I denna ljuva barndomstid...

"Vi brukade sitta ute på isen på små ihopfällbara tältstolar och pimpla aborre i små, svarta hål som min pappa gjort med sin isborr. Vi solade, log och åt apelsiner. Termosen med den varma chokladen stod parkerad vid fötterna och gjorde en grop i snön. Av värmen. Det var underbart".

"Vi åkte skidor, hela familjen. Till Fågelbergsstugan eller NTO-stugan och hade matsäck med. Så klart. Det var så härligt. Jag minns så väl suset från tallarna och granarna när vi gled fram i skidspåret. Och hur snön glittrade och hur tålmodigt mor och far väntade när jag inte riktigt orkade åka lika snabbt som dom. Vi var trötta men glada när vi kom hem".

"Somrarna bestod av bad, sommarsaft med apelsinsmak och Guld-Marie-kex. Och kvällsbad. Speciellt härligt var det när det hade regnat, då var vattnet så varmt och härligt. Och vi skrattade och hade roligt".

"På våren samlades vi ungar på gården och spelade kula. Med nyinköpta stenkulor. Eller spelade brännboll. Eller lekte kurra och bov och polis till sent på kvällarna".

Ja, vi berättar gärna härliga barndomsminnen med ett leende på läpparna och glädje i hjärtat. Vi minns hur vi alltid gjorde någonting tillsammans. Med föräldrar och med kompisar. Varje säsong var på något mystiskt sätt förknippat med någon eller några särskilda händelser. Egentligen var livet på den tiden mycket händelserikt. Hade vi överhuvudtaget några tråkiga, händelselösa stunder när vi inte visste vad vi skulle göra? Om vi inte var ute med hela familjen så lekte vi med ungarna på gården, med bästa kompisen eller hälsade på släktingar.

Ja, visst var det så. Men inte riktigt sant ändå. För vid närmare eftertanke så gjorde man det man minns så påtagligt och med så stor värme inte så ofta. Inte så ofta som man tror. I mitt fall så var vi väl ute på isen och pimplade någon eller kanske några gånger. Möjligen åkte vi skidor varje vinter, men inte så väldigt ofta. Och varje gång vi skulle upp för den hemska backen till Fågelbergsstugan, så fick jag ångest. Jag hade alltid bakhala skidor och jag hatade att anstränga mig fysiskt. Detta trots att pappa så noggrant hade vallat med stearinljus. Visst hälsade vi också på folk. Ibland. Och dom hälsade på oss. Ibland. Och nog fanns det stunder när man inte visste vad man skulle hitta på. Men det som är så fantastiskt är, att när man tänker på och summerar sin barndom så upplever man det gärna som att vi "alltid gjorde det och det på sommaren och på vintern och på hösten och på våren".

Är inte detta underbart? För då slipper vi ju ha det dåliga samvetet över det vi försummat med våra egna barn. Eftersom dom bör ju uppleva det på samma sätt. Något har vi ju gjort med dom, och även om det är det lilla vi har gjort, så blir det ju härliga minnen för deras del. Som dom i sin tur kan berätta för sina barn. Och det kan ju vara en tröst i en stressad värld, där många känner att dom inte räcker till.

HAV HOPP alla föräldrar! När ni åker till badhuset tillsammans, så kommer barnen att minnas det länge. När ni klättrar upp för tornet och tittar på utsikten över stan från Norra stadsberget, så minns barnen det en lång tid framöver, antagligen som ett stort äventyr. Och när ni köper glass på torget och gråsparvarna pickar upp smulorna från strutarna, så minns dom också det. Även den långa, jobbiga bilresan, när Kalle och Lisa turas om att skrika och vara kissnödig och sugen på det man absolut inte har med sig, kommer att te sig som rena drömsemestern när dom blir stora.

De avlägsna minnena har nämligen en förmåga att breda ut sig, förgylla sig och med det göra vårt liv och vår vardag lite angenämare. Och kanske är det också en del av förklaringen till att man så ofta hör den slitna frasen: "Det var bättre förr..."