Min röda klänning

Året är 1956. Mamma tar med min storasyster och mig till stan. Vi ska få nya klänningar. Hon vill alltid att vi ska vara propert och fint klädda. Men inte på ett sätt som är skrytsamt utan mer...värdigt. Hon vill att vi ska vara rena, prydliga och se ordentliga ut. Mamma får ibland sitta uppe halva nätterna för att sy både hängselkjolar och klänningar till mig och min syster. Eftersom vi är en arbetarfamilj och inte har så mycket pengar.

Men nu ska vi få köpa klänningar. Jag är mycket upprymd inför detta. Att få åka till stan med bussen är ett litet äventyr i sig. Vi går från busstationen till Storgatan och styr våra steg till "Burmans barnkläder". Mamma har tänkt att vi ska få ljusblå sidenklänningar. Hon tycker om blått och anser dessutom att jag passar så bra i den färgen.

Det går bra för min syster.Hennes klänning sitter precis som den ska och båda är nöjda. Det blir värre för mig. Det finns inte en likadan i min storlek. Och vi måste ha likadana säger mamma. Expediten tar fram en annan klänning, även den i siden , fast inte ljusblå. Utan en helt underbar, hallonröd färg! Jag är såld redan innan den kommer på. Mamma är tveksam. Den är ju inte ljusblå. Det svala sidenet glider över min lilla kropp och faller ner med ett lätt frasande ljud. Perfekt! Jag har aldrig sett något finare. Och det finaste av allt; längden! Den går strax nedanför knät! Jag älskar när klänningar når nedanför knät och inte ovanför. Jag strålar när jag ser på mig själv i den höga spegeln i Burmans provrum. Mamma strålar inte. Hon tycker att den är för lång för mig, eftersom jag inte är så gammal ännu. Det ser inte riktigt bra ut säger hon. Men jag bönar och ber. "Snälla mamma"! Hon faller till föga. Å, vad jag är lycklig! Det bubblar i magen! Jag kan knappt vänta tills vi kommer hem och jag får prova min vackra, hallonröda klänning igen!

Vi kliver in genom halldörren och jag sliter upp klänningen ur den platta, fyrkantiga kartongen och sätter den på mig. Jag står framför spegeln och snurrar runt som en liten ballerina. "Oh, titta vad vid den är i kjolen"! Jag skyndar mig ut genom dörren och ringer på hos grannen, tant Ingeborg. Hon öppnar försiktigt och klappar i sina händer i en överraskande gest när hon ser mig. "Men! Har du fått en ny klänning! Vad fin den är! Du ser ut som en prinsessa". Jag ler och snurrar runt i deras trånga hall. Jag har nog aldrig känt mig så fin i hela mitt lilla liv. Som en röd vallmo på en sommaräng.

Det går ett par dagar. Min mamma har bestämt sig. Vi ska lämna tillbaka klänningen. Hon är absolut inte nöjd med den. Vi måste få tag på en ljusblå sidenklänning som passar bättre till mig. Jag är helt utom mig av sorg.

Det enda jag kommer ihåg är att jag fick en sådan. Från en annan affär. Jag har sett när jag haft den på mig på fotografier. När min moster gifte sig till exempel. Men jag kommer inte ihåg den. Den gjorde mig inte lycklig. Så som en klänning kan göra en 5-årig flicka lycklig.