"...rolling, rolling, rolling in the city..."(mel. "proud Mary")

Jag har för vana att ta cykeln ner på stan. När jag ska jobba eller uträtta ärenden. Jag förundras varje gång över vilken fantastisk uppfinning detta fordon är. Så enkel men så genial. Lätt att parkera och lätt att hantera. Men ack så svårt det är ibland att parera. I alla fall på Storgatan i City. Oftast tar jag mig dit utefter Selångersån , eftersom det är så vackert och stilla och fint där. Många flanörer tycker också det och det gör en trevlig stämning.

Min cykel har en liten klocka, eller plinga, som jag flitigt använder. Man förväntar sig liksom att framförvarande flanör skall flytta sig lite åt sidan vid pling-ljudet. Men se, då förväntar man sig nog lite väl mycket. Det går att räkna på ena handens fingrar de gånger det händer. Jag förstår liksom inte. Var ligger problemet? Är hörseln dålig? Eller struntar man högaktningsfullt i att det kommer en cyklist bakom och även vill fram? Förväntar man att denne skall kliva av cykeln? Vissa är förlåtna, då jag vid närmare betraktande upptäcker små proppar i öronen. Även om det kan vara irriterande i sig.

När jag har kommit så långt som upp till Storgatan, är loppet nästan kört. De flanörer jag möter går mitt i vägen, flera i bredd och jag menar inte att det är något fel med det. Men när jag kommer från andra hållet, sakta cyklande och diskret försöker hålla en någorlunda rak kurs, så behöver man väl inte gå rakt emot mig?!! Som om jag inte fanns! Jag mötte flera stycken i går som liksom såg rakt igenom mig. Och bara gick på som duracell-kaniner! Jag var tvungen att snabbt vrida på huvudet och kontrollera i skyltfönstrens blanka glas att jag fortfarande var synlig. Det var jag. Men i fotgängarnas ögon fanns jag inte. Jag saktade farten så till den milda grad att jag nästan ramlade av. Jag tänkte: "Nu ser dom väl att dom måste styra upp sig och åtminstone gå förbi mig ?" ICKE!!

Jag fick hoppa av och leda min cykel. När jag senare hade svingat mig upp i sadeln igen, så hamnade jag bakom ett äldre par. Medan jag tyst sa till mig själv: "Ta det lugnt nu, hetsa inte upp dig, jag plingar på klockan nu så..." Jag plingade. Och plingade. Paret lunkade och rörde sig icke en centimeter åt sidan. Plötsligt slog mig en tanke; det kanske är förbjudet att cykla i city! Storgatan är ju en gågata och därmed kanske det är allmänt vedertaget att cyklar inte får vistas på densamma. Jag parkerade emellertid utanför Indiska magasinet och när jag var klar i affären och skulle låsa upp min "city-bike", ramlade hela handbroms-anordningen itu. Den hade fungerat för en stund sedan och nu var den i totalt kaos. Jag kliade mig i skallen och tänkte verkligen försöka vara duktig tant och laga den. Men förgäves! Jag förstod ingenting! Lösa kablar och moduler hängde och slängde. Hur skulle det sitta ihop? En sak förstod jag, det skulle bli tvärstopp om jag satte mig upp nu och försökte åka hem. En av broms-prylarna ramlade nämligen ner och satte sig som en bromsklots för däcket! Som tur var, hade jag ett litet spännband liggande i cykelkorgen. Vet inte hur det hamnat där, men jag tänkte att det kunde få ligga kvar. "Kanske kan det komma till användning" tänkte jag innan jag for hemifrån. Nu gjorde det verkligen det. Jag spände det runt "prylen" och cykelramen. Och cyklade försiktigt hem. Den ordinarie bromsen fungerade ju fortfarande.

Med tanke på min hjärnstatus vid det här laget, så låg ju misstanke om sabotage nära till hands. Finns det cykelsabotörer på stan? Hemliga agenter? Plötsligt kändes det som alla city-vandrare var mina fiender. Min man gick genast ner i källaren och skulle se om han kunde fixa bromsen när jag kommit hem. Han kom upp och skakade på huvudet: "Jag fattar ingenting! Jag fattar verkligen ingenting! Har inte en susning hur det skall sitta eller hur det har suttit!" Jag blev orolig på riktigt. Det liknade faktiskt ett riktigt sabotage.

Funderar på alternativa fortskaffningsmedel. Skateboard... få se nu, då behöver jag skydd på mina artros-knän. Efter några veckors träning kanske jag tar mig ner till stan fortare än någonsin. Men... NEJ! Det går ju inte! Då måste jag ha hjälm! Och som ni vet så vägrar jag att bära plast på huvudet. Jag vill vara snygg när jag "skatar"...