"Våra gyllene år". Regi: Kent och Agneta Mattsson

För det mesta går livet "sin gilla gång". Det mesta man gör går på rutin. Men då och då försöker jag se på mitt, eller vårt, liv "utifrån". För att inte alldeles fastna i något slags mekaniskt arbete som till slut blir en grå gegga eller dimma. Där man inte känner så mycket, utan allt bara rullar på. Jag vill inte det. Jag föredrar att "se" på vårt liv som jag ser på en film. Ett drama. Vårt drama. Ibland får man anstränga sig för att få fram"filmfiltret". Ibland går det av sig själv. Som igårkväll.

Vi gick och lade oss vid 22.30-tiden. Aströtta, om man får uttrycka sig så pass dekadent. Vi hämtade var sin penna och ett stort korsord, på ett mittuppslag i ST. Vi hade var sin extra-kudde som stöd för tidningen. Till saken hör att min make har fått en stygg inflammation i sin vänstra axel. Det är den sidan som är bredvid min högra i sängen. Så utan att tänka mig för så kom jag åt den rackarns axeln några gånger, varvid ett illa stönande och skri utstöttes. Vi löste ett ord var femte minut ungefär. Lite trixigt korsord måste jag säga. Mina läsglasögon var inte mina bästa, så jag fick röra huvudet fram och tillbaka hela tiden. Som en duva. Maken klagade över att han nästan inte såg alls. Han frustade och stönade och hade sig. Och, utan att vara alltför avslöjande, så måste han gå upp och besöka toan. Och inte bara en gång. Och inte utan ljud, eftersom det gjorde ont vid varje rörelse.

När jag därtill lade mitt eget stånkande p g a värk och extrem trötthet, såg jag hela vår sovrums-situation som en fars. En riktigt rolig fars. Jag fick mig ett härligt, befriande skratt och lyckades även locka min man till dito. En härlig avslutning på en härlig kväll, som tidigare hade innehållit knytkalas som festavslutning på vår bokstudie-era.

"Hjälp, jag kan inte gå! Ge mig en rutig pläd"!

Vad är det med äldre filmer, handikappade människor, oftast kvinnor eller flickor, och rutiga plädar? De som är lama eller på något sätt gjort sig illa eller även om de är sjuka så att de är döende; så har de alltid rutiga plädar på sig. Jag menar, fanns det bara rutiga sådana förr, tillverkades de aldrig i något annat mönster? Eller var rutorna något slags symbol på sjukdom? Jag förstår inte det där riktigt. Så fort man ser en film och en kvinna sitter i en vilstol eller gungstol eller trädgårdsstol, bekvämt bakåtlutad och har en rutig pläd över benen, så tänker man genast: "Aha! Hon har blivit cancersjuk!" eller "...hon har blivit lam i benen!"

Det kanske verkligen var så, att var man sjuk så var det rutig pläd som gällde. Men vad jag inte riktigt hajar ändå är, att eftersom rutorna består av ränder, fast åt två håll, så måste det ändå ha funnits randiga plädar. Vi i vår familj hade ett antal filtar i vår ägo men ingen av dom var så där rutiga som på filmerna, alltså typ skotsk-rutiga. Vi hade blommor, ränder och andra mönster. Finns det någon där som kan hjälpa mig? Hjälpa mig att få rätsida på den rutiga pläden?

"Jag vill sjunga dem milda sånger..."

Tänk vad underbart det är med vänner! De är som en varm plats i solen när det blåser kyligt. Och som en skön, skuggig plats under ett träd eller parasoll när det är för hett och gassigt. Eller som en kall, skön drink med små vattendroppar på glaset när törsten håller på att förgöra en. Och som ett varmt, skönt bad med olja och skum när man är frusen in på bara skelettet...

Jag har upplevt det under drygt ett dygn nu. Vänner som är en källa till glädje, tröst och balsam för själen i en kall och hård värld. En plats där man får vara ledsen, fåordig, mångordig, glad, stillasittande, stillaliggande, läsande, sprallig, ja helt enkelt så får man vara sig själv för en stund. Och även för en lång stund. De tycker om en som man är. Finns det något mer befriande? Tror inte det.

De är värda mer än koraller, mina vänner. Mer än guld och saffran (!). De ger av sig själv(a) och av det de har och mer därtill om det är nödvändigt. Och jag skulle vilja, som en vacker boks titel lyder, sjunga dem milda sånger...

Ingen Shirley Temple, men...

Min mor stod och strök hårband. Hårband av nylon med fina fjärilsmönster. Breda, rosa och ljusblå med gröna och blå fjärilar. Hon strök dem på morgonen innan jag gick till skolan och innan hon gick till sitt arbete. På en filt på köksbordet, eftersom hon inte ägde någon strykbräda. Strykjärnet hade ett grönt handtag av trä, mycket tjock "sula" och tungt som ett as. Det värmdes på spisplattan. Hon satte det släta, varma bandet i mitt hår, som antingen var uppsatt i "Margareta-flätor" eller i en liten tofs på sidan på huvudet. Hon tyckte om det, tyckte om när jag var fin och prydlig.



När jag blev lite äldre skulle min mamma göra mig fin på ett annorlunda sätt. Ett sätt som lite större flickor fick erfara. Hon skulle locka mitt hår. Det gjorde hon genom att tillverka "papiljotter", ett slags hårrullar, av papper. Hon snurrade dem och rullade upp det blöta håret på pappers-snurrorna och knöt dem. Hårt! Det gjorde hiskeligt ont och jag minns dessa stunder som plågsamma. Vi satt i den utdragna kökssoffan. När jag skrek som mest, sade mamma alltid: "Vill man vara fin får man lida pin!" Och jag kunde känna hennes leende bakom ryggen. Men det värsta var inte att det gjorde så ont, det värsta var att hon bara satte dessa hemska papiljotter på sidorna av håret! Så att håret baktill var spikrakt! Var detta av: 1) bekvämlighetskäl? 2) hänsyn till mig så att jag skulle slippa fler smärtor? 3) mode-skäl ? Jag har aldrig frågat min mor om det, men jag tror jag måste göra det någon gång.

Jag minns i alla fall att jag tyckte det var jättesnyggt. Framifrån. Att baksidan mer liknade en trasig dörrmatta än en flicka, fick kvitta. Man skrattade och sprang vidare... i syrrans avlagda finklänning och den blå klubbjackan med märke på bröstfickan.

