söndag 14 oktober 2007

Ett litet bröllopsminne

Det vankades bröllop. Ett bröllop som skulle stå mellan min fars lillebror och hans tilltänkta, hans fästmö. Det var min första vigsel. Alltså som jag fick bevittna. Jag var 11 år och lika förväntansfull som om jag hade blivit bjuden till slottet. Min mor hade sytt färdigt min klänning natten före. I röd sammet. En mild, mjuk, röd sammet. Med rund båthals, utan ärm och...det bästa av allt...ett ganska brett skärp i midjan med till och med spännet klätt i sammet! Det var inte att undra på att mor satt uppe länge innan allt var perfekt! Men oj så fin jag blev! Jag kunde absolut jämföras med prinsessorna på slottet. Nästan i alla fall.

När vi intagit våra platser på den hårda, kalla kyrkbänken, lade sig tystnaden som locket på en gräddig semla. Kyrkorgeln dånade, bröllopsmarschen spelades och alla reste sig, enligt traditionen. Brudbaret tågade högtidligt in i gången, lyckligt leende. Bruden var vacker med, som brukligt var, vit knäkort klänning, kort brudslöja och guldkrona. Hennes ögon strålade. Jag fascinerades av hennes klara, glada blick och hennes röda, generösa mun. Tänderna var bländande vita.

När de stod framför prästen, utbrast min farmor, som helt saknade stil och finess, högt och tydligt: "Vad tjock hon är". Farmors kommentar var som en kniv som skar i vacker, spröd tyll.
Jag hoppades att bruden inte hörde.
Jag såg dem för bara några veckor sedan. De kom gående emot mig på en liten tvärgata mitt i Centrum. Jag kände inte igen dem direkt.Jag tänkte: "Vilket gulligt par. Tänk att se så kära ut, och hålla varandra i handen vid den åldern". När jag såg vilka de var, så stannade vi och jag utbrast: "Nej men var det ni som såg så söta ut!?" De skrattade och såg lika lyckliga ut som i kyrkan för 45 år sedan.

Inga kommentarer: