Ibland känns allt bara klockrent. Jag vaknar relativt tidigt, kliver ur våningssängen, sätter ner fötterna på det halvkalla golvet i lill-stugan och öppnar dörren. Luften som möter mig vittnar om att september är i antågande. Guldgul sol, ljumma, behagliga vindar och klarblå himmel. När jag lyfter blicken mot det glittrande havet kan jag inte annat än le. Jag småspringer in till min mor som sitter i sin ljusblå fleece-morgonrock på altanen i storstugan. Hon har bryggt kaffe och dukat fram tre kaffekoppar med röda rosor på. Hon sitter med ett korsord och plirar med sina glada ögon. "God morgon, har du sovit gott?" När min make masat sig upp så dricker vi tre kaffe tillsammans och äter smörgåsar.
När vi lite senare fått till en skaplig eld i tunnan och slänger på gammalt virke och annat skräp, så känner jag livet i mig. Det är en stark känsla. Allt ligger bara på rätt plats. En stund av total lycka. När jag grävt upp en del av det gamla virket så uppenbaras två vagnshjul i bråten. Då minns jag. Min lillebror byggde ett slags lådbil när han var ca 12 år. Med åren blev den både mindre använd och något bortglömd. Men inte av min mor. Hon sparade underdelen och ställde upp den på stenmuren som ligger en bit ner på tomten. Som ett slags minnesstod. Den stod där i många år. Tills för ca sju eller åtta år sedan. Då togs den bort. Och blev totalt bortglömd.
Nu frammanades minnena av en liten vithårig kille som med egna händer byggt ett alldeles eget fordon, med lite hjälp från sin far i och för sig, och jag såg min bror springa på grusvägen nedanför stugan och ge "bilen" fart för att sekunden efter slänga sig i och köra iväg med största iver. Plötsligt fanns pappa också med i min bild. Relativt ung, glad och högröstad.
Det är sådana här små "ögonblick" i livet som glimmar och värmer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar