En morgon

En morgon är plötsligt allt annorlunda. Jag står framför den tandkrämsprickiga spegeln i badrummet och konstaterar att ingenting är eller kommer att vara som förut. Som ett nytt kapitel i en bok. Nej, en helt ny bok. Huset är sig likt, färgerna, möblerna, väggarna, golven, sprickorna i panelen, till och med gardinerna. Allt är sig likt. Men inte jag. Jag stirrar och kan inte förstå. En natt. Var kommer dom ifrån? Alla dessa rynkor? Försiktigt sätter jag fingrarna ovanför min mun och drar dom åt var sitt håll. Hårt. Men dom sitter kvar. Jag flyttar ner fingrarna till min hals och slätar ut den. Så där ja! Nu ser jag ju riktigt skaplig ut. Snygg! Så ska det ju vara. Jag släpper taget. Hjälp! Är detta sant? Vem har gjort det här? Jag känner hur svetten börjar sippra efter ryggen och i pannan. Hjärtat klappar fortare. Kan man inte fixa det här på något sätt? Jag vrider desperat på kranen med kallt vatten och låter det rinna ett bra tag. Tills det blir riktigt iskallt. Jag kupar mina händer och öser det kalla vattnet i ansiktet och på halsen. Jag tittar upp i spegeln igen. Jag tar handduken och torkar försiktigt. Ja, kanske lite bättre.

Jag springer ut från badrummet och kollar i hallspegeln. I hallen är det lite mörkare, inte så mycket dagsljus från det lilla fönstret. Fönstret i badrummet är ju ovanligt stort och ljuset blir ju lite overkligt. Så ljust är det ju inte när man möter folk i affären eller på gatan. I alla fall inte på eftermiddagarna. Eller på kvällarna.

En förfärlig tanke slår mig! Vad tänker maken varje morgon när han ser mig ligga och sova med dom där förskräckliga rynkorna innanför hårsvallet? Kan han känna att det var henne han blev kär i en gång? Han kanske blir skrämd men vill inte visa det?! Han går här på dagarna och mår dåligt över att jag inte längre är densamma!

Jag skyndar mig ut i köket och plockar ner lådan med fotografier. Det finns rätt så många fotografier av mig där. Speciellt ett när jag hade mitt långa hår kvar. Jag hittar det! Så där ser jag ju ut egentligen. Där var jag visserligen ca 30 , men det syns ju att det är jag. Jag tar fotot och öppnar skåpet med diverse saker. Här ska ju finnas flera fotoramar. Jag hittar en som är perfekt. Stoppar in mig i den lilla glasramen och går upp till sovrummet. Ställer det på det lilla nattbordet bredvid min mans säng.

Å, tänk att jag var så vacker ändå. Jag tyckte inte det, har aldrig tyckt att jag varit vacker. Men nu måste jag säga att jag var riktigt snygg. Jag känner mig lugnare och börjar bädda sängen. Jag öppnar balkongdörrarna och andas in den härliga vårluften. Solen tittar fram bakom talltopparna och fåglarna sjunger sin morgonsång, eller lunchsång kanske. Sängkläderna åker ut och det ska bli skönt att krypa ner i kväll när dom luktar sådär friskt och nyttigt.

Dagen skrider framåt medan Bruce Springsteen låter sin spruckna stämma fylla köket med "The river". Jag sjunger med i refrängerna. Och städar. Och diskar. Och lagar mat. Svettigt men trevligt. Jag känner mig duktig . Det känns fräscht och fint igen. Vad är lämpligare nu än en skön och välförtjänt dusch? Sagt och gjort. In i badrummet. Hääärligt! Jag har öppnat fönstret och tittar ut och fullkomligt njuter av den blå himlen och den där speciella vårdoften som jag känner så väl igen sen jag var liten. När jag torkat mig klart vänder jag mig om och ska borsta håret. Hjälp! Nu börjar hjärtat klappa så där obarmhärtigt igen. Och jag svettas fast jag är alldeles nyduschad. Nu är det säkert. Absolut fastslaget. Ingenting kommer att vara som förut. Jag vet vem jag är men ändå inte. Det stämmer inte riktigt. Och jag börjar känna mig liten och rädd. Och maktlös. Åldrandet har visat sitt fula tryne denna vackra, doftande vårdag.