En bädd av färger...

Mörkret är brutalt men samtidigt barmhärtigt. Det är svart och det kommer som en ångvält och manglar en till marken när man minst av allt vill bli manglad. Efter ett tag, när man har vant sig, då kommer det som en hjälpare och liksom fångar upp en. Så att man slipper det skarpa vita. Dagsljuset. Men det mörka kommer inte förrän det blå har kommit. Och visat upp sig i sin vackraste dräkt. Uppvisningen går relativt fort men är sanslöst vacker. Den blå timmen. Skymningen. Ståtlig och unik står den där, ligger där och glimtar till. Sen kommer mörkret. Igen. Då kan man krypa in i dess tjocka famn och bara finnas till. Lite tillknycklad och lite manglad. Men inte så farligt. Man överlever.

"Och pappa på yxan, yxan på bordet, på soffan, på stolen... och soffan iväg till soporna..."

Vi hade möbler i vardagsrummet som var tidstypiska 50-talsmöbler. Soffan och fåtöljerna hade ett slags rutigt mönster på diagonalen. Rödbruna och beiga. Armstöden på fåtöljerna i mörkt trä och soffans kortsidor likaså. Bordet var ett runt pelarbord i samma mörkbruna färg. Blankt och fint. Bredvid soffan stod grammofonen. Fronten var en lucka med guldfärgat handtag och med detta öppnade man denna moderna uppfinning. Den toppades av radion. Med de stora, vridbara knapparna som man kunde ställa in radiostationerna. När det var lite extra festligt spelades det stenkakor av bl a Nat King Cole, Caruso, Simon Brehm, Ronnie Ronaldo, Calle Jularbo m fl, m fl.
Även radiostationen "Luxemburg" rattades in på lördagkvällarna.

Åren gick och pappa tyckte nog att möblerna behövde fräschas upp. Även mamma tyckte det, naturligtvis. Sagt och gjort. Det byttes tyg på både soffa och fåtöljer! På soffan byttes det vackra rödbruna tyget ut mot ett turkost tyg i vad man närmast kan likna vid frotté! Och en fåtölj blev klarröd."Klatchigt"! Sa pappa. "Jaha" tänkte jag.

Efter ytterligare några år var det dags igen. Möblemanget måste ju bytas ut. Nu skulle det vara modernt. Ett soffbord i teak, lågt och avlångt med smala, smäckra ben. Soffa i svart fusk-skinn. Den mörkbruna buffén med sniderier på dörrarna fick ge plats för en bokhylla i teak. Det var ett lyft för en mindre bemedlad arbetarfamilj.

Stenkakorna byttes ut mot små vinylskivor. Man lade en tjock bunt på skivarmen och sen släppte den ned en och en eftersom de spelades. Senare byttes även den fina grammofonen ut mot en liten plastskivspelare som bara rymde en skiva åt gången.

Vad gjorde min pappa med de gamla möblerna? Vad gjorde min pappa med stenkakorna? Sparade han dom med tanke på ett visst affektionsvärde? Kanske uppe på vinden eller nere i källaren? Nej. HAN SLOG SÖNDER ALLT! Han tog yxan och gjorde ved av alltihop!! Stenkakorna bröt han mitt itu och slängde i soporna! Arma karl! Och han som blev arg på mig när jag råkade sätta mig på Owe Thörnqvists "Titta titta här" så den gick i två delar! Många är de stunder då vi, både jag och min syster, har förfasat oss över detta grova helgerån. Hur kunde han?!

Vi hade gärna haft kvar pelarbordet, soffan, fåtöljerna, buffén, grammofonen, stenkakorna; ja allt. Det är ju lite synd, kan jag tycka, att det blev kaffeved av alltihop, när vi inte ens hade en öppen spis eller en liten vedspis att elda upp det i...då hade vi ju åtminstone fått njuta av värmen från de forna möblerna...i alla fall en stund.

Planer...

De satt kvar länge vid matbordet. Småplockade och åt. Och pratade. Planerade. Det var snart dags att öppna värdshuset igen. Det pirrade i magen vid blotta tanken. De levde för det här hela vinterhalvåret. Väntade. Väntade på den begynnande våren, då de kunde börja planera!

Det måste städas ur ordentligt. Få bort den unkna lukten som bildas när allt är stängt och inte en enda människa lever och andas där inne. Inga fönster eller dörrar som öppnas och vädrar ut. Gardiner skulle bytas och helst köpas nya. Fräscha sängkläder skulle bäddas i sängarna i alla rum och fönster putsas. "Vi måste kolla så att elen fungerar som den skall och att alla lampor är på plats". "Ja, men det blir ditt jobb" kontrade Mia. "Jovisst, jag måste också ta itu med trädgården och utemöblerna. Olja in altanen på fram och baksidan". De tittade varandra djupt in i ögonen och kände den där varma, härliga känslan av samhörighet och kärlek. Och den gemensamma vårdnaden om värdshuset gjorde det inte sämre. Tvärtom. Broudden låg i skärgården, på en ö bland alla andra öar och kobbar. Mitt i det vackra och respektingivande havet.

"Har jag gjort bort mig nu igen...?"

Många är de gånger jag har gjort bort mig. Både jag själv och mina döttrar har skrattat gott åt den gången när vi skulle köpa hamburgare på en drive-in. För första gången. Flickorna var nånstans i tonåren och de talade om för mig hur man skulle förfara. Jag lyssnade och gjorde. Jag måste erkänna att jag var lite pirrig; beställa mat av en metallpryl med högtalare i! Mycket märkligt. Men, nu var vi ju framme, så det var bara att skrida till verket. Jag beställde och hade mig, när jag hörde flickornas gälla tjut. De skrek och gled snabbt som ögat ner från sätet till golvet. De ville inte synas. Jag tittade på dem och undrade vad som stod på. Hade jag sagt nå´t fel? De pekade på rutan vid min sida och de höll på att dö av skam. Jag hade pratat med fönstret stängt! Jag hade alltså i nervositetens hetta glömt att veva ner bilrutan! När jag insåg mitt misstag, så skyndade jag mig att få ner den och gjorde snabbt om beställningen. Vi tjöt av skratt och körde snabbt till en parkering, där vi åt upp våra burgare och skrattade färdigt.

