När jag vaknar en dag och känner det stora vemodet, så ligger dimman tät och regnet faller lätt från himlen. Allt är grått. Plötsligt blir de gula tapeterna i sovrummet också grå. Och bilderna i hjärnan. Och jag vill inte göra någonting. Men måste ändå. Med tankekraft så går det att ta sig upp ur sängen som sällan varit så skön som just idag. Stegen är långsammare än vanligt och rynkorna i ansiktet fler än vanligt. Konstigt. Igår var jag ju bara 25 och idag 75. På något outgrundligt sätt så går timmarna ganska skapligt snabbt ändå. Jag stryker några plagg och känner mig duktig i 20 minuter. Diskar och tvättar en maskin. Det doftar underbart av sköljmedlet. Jag blir lite gladare av det. Sedan tror jag att jag måste vila en stund. Morgonen har blivit till dag och en liten bit in på eftermiddagen. Utanför ligger dimman och gäckar. "Gissa om jag ska stanna eller ge mig av?" säger den. "Spelar ingen roll" tänker jag. Jag är ju ändå grå idag och 75.
Måste på något sätt göra ett ansikte så att vännerna vi är bjudna till ikväll ser att det är jag som kommer. Få se, hur ska det gå? Hur ska jag kunna sitta och vara glad när jag egentligen bara vill gråta? Våra gullvänner ska inte behöva känna att grått är min färg idag. Jag vänder mig till Jehova i bön för säkert femte gången idag. Ber om att han ska hjälpa mig, ge mig den kraft jag behöver för att klara av att känna glädjen igen. Som jag egentligen har. Inne i mig. Men just idag så har den stannat inne. Kanske för att det är så grått ute.
Det hjälper. När vi står innanför dörren hos dom, i hallen, så finns inga grå tankar längre. Vi lyckades samla ihop bitarna av mig och vi får en underbart vacker kväll. Den kommer jag att minnas länge. Av många anledningar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar