Oj vad (l)åren går!

1969 började jag mitt allra första jobb. På "F Verkstäder" inte så långt hemifrån. Jag fick anställning bara någon vecka efter att jag gått ur Fackskolan, som den 2-åriga utbildningen kallades då och var mer yrkesinriktad än det 3-åriga gymnasiet. "Gymnasium-light" kan man säga. Jag gick kontorsutbildningen med fokus på sekreterar-arbete. Läste även bokföring men det intresserade mig föga. Anställningen på F fick jag genom min klassföreståndarinna, som kände till detta företag och de som arbetade där. Jag hade bra betyg så hon rekommenderade mig och saken var klar.

När jag hade blivit intervjuad av "fabrikör" F, fick jag gå runt och hälsa på alla hans medarbetare, eller underhuggare, på de övriga kontorsrummen. Alla var trevliga. Och alla var män. Jag skulle arbeta tillsammans med en tjej som var lite äldre än mig, "fröken" Ulla. Hon var mycket vänlig och sympatisk. Det visade sig att vi blev ett bra team, "fröken" Ulla och jag. Vi tog hand om arbetsrapporter och räknade ut verkstadsarbetarnas löner. Och svarade i telefon. Det var underbart roligt med en sådan där telefonväxel med "proppar" och sladdar!

Min första arbetsdag blev jag inkallad till "fabrikör" Fromell via snabbtelefonen, han hade något att säga mig. I samma rum befann sig fabrikörens mor, fru D. Hon var till åldern kommen så att säga, men hade nog svårt att lämna sitt "skepp". Detta var ett gammalt familjeföretag och både herr och fru D bevistade detsamma flera gånger i veckan. De ville kontrollera att allt flöt på bra
och att sonen, fabrikören, skötte sig.

Emellertid hade fru D låtit fabrikören få veta, att det inte dög att jag som anställd bland ett antal herrar, gick runt med så korta kjolar. Inte så lite generad försökte min nye chef att framföra detta till mig. "Vi undrar om fröken Agneta kanske skulle kunna göra något åt kjol-längden" kraxade han. Han plirade illmarigt och log ett snett leende. Fru D stod borta vid fönstret och vände sig sakta om. "Om fröken Agneta kan ordna det till imorgon så vore det bra". Jag var nog chockad, tror jag. Man tordes inte protestera. Jag undrade bara hur jag skulle hinna med det på en kväll! Jag var inte händig med sytråden och nålen eller symaskinen heller för den delen. Så det blev lite kaos. Och som sagt, året var 1969, kjolarna slutade på låret! Det var MINI som gällde! Det blev till att kontrollera så att fållarna var breda nog att läggas ner!

Nåja. Som tur var hade jag en snäll liten mamma. Med förenade krafter fixade vi så att jag blev presentabel. Fru Denckert fick nöja sig med att jag i alla fall visade knäna. Plus någon centimeter ytterligare. Det hände då och då att jag fick gå ner till verkstaden med några papper. Där jobbade ca 30 grabbar och de visade alltid sin "uppskattning" när jag gled fram över verkstadsgolvet i mina fortfarande relativt korta kjolar genom busvisslingar och diverse andra yttringar. Då förstod jag lite mer av fru D:s konservativa inställning. Idag kan jag förstå den i högre grad.

Varje gång jag åker förbi "F Verkstäder" så dyker bilderna av mina forna arbetskamrater upp. Det var en speciell fas i livet med första jobbet och allt det där...