En annan gång, några år senare, gick jag, Sanna och min mamma in på en affär för att köpa blommor till Erika. Vi skulle åka upp till Stöde och hälsa på. Vi handlade och ställde oss i kön till kassan, när jag kände nåt som liknade en "rinnande" känsla utanpå mina ben. Jag tittade ner och fick se min svarta underkjol glida nerför benen och lägga sig som en simring av silke runt mina fötter. Jag tittade på mamma och sen på Sanna. Skyndade mig och drog upp den under kjolen och fortsatte betalningen och sprang fort ut genom dörren! Ja, jag hade lyckats. Igen!

Ännu längre tillbaka skulle jag ha en av mina första framställningar på Rikets sal. Jag och min moatjé stod upp under talet. Jag drabbades av lätt panik när jag kände hur mina BH-band lossnade från sina spännen och sakta, sakta började det lilla plagget glida neråt. Nere på magen "landade" det innan det var färdigt och det finns inte ord för hur jag kände mig! Och givetvis tycktes det som om alla såg vad som hände. Det gjorde dom ju nu inte, och jag gjorde allt jag kunde för att "hålla färgen". Som om nerverna inte redan var på bristningsgränsen!! Jag visste inte hur fort jag skulle komma ner därifrån, med svetten droppande från pannan!
Så här i efterhand kan man ju undra om jag kanske borde lagt lite mer pengar på kvalitetsunder-kläder!? Speciellt när samma sak hände med ett par strumpbyxor när jag och några systrar var ute i tjänsten i Bergsåker. Vi hade roligt en lång tid efteråt även den gången.

Ja, jag skulle kunna räkna upp många fler så´na här episoder, men jag får säga som aposteln Johannes: Då skulle "bokrullarna" inte räcka till!

"Tre hekto falukorv och ett paket "greve Hamilton, tack"...

Mamma jobbade i livsmedelsaffär under hela min uppväxt. De starkaste minnena är från REX Livsmedel. Det var ett litet vitt trähus alldeles invid vägen i Stockvik. Huset inhyste även två familjer som bodde en trappa upp, i var sina lägenheter.

När jag blundar och försöker söka mig tillbaka, så kan jag fortfarande känna den speciella doften som mötte en när man kom innanför dörren. Det luktade potatis och jord blandat med kött och såpa. Bakom disken fanns en dörr som ledde ner till källaren. Där nere låg potatisen i mängder, utspridd på golvet och man hämtade upp den i säckar allteftersom det behövdes.

I affären var det trångt och mörkt. Alldeles till vänster innanför dörren stod två pallar. Bredvid varandra. Det satt ofta en tant på varje pall och väntade. De väntade på sin tur med kassarna i knät. Det hände ibland att jag inte hade någon granne att vara hos eller att min storasyster inte kunde passa mig och då fick jag vara med mamma på hennes jobb. Det var det mest spännande. För då fick jag komma bakom disken och vara på samma sida som dom som arbetade. För det mesta var de två eller tre. Mamma och tant Ingrid. Eller tant Ingeborg. Eller farbror Erik. De turades om, men min mamma var alltid där. Utom en dag i veckan.

När jag fick sitta bakom disken, fick jag sitta på en liten pall och ha en större pall som bord. Mamma tog ett vitt papper från en stor rulle som jag fick rita på. Om det fanns bara lite papper kvar, fick jag en vit papperspåse, riva sönder den så att det blev som ett större ark, och liksom släta ut skrynklorna på den. Sedan ritade jag med blyertspenna av hjärtans lust. Jag kände mig lite speciell och stolt när jag satt därinne. Där dom arbetade.

Jag tyckte det såg så härligt ut när min mamma så snabbt skar av en bit falukorv i den storlek tanterna ville ha. Sedan slog hon in den snabbt och vant i det vita papperet. Efter att ha vägt korvbiten på vågen. Sedan skrev hon priset på papperet med svart spritpenna. Jag iakttog och suckade. Jag ville nog också jobba i affär när jag blev stor.

Jag tyckte om att prata med tanterna som satt och väntade på sin tur. Ibland ställde jag mig framför dom och frågade om jag fick visa hur stark jag var. Javisst, det fick jag alltid. De såg smått roade på mig då jag sköt fram min lilla haka i ett kraftigt underbett och spände käkarna och hela ansiktet så huvudet skakade och jag blev varm och röd av ansträngningen. Tanterna skrattade gott. Var jag hade fått det här styrkeprovet ifrån har jag ingen aning om. Men jag minns att jag på fullt allvar trodde att jag var jättestark .

Jag älskade att se när dom tryckte på knapparna på den vackra kassa-apparaten. Den var stor och silverfärgad och rasslade så fint när lådan flög ut och jag förstod inte hur mamma och de andra kunde "byta" pengar så fort i den. Ja, jag beundrade min mamma när hon arbetade i REX affär, när hon bar sin vita, fina rock med skärp i midjan. Och när hon frågade "vad får det lov att vara?" så log hon sitt finaste leende...

"Rooosen i haaavet...."

I vår familj badade vi alltid en gång i veckan. Det var en höjdpunkt. Jag hade mycket "fyr" för mig vid dessa tillfällen. Bl a så hade jag fått en liten båt som jag "matade" med meta-tabletter så att den puttrade runt mig i badkaret. Den var röd och vit och jag tyckte det var oerhört stort och modernt. Och väldigt roligt så klart.

Något som också var roligt och dessutom lyxigt, var när jag fick badskum i vattnet. Löddret omslöt mig men jag satte nästan allt skum på huvudet och formade det till roliga mössor och hattar. Jag kommer ihåg att jag stod upp i badkaret och speglade mig i den igenimmade spegeln på väggen och skrattade hjärtligt åt de "skumma" figurerna. Och ibland, när jag såg på mig själv i spegeln, passade jag på att ta fram teaterapan i mig. Jag komponerade "fina" melodier och sångtexter och sjöng dessa med stor inlevelse. En av dom hette "Rosen i havet". När jag både såg mig själv och hörde mig själv sjunga dessa "otroligt vackra" sånger, blev det för mycket. Jag började gråta! Antagligen för att jag tyckte att jag var så söt. Och själfull.

