De där monstren

Alla barn är någon gång rädda för monstren. De där som huserar under sängen eller i garderoben. Eller i källaren om man har någon. Vi lär barnen att de inte finns. Monstren. För det gör de ju inte heller. De har aldrig funnits. Förrän nu. Var? I Birsta så klart! Och inte bara där. Lite överallt ser man dom sticka upp sina fula trynen. Vare sig vi vill eller inte. De öppnar sina gigantiska käftar, som för att sluka oss med hull och hår, och dom lyckas. Desssa varuhusjättar, mataffärsdrakar och änd- och huvudlösa gallerior. Som man med nöd och näppe kommer ut ifrån. Eller hittar det man ska uti.

Det är lätt att få panik i de långa, breda gångarna. "Ursäkta, var har ni hygienartiklar?" "Ursäkta, var har ni knoppar till perculator?" "Ursäkta, ursäkta". Jag spanar frenetiskt efter de där skyltarna med produkternas namn så ögona blöder, men jag kammar noll. "Måste vara hemma om tjugo minuter. Hur ska det gå till?" Det svider till i magtrakten. Kassorna är öppna till en tredjedel och köerna långa som följetonger. Jag hinner med att läsa om två skilsmässor, tre misshandlar och en kidnappning på skvallertidningsrubrikerna , medan fem olika sorters halstabletter och tuggummin slinker ner av bara farten. Jag kommer på mig själv med att granska framförvarande dams kundvagns innehåll och försöker lista ut vad hon tänkt ut för middag till familjen idag. Pulsen sjunker för en kort sekund, medan jag krasst konstaterar att kvarterets pizzeria får stå för vår middag denna dag.

Nästa morgon upptäcker jag att jag ändå glömde ett par saker i min veckohandling. Jag får åka lite snabbt upp till "lill-Ica". Plötsligt inser jag att jag längtar dit. Jag travar glatt och frejdigt fram till charkuteridisken och beställer mina två hekto gallerrökta skinka. Oh, så trevligt! Personalen småpratar med varandra och skojar och fnissar. Jag får min skinka i en brun papperspåse med prislapp. Jag ler så nöjd och känner mig som en glad hemmafru i en Hemmets Journal-reklam för kopparputs, från femtiotalet. Jag lägger den bruna papperspåsen andäktigt i min korg och småplockar flera varor fast jag egentligen inga varor ska ha.

Damen i kassan skrattar hjärtligt som vanligt när hon pratar med sina kunder. Jag känner mig trevlig och yster. En tanke slår mig; "Hur länge blir den här lilla affären kvar?" Hur lång tid kan det ta innan monstren äter upp den? Och vi blir tvingade att för alltid vara deras offer?" Jag kör hemåt och väl ute på vägen, med höstsolen bländande genom vindrutan, lämnar jag dessa oroande tankar. Lämnar dem åt de som bestämmer.
Jag får väl vara nöjd med att jag ännu så länge kan bestämma var jag vill köpa min mjölk och mina kotletter. Men sakta smyger sig en gammal klyscha in i min hjärna: "Det var bättre förr".