"Lyckliga gatan, du finns inte mer, ..."

Jag har funderat. Och funderat. På begreppet "utbränd". Eller snarare, orsaken till att man blir just utbränd. Eller orsakernal Jag är inte skeptisk. Tvärtom. Jag vet mycket väl att är man riktigt utbränd, då är man sjuk. Man kan vara riktigt illa däran. Och det kan gå många år innan man blir "som vanligt" eller frisk. Om man ens blir det. Riktigt.

Det sägs att man har gjort undersökningar som visar att Sverige är det enda land, där människor blir utbrända. Jag vet inte om det stämmer. Men OM det stämmer, så måste det ju rimligtvis vara något speciellt fenomen i just detta, vårt gamla Svedala, som icke finnes i något annat land. Och vad kan det vara? Det är detta jag har funderat på.

En faktor, måste absolut vara stress. Alltså ett inre jagande som hela tiden pockar på oss. Det gnager, det bankar på oss tills vi nästan känner oss kräk-färdiga. Denna inre stress, beror i sin tur på att vi lever efter: 1. Klockan 2. Plånboken. Eller det vi så innerligt gärna vill fylla plånboken med; pengar! Pengar och tid. Det är två kumpaner som jagar oss ända in i döden. Vi går över lik, för att fylla plånboken och göra alla andra nöjda utom oss själva. Och våra närmaste. Vi bara måste en massa saker. Vi måste hinna dit, vi måste hinna med det och vi måste hinna titta på det och vi måste hinna lyssna på dom och den... Vi måste så fruktansvärt mycket. Vad har vi fått det ifrån? Vem har sagt att vi måste en massa saker?

Dygnet har 24 timmar. Lika många timmar som det hade för 25, 35, 50 år sedan. Inte måste man så mycket då inte. Man överlevde i alla fall. Eller snarare: Då överlevde man. Nu dör människor i 50-årsåldern p g a hjärtinfarkt och stroke. Ja, jag vet att medelåldern har stigit. Men ändå. Faktum kvarstår. Man dör av andra orsaker, längre ner i åldrarna och då av orsaker som de gamla dog av förr. Och knappt det. Det är inte klokt.

Häromdagen slog mig en annan möjlig faktor. Vi, alltså svenskarna, är nog det enda folk som, generellt sett, har dåliga relationer med våra släktingar. I många länder tar man hand om varandra, bor hemma hos varandra, är lojala mot varandra, älskar varandra. Man är helt enkelt nära förbunden med sina familjer. Man gläds tillsammans, man gråter tillsammans, man sörjer tillsammans. Vad gör vi i Sverige? Vi lämnar in våra gamla föräldrar på "hem", där vi hälsar på pliktskyldigast ngn helg då och då. Vi är mycket intresserade av deras bankböcker och att de inte gör av med för mycket, så att det inte finns ngt kvar till oss efterlevande! Vi är besatta av pengar. Vi har mammon till Gud. Och jag tror att vi är inte hela människor, eftersom vi saknar den där härliga, kärleksfulla familjekänslan med våra släktingar. Fast vi är inte medvetna om det. Vi är inte medvetna om vilken vikt och betydelse det har att vara en stor, härlig släkt som värnar om varandra. Hur skall vi kunna vara medvetna om det när vi aldrig har fått uppleva det? I alla fall inte de senare generationerna. Själv vet jag knappt vad alla mina kusiner heter. Det har blivit det sociala arvet. Tragiskt!

Ja. Det är klart att det inte gäller alla. Naturligtvis. Men jag tror att det över lag stämmer. Vi har blivit urholkade människor som jagar efter vind och när ålderdomen kommer, om vi får uppleva den, så är vi bittra och känner oss svikna av livet. Det räcker inte med att vara den man är och vara nöjd. Förnöjsamhet är sällsynt. Tyvärr. En mycket värdefull egenskap. Man skall inte bara vara mamma, nej, en fräsch, snygg mamma som skall se lika ung ut när barnen är tonåringar som hon gjorde när hon fick sina barn. Dessutom karriärkvinna, bullbakande mamma, peppande mamma när ungarna dribblar bollen på planen, stöttande mamma och kärleksfull mot sin make. Och ungefär detsamma med pappan.

Är det konstigt att svenskar blir utbrända? Nej. Inte ett dugg. Man kan väl inte bli annat än utbränd, när man lever som i en tornado, som snurrar en runt, runt tills man kastas ut som en urvriden disktrasa.

Kanske en totalt värdelös analys. Kanske inte.