Något som också roade mig var när jag låg ner med nästan hela huvudet under vattnet. Bara näsan, ögonen och munnen var ovanför vattenytan. Jag tyckte om det dova ljudet Samtidigt fick jag tvångstankar om att jag måste sänka ner hela mig under vattnet och andas in. Bara en gång! Det faktum att det var så lätt att sänka ner hela huvudet och sedan skulle allt bli svart, blev så frestande att jag fick ångest. "Jag måste göra det. Det kommer att gå jättefort!"Just för att gränsen mellan liv och död plötsligt var så oerhört liten och tunn, så kändes det som att jag måste gå över den. Ingivelser som aldrig förverkligades, lyckligt nog.

Jag hörde inte till dom som sjöng i badrummet för att dom inte kan sjunga; nej, jag sjöng i badrummet för att jag kunde sjunga. Och det var där jag hade de lojalaste beundrarna. Mig själv.

"Små grodorna, små grodorna är lustiga att se..." (och höra)

Lustfyllda anekdoter, roliga självupplevda minnen, bl a bestående av möten med oförglömliga människor, små fragment från nationalpoeten Evert Taubes liv. Allt med tillhörande, mycket smakfulla sånger; visor, ballader, blues, rock, you name it. Och dessutom med den knorr som gör den typen av shower så fulländade. Vad jag pratar om? Peter Carlsson & Blå Grodorna, naturligtvis.

Min man, jag och ett par goda vänner besökte ovannämnda konsert på lördagkväll. Vi åt en bit och drack ett glas rött innan vi gav oss iväg. Efter ca fem minuters promenad var vi på plats. Scenen var dekorerad med lågbudget-atteraljer. Något slags fabriksdekoration; några stålrör i olika formationer, en gammal pinnstol, en kommod (pottskåp), gitarr, en glasskål på ett litet bord. I skålen simmade Evert. Konserten skulle ha innehållit endast Evert Taubes musik, men eftersom det inte riktigt blev så, resulterade hela idén med denna befjällade och begälade
Evert. Eftersom den riktige Evert dessutom inte kunde gästa.

Det hela såg minst sagt lite skraltigt och aningen spartanskt ut. I början. Efter några sångnummer, presentation av alla medlemmar och ytterligare några anekdoter, kändes hela arrangemanget, inklusive dekorationen, mycket hemtrevligt och alldeles fantastiskt. Denne musikaliske herr Peter från Dalarna, närmare bestämt Grycksbo, kan konsten att underhålla. Mångsidig man med näsa för vad som går hem. Enkel, naturlig som sprungen direkt ur kolmilan. Med sin charmiga dalmas-dialekt, gick han in i allas våra hjärtan. Med råge.

De tre timmar minus en kvarts paus kändes som ca 1,5 timme. Tiden går fort när man har roligt sägs det. Det stämmer verkligen. Det kunde jag ännu en gång konstatera efter denna oförglömliga föreställning, som jag gärna ser om. Om något år eller så.

"My sweet lady Jane, will I see you again..."

"If you´re going to San Fransisco, be sure to ware some flowers in your hair...". Flower power. Blommor i håret, på kläderna, på bilen. Älska alla, kyss alla, krama alla. "Piece and understanding..."." Fred på jorden" . "Love, love, love" ; "all you need is love...". "The world will be a better place...".

Året var 1967. Kärleken blommade. Även i mitt liv. Min unga romans med min pojkvän. Sommar, klippor, hav, biokvällar, promenader i blåst och regn, kramar i porten. Drömmar om framtiden.Om att få vakna tillsammans och dricka te eller choklad på morgonen. Procal Harem sjöng "A whiter shade of pail". De sjöng sig in i allas hjärtan. Den fick till och med titeln "Sommar -67". Det säger allt.

Förälskelsen stördes av bråk. Bråk, gråt och försoning. Missförstånd. Alltför ofta missförstånd. Drömmar som grusades. Och återvände för att återigen försvinna. Och till sist bli bara... grus. Kvar var bara konturerna och en besk eftersmak.

Det blev inte som man tänkt sig. Det som var så ljust och vackert blev mörkt och trasigt. Trots att alla sjöng och dansade och hade blommor i håret. Det handlade ju om kärlek. Om att inte äga någon. Om att inte förtrycka någon. Man kände sig lite lurad. Lurad på livet. Besviken på kärleken. Desillusionerad.

Den första kärleken glömmer man aldrig. Den etsar sig fast. Känslan, musiken, dofterna. Den kan komma igen i drömmar efter många år. Men lever inte. Den kräver inget, tar ingen plats, stör inte. Den finns där; undanstoppad, bearbetad, bevarad som i formalin. Och har ersatts av en större kärlek. En som räcker livet ut.

"... och gråten är min när du gråter..."

Ett av de mest traumatiska minnen från min lillebrors uppväxt var när han inte fick ta emot sitt efterlängtade diplom i simskolan.

Året var nog 1970. Mor och far hade sommarstuga i Skrängstabodarna, den som låg en bit ute i vattnet. Min elva år yngre bror var yster och glad den här dagen.Brunbränd med krit-vita lockar som dansade runt halsen och med mintgröna badbyxor dansade han fram och tillbaka i ivrig väntan att få åka till Björkön, där han gått i simskola i några veckor. Idag var det avslutning och alla barn skulle få diplom.

Jag hade kommit ut och hälsat på. Jag ville ju vara med och titta när lillebror fick en liten utmärkelse. Detta betydde så mycket för honom. Att få bli bekräftad och att få känna sig duktig. Vi åkte ut. Pappa, brorsan och jag. Vi satt i ring, alla barnen tillsammans och fröken tackade alla för ett fint samarbete och skulle nu dela ut diplomen. Hon räknade upp namnen, ett efter ett. Jag iakttog Anders ansikte och kunde konstatera att han riktigt suktade och log av förväntan och upphetsning.

Alla namn räknades upp. Alla utom Anders namn. Han tittade på fröken med ett oförstående uttryck. Pappa gick fram till henne och frågade vad som stod på. Varför fick inte Anders diplom? Varför var han det enda av alla barn som inte fick något ? Jo, han hade tydligen varit borta en gång för mycket. Två gånger tror jag det var sammanlagt. Lillkillen sprang ner till sjön och mitt hjärta brast.

