Är släkten värst? Eller bäst?

Ja så var det det där med "tjocka släkten". Jag har aldrig tänkt på min släkt som speciellt "tjock". Vad som nu menas med det. Är det många i släkten som är överviktiga? Är det antalet personer i släkten som är så stort, att man kan kalla den "tjock"? Som i "väldigt många"? Så många så att om alla skulle samlas samtidigt, så skulle det bli som en "tjock" massa? Eller så är det helt enkelt ett smeknamn, ett kärleksnamn, på något som är väldigt mysigt och man tycker mycket om. Ja, inte vet jag. Någon kanske vet.

I alla fall så kan jag konstatera, att jag nästan aldrig träffar min "tjocka", eller vad den nu är, släkt. Det är sorgligt kan man ju tycka, även om jag aldrig lidit av det. Inte förrän nu. Kanske för att jag blivit äldre. Eller gammal till och med. Och haft begravning för min pappa och där träffat mina släktingar. Långt ifrån alla, men somliga. En del, som inte var på min pappas begravning, träffade jag på min morbrors begravning för några månader sedan. Men det var ändå långt ifrån alla. Det blev nästan pinsamt när jag insåg att dom aldrig träffat mina barn. Det hade kunnat vara naturligt, eftersom en del av dem bor långt härifrån. Och om mina barn inte var mer än några år. Och kanske i skolåldern. Men med tanke på att mitt äldsta barn är 34 och mitt yngsta 22 och mitt mellersta 31, så blev det pinsamt. Jag presenterade dom för mina fastrar och farbröder och kände mig illa till mods. "Det här är min farbror, Sören, och detta min faster, Ulla! Men snälla nån! Vad är det som har hänt med svenska folket?! Vad är det som har hänt med oss?! Vi känner inte våra egna nära släktingar längre! Detta stämmer till eftertanke.

Vi vet ju hur gott det känns när vi ser vår lilla (eller stora) dotter klappa sig på magen precis som hennes pappa gör. När vi ser hur dom går precis likadant, bakifrån. Vi fnissar kanske över den slående likheten. Tårna är identiska, näsan, o s v. Det är ett band som gör att vi känner att vi är en familj, att vi hör ihop. Och då slog det mig här om dagen: Jag har exakt lika näsa som min kusin Eva! Jag har alltid vetat det och nu påminde hennes mamma mig om det. Hennes mamma, min faster, som var på begravningen. Men Eva var inte där. Jag har inte träffat henne sedan vi var ca 18 år gamla. Få se, ca 40 år sedan!! Kanske har jag likadan lilltå som en annan kusin, samma form på örona som någon tremenning, samma manér när jag kliar mig på kinden som någon av de andra mostrarna eller morbröderna!

Jag skulle kunna ha en speciell närhet, en starkare identitet, en tryggare och djupare rot i mig och i min familj, om jag kände min släkt bättre. Och inte bara jag, utan mina barn också. Och barn-barn. Och om vi umgicks. Och verkligen brydde oss om varandra och engagerade oss i varandra! Ja, det tror jag faktiskt. Varför gör vi inte det? Är det något som är typiskt svenskt eller är det bara typiskt för oss i vår släkt och familj? Ja, jag vet inte. Kanske någon vet. Är det för att kärleken har svalnat överlag hos de flesta människor? Men visst är det synd? Det tycker jag i alla fall. Jag skulle gärna vilja att min släkt var "tjock", härlig och underbar och älskvärd. Vilket den säkert är. Det är bara det att jag inte känner det. För jag känner dem inte.