Ännu en underbar dag

En ny morgon. En ny dag. Ännu en dag av liv. Tack Jehova.


Min vän och jag har bestämt att vi ska gå i tjänsten. Vännen är Michaela. Mitt andliga barn. Vi bestämmer oss för att gå i gatutjänst, då det är en brittsommardag i slutet av september. Vi tar med bibel, traktat och tidskrifter och går utmed Selångersån. De silvriga bladen på pilträden är sammetslena och mycket vackra. Vi känner på dom. Mjuka som sammetstyg. Himlen är så klart blå som den kan bli och träden så gulröda som dom kan bli. "Skulle jag kunna få visa ett intressant vikblad?" "Nej tack". Damen går snabbt förbi. "Ursäkta, jag vill helt kort visa dig en intressant sak". "Nej tack". Vi ler. Vi är så lyckliga att få vara i Jehovas tjänst och försöka nå människor med det viktigaste budskapet i världen. "Skulle jag kunna få visa dig en intressant tanke här?". Killen plockar ur hörsnäckan och ser frågande ut. Jag får visa vikbladet och jag frågar om han tror på en skapare. Han dröjer innan han säger något. "Nej, jag tror inte på någon gud. Och om han finns, så vill han bara plåga oss. I alla fall mig". Detta leder till ett fint samtal. Jag har tidskriften som handlar om varför Gud tillåter ondskan. Han tar den och ser intresserat i den. Jag får visa från Bibeln om Guds namn. Och inbjuder honom till ett kollektfritt möte i Rikets sal. Han lyssnar. Och stannar kvar. Till slut skils vi. Jag är glad. Michaela strålar ikapp med solen. Och jag likaså. En person som har lyssnat till Guds namn , läst ur Bibeln och fått veta att vi är en ideell organisation som har offentliga möten på Rikets sal. Är inte detta underbart?

Dom gula lyftkranarna nere vid hamnen är också vackra mot den blå septemberhimlen. Nästan lite lika träden fast ändå inte. Så stor skillnad. Men på något sätt så lika. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt?

Min mamma och jag var och handlade. "Hejdå" säger hon till alla små och stora tanter hon, eller vi, möter. Hon ler och låter så glad. Alla blir glada när hon vill prata med dom. Dom tycker att hon är glad och trevlig jämnt, säger dom. "Å vad rara och gulliga allihopa är" säger min mamma. Hon mår bra nu. Det märks. Hon ser så positivt på tillvaron. När vi kom hem efter en handel- och promenadrunda, satte hon sig i soffhörnan och utbrast: "Älskade soffhörna. Tänk, Alice Timander satt i soffan när hon dog. Vad skönt, va? Det är ju som man somnar. "Ja, och det
bästa är, att om du skulle göra det, så vaknar du ju upp igen". "Ja, i alla fall ett tag". Sa mamma.Och skrattade sitt pärlande skratt som jag minns sen jag var liten.

När jag var liten lärde jag mig att säga "hejdå" vare sig det var när jag mötte någon eller när jag tog avsked av någon. För så sade alltid både min pappa och min mamma. När jag blev äldre lärde jag mig att man brukade säga "hej" när man mötte någon och "hejdå" när man skildes
. Min mamma och pappa säger fortfarande "hejdå " oavsett om man möts eller skils. Det känns lite charmigt, tycker jag.

En annan sak som jag lärde mig när jag var liten var att "bolla" med två, tre och ibland fyra bollar. Mot en vägg. Helst en rappad, slät stenvägg. Hög och bred. Jag kommer så väl ihåg känslan. Vi var två eller tre stycken som tävlade. Vi bollade "12-spelet". När man missade så blev det den andres tur och när hon missade så blev det den tredjes tur osv. Ofta var det ju "hon". Det hände ibland att pojkarna ville vara med och försöka. Men det blev mest under skratt och flams. De var inte lika bra som vi flickor. Det accepterades att det var så. Åtminstone tänkte man så. Vad vet man, kanske det kändes jättehemskt för dom när dom inte lyckades lika bra, så dom skrattade bara för att dölja att dom egentligen ville gråta. Vad vet man.


Om jag kunde måla alla underbara, vackra bilder jag ser omkring mig så skulle jag måla och fylla ett helt, stort museum. "Jag skall måla hela världen lilla mamma" sjöng en liten rullstolsbunden flicka för många årtionden sedan. Nu förstår jag vad hon menade. Jag skulle också vilja måla hela världen. Men bilderna stannar i huvudet, innanför näthinnan. Och jag kämpar och tittar och blundar för att försöka få dom att stanna kvar. Och "titta" på dom sedan. För mig själv.

Mina barn är så vackra. Både utanpå och inuti. Jag önskar att jag kunde måla av dom. Dom är det vackraste jag vet. Det är så svårt att förstå det storslagna i att jag är deras mor. Jag, en liten oansenlig varelse. Vilken gåva som anförtrotts mig. Så mycket jag har att tacka Jehova för.