Florence Nightingale. Vem är det?

Jag har alltid varit en blyg, osäker unge. Jag var livrädd att till exempel uppträda eller framträda inför publik. Ändå uppträdde jag inför stor publik, en gång när jag var med i "Blåvingarna" och vi var med i någon teater. Jag var vitsippa och hade en fasligt vacker tyllkjol i vitt, med silverstjärnor på. Och en gång i småskolan vid "roliga timmen". Där hade jag lärt mig "Fröken Johansson och jag" av Thore Skogman och sjöng för full hals, rädd som en liten sparv. Jag förstår inte varför jag utsatte mig för detta, eftersom jag var fysiskt sjuk innan jag skulle fram och visa mig. Och ju äldre jag blev, ju värre blev det.

Ett tillfälle var verkligen speciellt. Jag gick i sjunde klass, var 14 år och alltså en mycket sårbar och lätt rodnande tonåring. Vår lärare i historia och svenska hade bestämt att vi skulle läsa om en speciell händelse eller person i en bok och sedan stå framför klassen och hålla ett framförande om det vi läst. Han bestämde att jag skulle läsa om Florence Nightingale och berätta om henne. Jag gick motvilligt med på det, det dröjde ju ett tag innan själva framförandet skulle äga rum.

Jag lånade hem boken och läste, vilket jag aldrig haft problem med. Jag hade ganska lätt för mig, om jag så får säga, så jag lärde mig det relativt fort. Jag läste dock kapitlet om och om igen. Tills det satt. Jag var så rädd att jag skulle glömma någonting, så jag lärde mig det utantill. Det var ett gediget kapitel.

Dagen kom och jag skulle fram. Jag kände den totala paniken komma krypande och slog rot i mig. Jag pratade med läraren och förklarade att jag inte kunde göra det här. "Jodå, det kan du, det vet jag"! "Nej, jag kan inte, jag kommer att dö!" "Men du får ju ha boken med dig, där framme". "Jag behöver ingen bok, jag kan det utantill". "Då så!" "Jag gör det inte!" "Jag vägrar"! Alltså, jag var så rädd, så jag trodde bokstavligt att jag skulle dö. Min lärare, som trodde så orubbligt på min förmåga att genomföra detta, tog helt enkelt tag i mig, lyfte mig på sina bara armar och bar mig fram till den lilla upphöjningen bredvid katedern!!! Så nu stod jag där. Med ansiktet blossande rött och blodet pulserande i varenda fiber!! Om golvet hade kunnat rämna under mig. Aldrig förr eller senare har jag önskat det så hett! Men nu fanns det ingen återvändo. Jag började rabblande berätta om Florence Nightingale, vartenda ord, varenda bokstav fanns med. Men jag tror inte att någon i klassen hade hört någon prata så fort förut. Aldrig kunde man väl tro att duktiga Florence´s liv, som var så händelserikt, kunde avhandlas så snabbt. De fattade nog ingenting. Magistern stod helnöjd längst bak i klassrummet, med armarna i kors och med sitt breda leende från öra till öra.

När jag var klar så applåderade alla. Och min "majje", som jag inte älskade så mycket just då, öste lovord över mig. Det gjorde han även när han tvingade mig spela teater en gång, med samma nervositet. Han tyckte att jag var "särskilt duktig". Antagligen så hade han bestämt sig för att den här typen av pedagogik var rätt. Och jag måste säga, nu i efterhand, att jag tror att det funkade. I alla fall för mig. För ju äldre jag blev, ju mer självförtroende fick jag. Han kanske plockade fram något i mig och lösgjorde mina obefogade rädslor. Ibland tänker jag att det hade kunnat gå precis tvärtom. Han kanske hade kunnat förstöra det lilla som fanns. Inte vet jag.

Idag är jag tacksam för det han gjorde, även om det var ruskigt pinsamt då. Jag har bara positiva tankar om honom och känner fortfarande att han verkligen trodde på mig. Han var så säker på att det skulle gå bra, och det var nog det jag kände. Att han litade på mig. Han visste det jag själv inte visste. Att jag skulle klara det jag själv var övertygad om att jag inte skulle klara. Nämligen att bestiga berg. Som syntes för höga.

Jag tror att fler vuxna skulle vara som Sture. Han hade ett outtömligt engagemang för det han jobbade med och respekt för de ungdomar han arbetade med. Respekt och tillit. Som barn så växer man när man får den här "näringen", när någon tror på en.

Så Sture, om Du läser det här och du känner igen Dig: Tack för att du pushade mig till gränsen för vansinne och att du visste att det skulle falla väl ut. Det är nog mycket Din pedagogik som har hjälpt mig senare i livet. Du skall veta att jag tänkt på Dig mer än en gång. Och berättat. Du var en fantastisk lärare och jag hoppas att Du har ett bra liv.