På hemvägen satt han tyst och ihopkrupen i baksätet på bilen. Jag har aldrig sett en så sorgsen åtta-åring. Mamma mötte oss med glad min men blev alldeles förskräckt när hon såg sin lille vithårige son rusa utan ett ord över gårdsplanen och in i stugan. Han slängde sig på sängen och storgrät. Vi dog inuti. Jag lovar att det tog många år innan vi kom över detta övergrepp. Det gör fortfarande ont i mig, det är nästan svårt att skriva om det. När jag berättar det muntligt, så brister rösten.

Det är länge sedan nu. Anders var som sagt 8 år och idag är han 46. Men ibland spelar det ingen roll hur många år som gått, hur mycket tid som kommit emellan. Minnen kan vara så taggiga och vassa, tränga sig så långt in och aldrig försvinna. Detta är ett av dom.

"I wanna be Bobbys girl..."

Tisdagkväll. Klockan har passerat 18.30. Jag och några tjej-kompisar drar ut. Läpparna lyser knallrosa och ögona nattsvarta. Prasselkapporna sitter som dom skall och elastabyxorna likaså. Jag bär transistorradion nära örat och antennen har dragits ut i sin fulla längd. Signaturen till "Kvällstoppen" skrålar ut i den ljumma sommarkvällen. Livet leker.

Vi närmar oss målet. Campingplatsen har börjat fyllas med glada semesterfirare. "Hoppas att det finns några snygga killar. Tyskarna är dösnygga! Dom brukar vara först"! Det pirrar i magarna och förväntningarna skruvas upp en aning. Nästan till samma nivå som list-låtarna. "Here comes the night" med "Them" ljuder härligt genom den något knastriga högtalaren. Ja, här kommer verkligen kvällen.

Jo då. Mycket riktigt. Många människor har anlänt. Svenskar, tyskar, engelsmän med flera. Det sjuder av liv och rörelse. Vi genar över gräsmattorna, kryssar mellan tälten och fortsätter ner till sandstranden. Sanden strilar kall in i tennisskorna, mellan tårna. Vi fortsätter och ser ett gäng killar som vi aldrig sett förut. De tittar åt vårt håll och kommer fram. De börjar prata, stämningen tätnar. Dom är från stan. En av dom har mörkt hår och bruna ögon. Rolf heter han visst och är jättesöt. Men naturligtvis visar han direkt intresse för min bästis. Samma sak varje gång. Hon har nåt som inte jag har, det är alldeles tydligt. Jag börjar vänja mig. Hans kompis däremot, tittar bara på mig. Anders . Han är också söt, men inte på samma sätt...Men han verkar vara en snäll kille. Vi går tillsammans ut till klipporna.


"Black is black, I want my baby back" gastar sångaren med den starka rösten smått desperat. Kvällen flyter på. Havet doftar hav och de små vågorna kluckar mot stenarna. Kaj Kindvall har lämnat radiostudion för länge sedan. Anders har blivit totalt absorberad av mig nu. Han försöker pussa mig men jag är inte riktigt med på noterna. Som den gentleman på 16 vårar han är så tvingar han sig inte alls på mig utan respekterar min reservation. Han vill att vi skall träffas nästa lördag. Vill jag? Vet inte säkert. Skall fundera på saken. Snart kommer natten och jag vill nog gå hem och sova. Och drömma ljuva drömmar...

Måndag: Köttbullar m lingon, Tisdag: Fiskgratäng m grädde Onsdag: Pölsa m ...

När Mia åkte hem sken solen fortfarande. Regnmolnen var skingrade och klarblå himmel tronade över det vackra landskapet. Bilen gick oklanderligt trots de många milen den jobbat sig igenom under åren. Det kändes skönt nu. Mycket skönt. Mor mådde bra och de hade umgåtts ett par timmar. Och haft trevligt. Få se, vad skulle hon laga för middag idag då? Mattorka! Det hade hon haft i flera år nu. Tänk om hon kunde göra veckomatsedel som hennes duktiga väninna, matmamman, alltid gjorde. Vecka efter vecka, år efter år. Hon hade provat några gånger. Och tyckte det var så roligt. Då satte hon sig ner och bläddrade i kokböckerna. Blåste dammet av dom och blev energisk och entusiastisk. "Ja, den rätten var det länge sedan jag gjorde. Varför har jag glömt den?" Och så skrev hon och blev ivrigare för varje veckodag som skulle få en egen maträtt.

Sedan skrev hon inköpslistor och åkte och handlade. Och så fanns det mat till alla maträtter för hela veckan. "Å så roligt och inspirerande! Och mycket trevligare att laga maten också ! Det här skall jag fortsätta med".

Suck, inte fortsatte hon med det. Det var nog disciplinen som saknades. Hon var alldeles för lite målinriktad och för lat. Ingen riktig matmor faktiskt. Tyvärr. Hon önskade att hon skulle brinna mer för den uppgiften. Gå in för den och kunna laga så mycket god mat att alla skulle säga: "Vi skall hem till Mia och äta, och då får man alltid något extra och supergott! Jag ääälskar att äta hos henne!". Det var nog knappast någon som fällde sådana kommentarer om henne.

Medan hon väntade på att rött skulle bytas till grönt, beslutade hon sig för fiskgratäng. Med grädde och kokt potatis. Det var verkligen länge sedan. Hon skyndade in till affären och köpte det som fattades. En snabb titt på klockan fick henne att få den där klumpen i magen. Stressklumpen. In i bilen och hem, fortare än blixten. Hon hann slänga på potatisen på spisen och in med fisken i ugnen. Hann till och med fixa till svinryggen och bättra på mascaran. Ett litet leende och hon var nästan nöjd med spegelbilden. I alla fall idag.

När nyckeln rasslade i låset gjorde hjärtat ett litet extra skutt. Nu kom maken hem. Hem från en ansträngande arbetsdag. Alla dagar var ansträngande. Mia hämtade ett glas juice och gav honom medan han hängde av sig jackan. Han tog emot det och slukade innehållet på en sekund. Log och tackade henne. "Dröjer det länge innan maten är klar?" Nej, en kvart-tjugo minuter ungefär. Maken gick till skafferiet, tog fram tunnbrödspaketet och bredde en macka. En "aperitif" för att dämpa den värsta hungern.

