Hem ljuva hem...

Vi är invaderade! De anfaller oss! Med sina stilsäkra blickar, kvicka, slagfärdiga kommentarer och målmedvetna rörelser, dominerar de våra vardagsrum. Nej, våra hem. Vilka pratar jag om? Inredningsarkitekterna, snickarna, byggteknikerna, golvläggarna! De är våra nya gurus. Våra husgudar. Vi lägger våra hem i deras händer och de gör precis vad de vill!

Det kan vara riktigt trevligt och underhållande att titta på dessa heminredningsprogram. Åtminstone var det det i början. I början av "heminredningseran". När Martin Timell startade och Ernst Kirchen... ja, ni vet,... fortsatte. Då var det nästan "Hylands-hörna-stämning". Mysfikat plockades fram på soffbordet, värmeljusen tändes och man inväntade den härliga inspirationstimmen. Men något har hänt.

Ett av dessa "home-make-over"-program från England, har inriktat sig på att hinna förvandla ett hem på en timme. Alltså, inte ca en timme, utan PRICK EN TIMME!. Programledaren visslar i sin visselpipa när det är "tea-time" och när de sista minuterna tickar på, stegras stressen. Alla springer om varandra och den ena vet inte var skåpet skall stå medan den andra är osäker på om det var grått eller blått som skulle målas på den sista vägghalvan. Men! De lyckas alltid. Och familjen som bor i huset eller lägenheten är alltid supernöjda! Allt är frid och fröjd!

Vad är det då som är fel? Det började så bra. Man visade hur man kunde gå tillväga när man ville ändra något. Vilka väggfärger som passade bra till vissa tyger, tipsade om hur man enkelt kunde göra hyllan själv. Det har slutat med att man, förutom att det skall ske i rasande fart, ratar det befintliga möblemanget, tygerna, gardinerna och diverse prydnadsattiraljer. Man dömer ut hemmen totalt. Och undrar helt fräckt hur man kunnat välja så avskyvärda ting! Man tar sig friheter, snuddar på gränsen till kränkning. Och där går väl gränsen för vad jag tycker är trevlig underhållning.

Så även om jag tycker om att låta mig inspireras och göra fint i mitt hem, så blir jag mer och mer som en snigel; jag kryper in i mitt lilla hus, tycker om när jag ser våra halvslitna köksluckor och har bestämt att OM jag målar om, så vill jag bestämma själv. Jag tittar ut när jag vill men när inredarna kommer springande med spetstyger och sarkasmer i högsta hugg, så kryper jag in och flyr från "hemmamysligan". Man vill vara sig själv för en stund.