En liten ljusgrön doft

Så var det det där med dofter. Det finns ingenting som kan förflytta en så snabbt och så intensivt som en doft. En doft av något svunnet. En gammal kärlek, en gammal tygaffär, ett hem fyllt av värme, en morfar, en farmor, en skogsutflykt. En gammal doft i en ny tid.

När jag öppnar en förpackning med Palmolivetvål, så händer just detta. Jag förflyttas. Till en speciell plats, men inte bara det, utan till en hel ritual kring denna plats. På 50-talet tillbringade vi, min familj och jag, tre veckor varje sommar ute i Bergafjärden. I tält. Den första semesterdagen var alltid lika spännande.

Vi hade packat allt och burit ut packningen på gården. Pappa ringde och beställde en droska.
Droska var dåtidens taxibil; en stor, svart volvo-sugga som kördes av en chaufför som bar svart mössa med något slags plastskärm. Vi satt på de ihoprullade, militärgröna sovsäckarna och väntade otåligt och upphetsat. När vi hörde det dova motorljudet och gummidäck mot gårdsgruset, så ropade vi till mamma och pappa att "nu har droskan kommit"! De gjorde en sista kontroll av spisplattor, lampor och sen kom sista resväskan ut. Allt packades in i det rymliga bagaget och vi intog våra platser i baksätet. Pappa satt förstås framme bredvid chauffören och språkade.

Väl framme vid Bergafjärdens camping, åkte all packning ut . Sedan följde samma rutin som alltid: Pappa gick i täten och vi efter som små ankungar. Nu skulle vi hitta en lämplig plats att slå upp tältet på. Efter mycket letande, så hittade vi den ultimata platsen. Alltid den bästa platsen. Sedan gick allt i rasande fart. Tyckte i alla fall jag och min syster, som sprang runt och spanade in lekplatserna, tältgrannarna och om det fanns några barn i våra åldrar. Tältet vägde några kilon, och likaså sovsäckarna. Så det tog sin ansenliga tid att komma till den plats som skulle belägras.

När vi kom tillbaka till tältplatsen, hade det mesta "fixats" iordning. Det pyttelilla, runda spritköket var tänt och doftade underbart. Maten smakade alltid extra härligt, tillagad på det primitiva sättet. Även när det var potatismos och korv. Vi åt av hjärtans lust; på ljusgula plasttallrikar med tillhörande muggar. Sedan fick vi i uppgift att plocka mycket granris som vi hjälptes åt med att lägga under våra sovsäckar så att vi skulle ligga mjukt. När kvällen gjorde entré fick vi extra filtar på sovsäckarna. För säkerhets skull. Och vi kunde spända och fnissande lyssna till nya ljud och avlägsna röster och skratt. En och annan överförfriskad persons skrålande kunde också nå våra öron.

På morgonen väcktes vi oftast av att solen gassade genom tältduken. Vi visste inte hur fort vi skulle komma ur de krångliga säckarna, som vanligtvis hade snott sig något varv runt lilla kroppen, och ut ur det kvalmiga tältet. Med var sin handduk på armen tågade vi så ner till stranden. Det långgrunda, solglittrande havet sträckte ut sig så långt ögat nådde. Då kom mamma med Tvålen! Den ljusgröna, magiska Palmolivetvålen! Vi tvättade oss från topp till tå och blev de renaste små flickor som sprang på en strand. Denna procedur följde varje morgon i tre veckors tid.

Det har gått många år. Denna lilla gröna, oansenliga tvål är nu min tidsmaskin. Jag kan använda den när jag vill. När det blir alltför stressigt, alltför hetsigt och alldeles för mycket av nutidsmänniskans trivialiteter, så drar jag upp den ur handväskan, insuper doften och låter mig fyllas av ljuva minnen; spritkök, hav, blålera, och en hel massa granris.