Jag var 10 år. Min mamma hade klätt sig i en fin, beige manchesterklänning med små guldknappar framtill. Smalspårig manchester. Hon stod vid köksbänken och talade om att hon skulle åka till stan. Ensam. Jag frågade vad hon skulle göra där, men hon ville inte berätta. Det var jättekonstigt. Mamma brukade aldrig åka till stan ensam. Åtminstone inte utan att tala om vad hon skulle uträtta.Och hon brukade inte vara så "hemlig". Hon såg mycket allvarlig ut och sade att hon måste göra det här själv och att hon skulle berätta när hon kom hem. Jag blev rädd. Verkligen rädd. "Hon måste vara sjuk! Dödssjuk! Hon har säkert cancer och kommer snart att dö!" Skräcken grep tag i mig och jag mådde illa.
Aldrig har en dag varit så lång som den dagen. Vad jag gjorde för att fördriva tiden kommer jag inte ihåg. Men när mamma äntligen kom hem med bussen, framemot eftermiddagen, log hon med hela ansiktet. Ett härligt, förlösande leende. Jag förstod att det inte var cancer hon skulle berätta om. "Ni skall få en liten bror eller syster"! Sade hon. Jag trodde knappt mina öron! Hade väl aldrig ens kunnat tänka tanken. En baby! Det var det bästa som kunde hända! Vad gjorde det att jag var 10 och min syster 16? Det var de bästa nyheter vi kunde få.
Hur min syster kände vet jag inte riktigt. Vet i alla fall att när hon nio månader senare skjutsade vår lille-bror i vagnen, trodde en del att det var hennes barn. Det kanske inte var så roligt. Men jag tror inte att det var så tråkigt heller. Jag minns bara att vi älskade vår lille blåögde bror med de vita lockarna så mycket. Och älskar han, det gör vi fortfarande. Fast lockarna är inte kvar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar