt annorlunda!" Jag har nämligen sett ett av alla underbara trädgårdsprogram, där alla vackra, svala kvinnor med gröna fingrar medverkar, hur man kan sätta olika sorters lökar i tre lager i en och samma korg! När det översta lagret av t ex krokus har blommat färdigt, tar nästa lager av t ex snödroppar vid och när det har blommat klart, så tar det sista vid. Med blomning av en annan sorts blommor. "Är det sant?" tänker jag högt. Så vackert det var! Och fiffigt! Man skulle bädda med och tillverka hela denna skapelse av grön mossa.

Vi bor ju fantastiskt bra. Så jag tar ett av mina barnbarn och vi knatar upp till el-ljusspåret som går alldeles ovanför vårt hus. Nu skulle vi ta en härlig skogspromenad och upptäcka spännande saker på marken, kanske till och med upptäcka en hare eller ekorre! Jag tar med mig en ICA-kasse . Att stoppa mossan i. Vi hittar mycket och fin, grön mossa, som vi försiktigt skrapar bort från stenar. Och så lägger vi den andäktigt i plastkassen. Jag känner mig yster och glad. Vad fint det skulle te sig med alla de där blomsorterna i min avlånga, zink-kruka! Jag ser den för min inre syn. Första gången jag skulle sätta vårlökar! Vi går näranog i en timme i skogen och barnbarnet plockar lite roliga pinnar och kottar. "Dom kan man göra jätteroliga djur av", meddelar jag muntert. Fåglarna sjunger sina livfulla serenader, det doftar skog, solen plirar fram mellan träden och jag känner mig lycklig.

Väl hemma igen, så placerar vi ut våra små fynd på bron. Och känner oss nöjda. Jag fixar iordning saft och kex till min älskling och kaffe till mig själv. Efter en stund stoppar jag tillbaka mossan i plastkassen och ställer den efter väggen. Någon dag denna vecka skulle jag åka till Weibulls och köpa lökar. Det skulle jag verkligen göra.

Dagarna går fort alltså. Jag får inte riktigt tid med lökhandeln. "Jag hinner", "det är ingen brådska". Det var ju skönt. Det är så mycket annat som måste göras också. Så dagarna går. Jag sneglar på påsen med mossan. "Jag måste verkligen ta tag i det där" tänker jag och rusar vidare.

Juni månad är kall. När det gått tre veckor in i denna mytomspunna månad, styr jag kosan till blomtälten ute i Birsta. De har ju alltid rea på blommor den här tiden. Jag plockar lite av den vanliga sorten; petunior, tobaksblommor, lobelior, margueriter och några fler. Upprymd skyndar jag mig hem, plockar de bruna papperskassarna ur bilens bagage plus en stor påse planteringsjord. Jag har ställt ut mina stora, fina keramikkrukor och fyller dem frenetiskt med jord. Och sätter i blommorna." Ååååå! Det ser lika fint ut som på TV-programmen! Och finare blir dom när värmen kommer på riktigt och dom börjar breda ut sig så där vackert över krukkanterna!" Jag planterar några perennor i stenpartirabatten och utökar alltså denna med ett antal gedigna, gammaldags blomster. "Stenarna i den här gamla muren måste vi fixa snart, den är ju så fin egentligen".

Jag tar en paus och plockar ihop de små, svarta plastkrukorna som jag slitit blommorna ur. Jag samlar dom i en av papperskassarna och ställer dom vid väggen. Då ser jag den! Plastkassen! Med all den gröna, underbara mossan! Mitt dåliga samvete gör sig påmint och jag får ett anfall av värdelöshetskänsla. Jag kan liksom inte närma mig påsen. Förmår mig inte att konfrontera den. Så den får stå kvar. "Jag har ju i alla fall fina blommor nu. Det kan ingen ta ifrån mig".

På kvällarna plockar jag fram vattenslangen och vattnar mina små kärlekar. De växer och frodas. Ännu mer nu än förra sommaren. Dagarna blir mycket soliga. Och mycket heta. Så slangen åker fram varje kväll. Det är lite bökigt att snurra ihop slangen över armen och hänga upp den efter varje gång. Så ibland får den ligga kvar som en lamslagen orm över gårdsgruset.

Sommaren går. Blommorna är underbara. Nästan hela tiden. Mot slutet av juli ser de inte så lyckade ut egentligen. "Hur kan det komma sig? Jag som varit så noga med vattningen. Ja, i och för sig så har jag väl slarvat lite på slutet. Orkar liksom inte riktigt". Men jag känner mig ganska nöjd ändå.

September anländer. Ljuva september. Guldgula september. Och lägger ett lätt, skimrande lock av stilla ro över allt och alla. Det blir tyst. Naturen liksom vilar efter ett hektiskt växande. Jag törs nästan inte prata högt ute, är liksom rädd att störa vilan. Det är lätt att njuta nu. Innan hösten kommer . Och när den kommer, lägger jag mig gärna i vardagsrumssoffan. Och slår på TV:n. Äntligen, nu ska jag titta på "Gunnels gröna" och få lite nya, fräscha tips till nästa odlingssäsong.....