Ännu en dag är till ända. En blåsig, solig och varm septemberdag. Färgen var guld. Guld och blått. Dagen bestod i huvudsak av att skjutsa min lilla pappa till ett äldreboende i Njurunda för att stanna där i två veckor. Han förvånade mig med att vara så positiv till detta evenemang. Min pappa, som alltid varit en mycket bestämd person med stark vilja och som aldrig skulle kunna tänka sig att vistas på någon form av omhändertagande institution. Plötsligt blir han nästan lite upprymd av att få åka iväg. För att minuten efter bli orolig och ovetande om hur allt skall bli. Min mamma är trött. Trött och duktig. Hon har tvättat och packat kläder och mediciner, och det vill inte säga lite. Hon har passat upp, satt på blöja, lagat mat, kokat fika, lyssnat på tjat, prat, skrik och gullord. Det här blir en skön semester för henne. Och kanske också för honom.

"När jag kommer hem ska jag ta rullatorn och gå på affären och handla lite" säger hon. "Det ska bli roligt". "Och så ska jag leta upp nån bänk och sätta mig och njuta av det vackra vädret".

Mina föräldrar är vid livets slutskede. Ett tragiskt konstaterande. Men blandat med glädje. Glädje över att min mamma får känna lite frihet och själv bestämma var, när och kanske också
hur hon ska tillbringa en dag. Eller flera dagar. Flera dagar i livet. Och glädje över att pappa i alla fall har det bra där han är, människor som lyssnar på honom och som frågar honom om vad han tycker om och vill veta vem han är. Det tycker han om att få berätta. Och då blir jag glad.