Gullregn

På Mose tid fick israeliterna mat i form av manna. Från himlen. Idag har vi fått gullregn från himlen. Inte det slags gullregn jag som liten flicka förälskade mig i när jag satt utanför min mormors och morfars hus och filosoferade på en bänk. Det där speciella, vackra trädet med stora, guldgula blomklasar som tungt hängde ner från sina blad. Och som också min mor och far har utanför sitt lilla sommarhus ute vid havet.

Nej, idag fick vi ett gullregn som egentligen inte kan beskrivas i ord. Jag har försökt. För mig själv. Men det går inte. Enda sättet är egentligen att antingen måla av det eller fotografera det. Jag vet inte att jag någonsin tidigare, något år, har upplevt något så... sagolikt. I ordets rätta bemärkelse. För det är egentligen bara i sagor eller möjligen i en och annan film man har kunnat se något liknande. Tecknad film.

Allt, precis allt; Våra vackra berg, det södra och det norra, hyreshusen, småhusen, bilarna, gatorna, gräsmattorna, fabrikerna, havet, människorna, badade i guld. Solens grandiosa sken fick trädens gul-oranga och röda färger att fullständigt explodera ut i luften. Och den klarblå himlen tycktes le åt detta fullkomliga arrangemang. Som en dirigent som förnöjd ser ut över sin ensemble när de harmoniskt spelat sitt komplicerade men sköna musikstycke. Detta måste vara skönhet på högsta nivå. Och här fick vi alla en chans att medverka.

Jag försattes genast till en liten sagobok från tidiga barnaår, som den lilla flickan som sitter i fönstret och ser ut på gatan utanför sitt hus. Hon ser förnöjd på alla aktiviteter där ute. Sopbilen kommer, brevbäraren delar ut brev, pappa kommer hem från arbetet med ett stort leende på läpparna. Allt andas frid i deras lilla värld. Mor stökar och lagar mat. "Och den gullgula solen lyser".

Det vackra blir så stort så det gör ont i bröstet och jag törs nästan inte andas. Det råder stillhet och en stund av vördnad.

Till och med de gula lyftkranarna nere vid hamnen är vackra. Stolta, kraftiga och arbetsdugliga sträcker de sina långa halsar upp mot skyn. Mot den höstblå himlen. De liknar nästan de majestätiska lönnarna och björkarna. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt...?