De åt och pratade om dagen. Småskrattade och berättade. Köket blev hemtrevligt. Fullt av liv. Och det tyckte hon om.

Hello there, music-lovers...

Halli, hallå! Det är den övre medelålders kvinnan som skriver. Igen. Idag har jag verkligen blivit påmind om min ålder. Och min mans också för den delen. När vi var inne i en musikaffär i centrum. Min älskling skulle inhandla gitarrsträngar . De var slut. Och så skulle han ha en grej till stämskruven som fattades på gitarren. "Vilken del av stämskruven är det?" frågade killen bakom disken. Maken försökte förklara genom gester och diverse beskrivningar. Killen kliade sig i skallen och tog fram ett häfte. Med en halv sida med olika stämskruvar och tillbehör. Alternativen blev så många att det blev min mans tur att klia sig i skallen. "Räcker det inte med att tala om vad gitarren heter?" frågade han. "Neehej"! kontrade killen bakom disken.

"Det är såna här gånger man inser att man blivit äldre" sa jag. "Nej, man skulle ha haft gitarren med sig" inflikade maken snabbt. Killen visste inte riktigt hur han skulle bemöta dessa smått patetiska kommentarer. Maken gick snabbt över till att fråga om gitarr till mig. "Jag behöver inte någon märkvärdig, jag skall lära mig spela" förklarade jag. Han visade på en "Yamaha" som de sålde till ett bra pris. "De står som spön i backen" sade han. "Vad sade du står som spön i backen?" frågade jag, eftersom jag var övertygad om att jag missförstått något. Gitarrer kan ju inte stå som spön i backen precis. "De här gitarrerna, "Yamahan", svarade han. "Jaha" sade jag och fattade fortfarande ingenting.

Vi tittade på "Yamahan" och jag tyckte vi kunde vänta. "Det är väl lika bra vi köper en nu till dig" tyckte min man. "Men vi kan ju inte släpa på den på stan nu", tyckte jag. Vi frågade killen om det fanns många. "Javisst, det går bra att komma till veckan". Vi gjorde oss redo för att lämna affären när min man skojade till det ordentligt: "Hon har många strängar på sin lyra"! Jag tordes inte titta på killen och den eventuellt förvirrade uppsynen i hans ansikte. Jag tyckte det hade blivit tillräckligt med pinsamma skämt för denna dag.

"Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig..."

Eftersom vi har fler kanaler på TV nu sedan vi flyttat in i ett Com-Hem-hus, så blir det liksom att man bläddrar mellan de olika ditona. Och ser ju program som vi inte har kunnat se förut. Inte för att jag längtat efter fler kanaler, utan mer för att när vi har dom så... Man kan ju i alla fall lugnt konstatera att det är väldigt modernt att få sina hem omgjorda. Av experter. Inredningsarkitekter och byggtekniker och snickare och golvläggare m m. Det kan ju vara trevligt. Speciellt för dom som får hemmen ändrade. Det rivs ut bänkar, skåp, man knackar ner väggar så det står härliga till. Man bygger till och gör tjusigt värre. Det är även trevligt att se på. Men. Som alltid när det blir mycket av någonting så blir man liksom "mätt". Det började med Martin Timell och "Äntligen hemma". Det var ett nytt grepp. Jättemysigt och inspirerande. Nu har den genren utökats; först med Ernst, tror jag det var, som jag också mycket gärna ser på. Snacka om tusenkonstnär! Men det finns mera. Mycket mera.



Det finns ett amerikanskt program, där familjer med små resurser, stora hjärtan och stora familjer får hjälp med att få nya hus byggda. Och det är ju behjärtansvärt. Men det är inga normala hus. Nej, STORA HUS OCH STORA RUM!! BIG!! Inte ens alla miljonärer ligger i samma husklass. Varför? Varför skall det vara så stort? "Så att ni skall kunna koppla av och bara vara". Kan man inte koppla av i lite mindre rum även om det är mera normalt? Jag bara undrar. Och när allt är klart så har man bjudit in hundratals människor inklusive hejaklackstjejer som skriker och skränar så de är nära svimningsgränsen. Alla blir liksom alldeles upphetsade och vet man inte vad det är fråga om så kan man tro att det är något fanatiskt religiöst möte där man skriker ikapp och blir från sina sinnen. Otäckt! Kan man inte visa familjen deras hus under lugna, lågmälda former. Varför allt detta ståhej och oljud?



Heminredningsprogrammen avlöser varandra. Jag har sett när programledarna har stått och hånskrattat åt soffan i vardagsrummet som ser helt normal och fin ut. "Den ska ut"! skränar man. Det är något här som har gått fel, kan jag tycka. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men något läskigt är det. Jag blir som en snigel som vill krypa in i mitt skal och strunta i hur alla säger att det skall vara och bara vara där inne. I skalet. Jag börjar tycka mer om kök som är lite slitna, där man ser att någon har levt. Jag gillar när jag ser bilder på hemmamålade köksluckor i färger som den som bor där tycker om, som är lite personliga, inte som är urflotta och dyra och något som man nästan känner att man måste ha för att vara med i en speciell "liga". "Hemmamysligan"! Och som någon annan har valt!



Det finns annat som jag är "mätt" på. Alla tävlingar. Nu menar jag inte tävlingar som i lekar. Det livar upp lite och är underhållande. Men det finns så många så det är svårt att välja vilken man skall se även av dom. Ser man allihop blir man mätt på det också. Nej, jag menar tävlingar som blir blodigt allvar för de som deltar. Sång, dans, musikaler, programledartävlingar etc. Man tappar intresset till slut. Struntar i vem eller vilka som vinner. Tjusningen är borta. Det blir samma känsla som när man åker till Birsta. Även om det aldrig har varit riktigt roligt, så fanns det en tid när det kändes kul att säga: "Skall vi åka ut på Ikea och strosa och småshoppa, kanske ta en fika eller en burgare på "Donken"? Nu väljer jag aldrig att åka till Ikea och strosa. Dit åker man bara om man vill eller måste handla något. Och försöker hitta närmaste genväg till kassorna, eftersom det liknar ett mindre maratonlopp att färdas där.



