Snön ligger fin på taken

Jag satt vid köksbordet och åt mina frukostflingor. Jag tittade ut genom fönstret. Det var en mycket vacker morgon. Solen sken från en klarblå himmel. Utsikten var den vanliga, något annat vore märkligt. Huslängan som låg mitt emot vår länga var alltid först i fokus. Koll på grannarna, barnen på gården; slentrianmässigt iakttagande. Så brukade det förlöpa.

Men inte denna morgon. Denna morgon fastnade blicken omedelbart på något annat. Den fastnade rent bokstavligt. Nämligen på taket, det svarta taket på huslängan mitt emot. Det var täckt av ca två-tre decimeter vit, glittrande, gräddlik nysnö! Vilken syn! Jag liksom sögs fast och efter några sekunder kände jag hur "tandvattnet" började rinna så smått! Ja, det stämmer. "Tandvattnet"! Ni vet, som när man ser en reklambild av t ex Coca-cola nersänkt i isbitar och flaskan är täckt av små, rinnande vattendroppar när man är så där fasansfullt törstig! Precis så uppträdde mina slemhinnor nu! Jag kunde inte få nog av bilden av den skira, nyfallna snön.

Jag fortsatte efter ett tag med mina morgonbestyr, tog emot mina underbara dagbarn, och efter en stunds lek klädde vi oss i täckbyxor, täckjackor, luvor, halsdukar och handskar. Denna procedur var inte helt smärtfri, eftersom ett av barnen alltid var missnöjd med hur jag drog ihop byxbenen nertill för att sätta tjocksockorna utanpå. Det kunde ta en hel del tårar och skrik och svett från såväl barn som dagmamma. Mina egna små dockor var på skolan.

Vi pulsade i härlig , efterlängtad snö. Och en promenad bort emot sjukhuset. Gångvägarna och den omkringliggande skogen gjorde det här till ett barnvänligt och förtjusande område. Det inbjöd till lek och stoj. Snön var så fin. Och den glittrade så vackert. Men skenet bedrog. Alla vet ju att det är mycket föroreningar i snö. Så även jag. "Den kan inte vara så farlig. Man har ju aldrig hört eller läst om någon som blivit sjuk eller dött av att ha ätit snö"! Jag vände mig om och kontrollerade barnens aktiviteter. De såg inte mig nu. Fort! Nu! Jag skyndade mig att böja mig ner, formligen slevande den aptitretande snön in i munnen! I massor! Nu skrek barnen att jag också skulle vara med i leken. "Okay, jag kommer!"

Detta upprepades varje snörik dag. Vecka efter vecka. På kvällarna när jag duschade kom det där grävande begäret tillbaka. Jag beordrade min make att genast gå till frysen och ge mig alla isbitar! Jag tryckte in dem i munnen och krossade dem hänsynslöst och utan tanke på mina amalgamplomber. En efter en åkte de in och krasade så där härligt, som bara isbitar kan. Och jag njöt. Min man trodde inte sina ögon. Men sen vande han sig. Jag tror han lärde sig att se i blicken när det var dags.

Jag sökte inte för det här. Jag visste att jag snart skulle vara botad. I alla fall om några månader. Vad jag led av? Tillfällig sinnesrubbning? Ja, förmodligen. Men grundorsaken var graviditet! En vanlig, ordinär graviditet. Visst hade jag ätig gurkor, luktat på Tocalon-creme som jag gömt i skrivbordslådan på kontoret vid mina tidigare graviditeter, och läst om kvinnor som fått begär på tändsticks-svavel. Men detta hade jag aldrig hört talas om. Jag trodde själv att det var något allvarligt först, men gled snabbt in i rollen som den vaggande, bukväxande mamman /dagmamman som åt snö i smyg, när dagbarnen tittade åt ett annat håll.

När vår nya, underbara lilla dotter kommit fram, så tänkte jag naturligtvis att hon var värd alla eventuella bakterier och små osynliga maskar som jag fått i mig under resans gång. Och jag tror inte att hon tagit skada heller. Men visst väcker det konstiga minnen när jag tittar ut genom mitt nuvarande köksfönster så här 23 år senare, och betraktar hur solens strålar möter den nyfallna, gnistrande snön, som ligger fin på taken...