Att ge eller inte ge; det är frågan!

Jag sitter framför TV:n. Och tittar på en spännande film. Snart är det paus, såklart. Nu är man förberedd, så jag hinner liksom alltid planera vad jag skall passa på att göra medan reklamen basunerar ut sina lockelser till vårt tomma vardagsrum. Gå på toa, sätta på kaffet, bre en macka... Men vänta! Jag kan ju inte gå nu. Ingvar Oldsberg vädjar ju till mig att jag skall skänka några hundralappar till hjärt- och lungfonden! Han som är så himla trevlig! Jag älskar Oldsberg. Perfekt som programledare till "På spåret". Och min mamma har nyligen haft en hjärtinfarkt. Få se... hur mycket kan jag ge... ?

Det börjar bli mycket galor nuförtiden. Men cancer-galan är ju faktiskt viktig. Och hur många är det inte som har fått bröstcancer? Jag känner flera stycken, och nästa gång kanske det är min tur. Visst skulle jag vilja att läkarna har tillräckligt med forskning i ryggen och tillräcklig utrustning för att kunna rädda mig om jag råkar "trilla dit "? Jag funderar hur mycket jag skulle kunna ge varje månad.

Min bror har en dotter som är 22 år. En jättefin tjej. Hon är fadder sedan flera år tillbaka. Det är bra. Jag har funderat på det också. Men jag har funnit en anledning, ett starkt skäl till att inte bli fadder. Det känns faktiskt skönt.

Det ringer människor från "de handikappades riksförbund". De brukar ringa en gång per år. Och jag brukar köpa brevmärken som man skall sätta på kuvert. Jag sätter dom aldrig på de kuvert jag skickar. De ligger i lådan. Men dom har i alla fall fått mina pengar...

Jag åker med tunnelbanan i Stockholm. Solen skiner och värmen lockar fram små droppar i pannan på mig. Jag rycker till när jag hör en man som vädjar: "Är det någon som har en slant så jag får äta frukost?" Jag tittar på honom. Och han på mig. Jag blir illamående. Nästan så jag får upp min frukost. Sedan vänder jag snabbt blicken ut genom fönstret igen. Han såg städad och snäll ut. Hjälp!! Det är något som är fel! Jag får samma otäcka känsla i maggropen som när jag ser Oldsbergs goa uppsyn i TV-rutan! Jag ger inget då. Och jag ger inget nu heller. Vad skall jag göra?