Dessutom så finns det en uppsjö av alla sorters affärer. "Skall vi köpa en ny brödrost?" "Var då?" "Siba, El-giganten, Media-markt, Coop, ICA-Maxi, Rusta, ÖB, någon av affärerna innen i gallerian, eller...?" Jag blir trött. Jag blir mätt. Säljer de inte brödrostar på "lill-ICA" här uppe? Snigeln ger sig tillkänna igen. Mer och mer, oftare och oftare. Jag tror faktiskt att det finns många sniglar runt omkring mig. Vi blir fler och fler. Vi kryper in i våra skal och där har vi det ganska gott. Vi behöver bara komma ut ibland. När vi själva vill.

"Det stora vemodet rullar in"

Min mor, min syster och jag träffades en dag. Vi hade bestämt i förväg. Skulle tillsammans åka till minneslunden, där min pappas aska ligger. Nånstans. Vi gick genom något som liknade en sagoskog. Med planteringar och en sådan där liten vit träbro som böjde sig över en liten bäck. Mycket vackert. Och mycket tyst. Med en vemodig inramning av alla människors aska. Människor som har levat i högsta välmåga, i alla fall perioder i sina liv, som har älskat och älskats, skrattat och gråtit, ätit och druckit, grälat och blivit sams igen. Men som inte finns längre. De har ersatts av blommor. Vilken förnedring. Jag kan inte låta bli att känna stor sorg. Sorg efter min levande pappa och sorg över alla andra människor som inte finns men som har funnits.

Det fanns en stor bok i gul mässing som var fastsatt på någon upprättstående sak. En tung, gedigen bok. Man kunde bläddra i den fast bladen var av metall och läsa namnen på alla som dött och som nu ligger i minneslunden Alla som dött de senaste åren. Namnen var ingraverade. Det var många som vi kände igen namnen på. Jag kände hur jag andades tystare och tystare. Vemodet svepte igenom mig som en kall bris och jag mådde lite lätt illa. Mor och syster stod och pratade om den och den som de kände igen. Jag vände om och gick sakta därifrån. Jag är inte någon vidare vän med döden.

När vi färdades därifrån på den hemska gropiga vägen ville mamma att vi skulle gå till något cafe och fika tillsammans. Det gjorde vi. När vi satt där och pratade tog min syster upp en bunt svart-vita foton från vår barndom. Jag kände hur adrenalinet, eller vad det nu var, rann till och kinderna blev varma. Det stora vemodet försvann och gav plats för nostalgin. Den varma hemtrevliga känslan som intar hela mig, som drabbar mig. Det var underbart att se alla fina bilder med mamma och pappa i dryga trettio-årsåldern, min syster som tio-tolvåring och mig själv som liten fyra-sexårig lintott. Lycklig såg jag ut på varje foto och mycket medveten om kameran.

Ett av fotona visade bröllopsmiddagen vid en av mina mostrar, Karin, och hennes älskade man, Bengts stora dag. Det slog mig att väldigt många bilder visar kalas med släkten och på alla dessa är vi så många som 15 personer och ibland fler, samlade runt ett litet eller åtminstone normalstort bord. Hur gick det till? Man satt mycket nära varandra, barnen satt i knä på någon, en del stod bakom och turades om att sitta på stolarna. Det var inte så noga. Man hade lika roligt i alla fall. Jag gissar att man levde efter ordspråket: "Finns det hjärterum så finns det stjärterum". Ligger mycket i det. På bröllopsbilden är också min älskade morfar Henning med. Jag känner ett hugg i hjärtat när jag ser på honom. Han ser så sorgsen ut på alla bilder. Han kanske var sorgsen, jag vet inte. Vem vet vad han tänkte på? Vad han bar på för tankar? Hoppas att jag får veta det en dag.

Ja, minnen kan vara trevliga vänner och framkallar dofter och stämningar så att det förflutna och nuet flyter ihop korta stunder. Och dofter framkallar minnen.Det blir en härlig mix av livet. Det älskade livet Den kära vardagen. Men jag saknar ändå alla som är döda. Nästan alla på de svart-vita fotona är döda. De finns inte. Fast de fanns då.

Rest from a brainstorm

Jag vet inte om jag kanske är lagd åt det lite smått depressiva hållet. Men. I alla fall så kommer det perioder i mitt liv när jag blir så fullständigt trött på allt. Inte på mina älskade och mina vänner utan på allt hemskt, fult, brutalt, skränigt, svulstigt som omsluter oss. Dessutom så omger vi oss med så oerhört mycket olika ljud idag, som aldrig förr förekommit, i hela vår historia. Den saken är säker. Mycket har förekommit även för långliga tider sedan, men inte ljudet. Det är ljudet av bilar, bussar, tåg, flygplan, hur många radiokanaler som helst, motorcyklar, buller och bång, mobiltelefoner med signaler från plingande melodier till skrattande bebisar, från hysteriska skränanden till idiotiska sjuka sånger. Barn som skriker i affärer, skvalmusik i dito, pausmusik i telefonkön, upphetsade röster på TV-reklamer, musikfrågeprogram (som jag också tycker är roliga) med alldeles för mycket gapflabb och hets över huvud taget. Suck!

När min lilla hjärna intagit en rejäl dos av allt detta, så vill den stänga av ett tag. Den vill bara vara. Kanske tillsammans med något behagligt dokumentärprogram med låga, sansade och stillsamma röster som berättar en lågmäld historia. Den vill kunna koncentrera sig på det andliga, det som kräver eftertänksamhet, stillhet och meditation. Den vill helt enkelt ha semester. Men inte vara inaktiv. Tvärtom. Det är det som är det fina. När hjärnan vill ha semester, då får den arbeta på det sätt som den är tänkt till. Då fungerar den som den ska. När allt "det andra" pockar på, uppstår kaos och den kan inte hitta sitt rätta jag. Då är det skönt att göra den till viljes. Man pratar lite tystare, går lite tystare, rör sig lite försiktigare, sätter TV:n på lågt ljud och på program som levererar mjuka, sammetslena ord.

Mysdress, sockor, en korgstol med skinnfäll, läslampa, ett glas rött, en god bok eller tidning, dokumentär om Jan Troell, barn-barn som sover. Känslor av välbehag. Livskvalitet. Frånvaro av nyheter om massmord, våldtäkter, rån, svältande barn med mera. Måste få vila ibland. Vila från den råa, kalla verkligheten som ändå är vår verklighet. Som den är nu. Ett varmt, ångande bad med tända värmeljus. Mumma för en värkande kropp. Och en kantstött själ.

