"Av barn och fyllhundar..."

Mitt yngsta barn, Sanna, visade mycket tydligt när hon var missbelåten över något när hon var en liten tös. Hon hade ett talande minspel, kan man säga. Hon kunde även uttrycka sig tydligt verbalt. Ett gott tecken tycker jag. Det fanns dock tillfällen när det var mindre lämpligt, eller åtminstone mindre önskvärt.

Ett av dessa tillfällen var när hon vid 4 års ålder fick följa med mig på stan för diverse shopping. Vi avslutade det hela med att gå till Systembolaget. Jag skulle köpa en eller ett par flaskor vin. Jag kommer inte så noga ihåg. Det var ovanligt lite folk där denna eftermiddag. Jag tror att det var en fredag. Det var fortfarande kölappar och vi hade tagit en och satt oss snällt på en bänk för att vänta på vår tur.

Det var tyst och ganska tråkigt att sitta och vänta. Speciellt för en liten 4-åring. Plötsligt hör jag min dotter säga, nej, högljutt utstöta:"MAMMA, MÅSTE VI GÅ HIT VARJE DAG??

Jag trodde inte jag hörde rätt! Jag tittade på dottern, slängde ett öga runt omkring oss, tog sats för att säga något i stil med: "Men vad är det du säger? Vi går väl verkligen inte hit varje dag, inte ens varje vecka. Och du har bara varit med några få gånger!Var får du allt ifrån?" Men jag insåg med ens att det inte var någon idé att säga något. Det skulle bara låta som en dålig ursäkt. Ett barn säger ju alltid sanningen, eller...?


Jag fattar fortfarande inte var hon fick det där med "varje dag" ifrån. Hennes egen förklaring till detta idag är, att det antagligen var så vansinnigt tråkigt att sitta där och dessutom vänta och vänta, så att det kändes som de få gångerna var varje dag! Det var i alla fall ett av de där tillfällena då man ville att det skulle öppnas en lucka i golvet och man fick försvinna. En riktig klassiker.

Hur var det nu? "Av barn och fyllhundar får man höra sanningen"?! Vem talar sanning här? Barnet eller "fyllhunden"? Definitivt inte båda!