Dubbelgångaren

Ni känner säkert igen den här tanken: Om jag skulle se mig själv med andras ögon, vad skulle jag se då? Eller vem skulle jag se då? Ja, det beror ju i första hand på vem det är som ser på mig. Men generellt sett, eller hypotetiskt? Det är ganska intressant, eftersom man själv har lärt känna sig inifrån, så att säga. Och utifrån också naturligtvis, då man ju hela tiden lär sig saker om sig själv genom de människor man omger och har omgett sig med under hela sitt liv. Men det är ändå svårt att få en riktig självbild, en tydlig karaktärsbild, eller hur?

Det är också sällsynt att man ser någon och känner igen sig själv i den personen, så där direkt. Man, eller i alla fall jag, har ofta mycket starka associationer när jag ser andra, alltså att jag tycker ofta att "den och den" är mycket eller lite lik "den och den". Men inte när det gäller mig själv. Därför tycker jag att det är så roligt, att jag nu har hittat min dubbelgångare. Till både utseende och personlighet. Det har visserligen hänt ett par gånger under åren att jag sett kvinnor som jag reagerat på att dom är väldigt lika mig. Nästan läskigt. Men ingen som den här dubbelgångaren. Första gången jag mötte henne, så stannade jag, helt paralyserad, på flera meters avstånd och brast ut i ett högljutt skratt. Mitt sällskap tittade lite konfunderad på mig och hann inte ställa frågan, förrän jag pekade mot min dubbelgångare. "Men har du sett, det är ju jag!" Mitt sällskap såg i den riktning jag hade pekat och brast ut i ett gapflabb. "Ja minsann, det är det verkligen!".

Vi fortsatte stadspromenaden och närmade oss nämnda "look alike". Ju närmare vi kom, desto intressantare blev det, eftersom vi kunde konstatera att hela denna uppenbarelses utstrålning och intagna pose, var jag. Komiskt men underbart. Äntligen en helskön figur att kunna identifiera sig med. Och som föga bryr sig, om så alla människor från hela världen glor på henne där hon ligger. Vem hon är? En av de många drakarna nere i Sundsvalls city! Hon som ligger på mage strax utanför Indiska magasinet, den där rosa med en handduk över stjärten . Och hon påminner mig om det som en kär väninna sa till mig en gång: "Ja du, Agneta, när det blir för jobbigt och besvärligt, då får vi gå ner på torget och sätta oss på en bänk och mata duvorna och vicka på tårna". Den här lilla varelsen vickar visserligen inte på tårna, eller matar duvorna, men hon läser en god bok och sparkar med bena! Och inte är hon så liten heller, utan skär, fet och lycklig!