Och guldgula solen lyser. Igen.

Vilket väder vi har! Guldgula solen lyser! Igen! Det minner mig om september förra året. Jag skrev en krönika om "guldgula solen" då. En alldeles fantastisk dag, en sådan som man bara upplever "one in a milion". Och nu igen. I flera dagar har det gula, varma, underbara fenomenet drabbat oss sundsvallsbor. Men det var först idag som det hela blev, inte bara ett vackert och underbart väder, utan en hel upplevelse. Med allt runtomkring inkluderat. I alla fall för mig. Orden räcker inte till utan det faller platt till marken, när man försöker beskriva. Kan bara konstatera att jag var ett med träden, marken, vattnet, himlen och allt annat skapat.

Allt är vackert en så´n här dag. Alla människor är vackra, till och med jag. Det luktar alldeles fräscht och friskt, fåglarna sjunger och skränar av glädje och kanske av förskräckelse för att de snart måste bege sig till andra "jaktmarker". Men ännu kan de nog stanna. Åtminstone över helgen, tycker man.

Jag och min vän sitter på Torget och äter knäckemacka med stekt strömming, tomat och hackad lök. Och dricker godaste kaffet till. Har det någonsin smakat så gott med strömmingsmacka och kaffe? Tror inte det. Kvinnan som sätter sig bredvid oss pratar på och bubblar och skrattar. Senare, när vi går in på banken, är vi så glada att få sitta där och vänta. Bara det! Ännu en kvinna kommer och sätter sig bredvid oss. Hon pratar. Och berättar att hon är ledsen för att hon nyligen blivit änka. Vi tröstar. Och lyssnar. Och försöker vara positiva. Trots sin sorg, så lyser hennes ansikte och hon ler mycket. Kan det vara "det guldgula"?

När jag tagit ut pengar vid bankomaten och mina och min väns vägar skils åt, så skrattar vi och tar lite ömsint på varandra. Och tackar varandra för en härlig dag. När jag promenerar i riktning hemåt, hör jag vännens glada röst bakom mig: "Oj, vad jag är lycklig"! Och så ett kluckande skratt! Jag vänder mig om och ser hennes glada ansikte när hon frenetiskt accelererar i sin ständiga följeslagare, rullstolen.

Jag går längs Selångersån hemåt. Sakta, kisande mot den klarblå himlen. Beundrande de ståtliga träden som stolt och majestätiskt visar upp sina glödande nyanser av gult, rött och orange. Jag hör mig själv säga: "Tack, Jehova, för ännu en underbar dag!"

Me and my big mouth!

Varje morgon jag vaknar, eller i alla fall många av de morgnar jag vaknar, lovar jag mig själv att "idag skall jag verkligen anstränga mig för att tänka först och tala se´n". Alltså att inte kläcka ur mig fula, hoppande grodor. Av obetänksamhet. Eftersom det kan få så tråkiga konsekvenser, både för mig själv och även för min omgivning. Eftersom jag är en spontan natur, så är det något jag får jobba lite extra med. Jag kan vara ganska lugn och förefaller ibland lite "sävlig" på gränsen till mesig. Men så finns det situationer där adrenalinet rinner till väldigt snabbt. Situationer som triggar mig. Och det är då grodorna vill ut. Jag har fullt sjå att behärska mig.

Idag, fredag, blev det lite rörigt utanför City-gross. Jag och Johanna hade varit på Birsta och samhandlat och därmed också samåkt. Vi skulle hämta upp Sanna på hemvägen, som väntade inne i City-gross-huset. Eftersom det som sagt var fredag, så var det inte bara vi som var bilburna. Utan alla andra också. Jag körde in från parkeringen till ovansidan av nämnda hus, alldeles utanför portarna. Försökte stanna lite på sidan, vilket inte gick så bra, eftersom det också stod bilar på andra sidan och gjorde genomfarten för trång för den bil som kom bakom mig och ville fram. Så jag fortsatte en bit längre fram och där var det bättre läge att stanna på sidan.

Då hörde jag Johanna skratta och peka. Snett framför oss hade två bilar siktat in sig på samma parkeringsruta. Den ena var på väg att backa till rutan och den andra var på väg framledes, så att säga. Båda bilarna hamnade på halva rutan var. Båda stod kvar. Länge. Ingen av dem gav sig. Det blev verkligen komiskt. Nästan som en scen ur "Mr Bean". Vi skrattade och väntade med spänning på vad som skulle hända. Sanna kom och vi förklarade situationen för henne. "Snart kommer nå´n av dem ut och viftar" sa jag. "Ja, alldeles säkert" kontrade Johanna. Vi såg dessutom att det var en parkering för handikappade. "Och det är säkert ingen av dem som är handikappad heller" sa jag. Här kände jag mig triggad och mycket upprörd över deras envishet! Emellertid, så hann bakomvarande bil köra därifrån, varvid den ena av bilarna lugnt kunde backa och ta dennes plats. Som också var en handikapp-plats. Vi var glada åt det och såg när föraren steg ur bilen. Han hade två kryckor och var MYCKET illa däran i båda benen! Hoppade fram med stor möda! "Jaha, titta mamma. Han var verkligen handikappad!" Det enda jag kunde säga var: "Som en kär broder brukar säga: Om man tege!" Jag skämdes verkligen över mig själv och min stora trut. Måtte jag lära mig att någon gång kunna hålla tand vid tunga. Men det är som det sägs i livets bok: "Tungan är en liten lem men kan vålla stor skada". Jag fick mig verkligen en tankeställare resten av denna dag.Och några dagar framöver, skulle jag tro. Och hoppas.

Detta att känna sig kränkt

Vi lever i en värld som är allt annat än människovänlig. Vi förstör jorden och vi förstör oss själva. På olika sätt. Och vi förstör för andra. Också på olika sätt. Bland annat med droger. Ibland är drogerna en följd, ett resultat, av att något fundamentalt har krackelerat. Detta vet vi alla. Samhället beslutar ibland att försöka göra något, försöka ringa in problematiken, antingen för att kunna förebygga fortsatta destruktiva handlingar eller för att försöka lösa problemen.

Detta kan innebära att man till exempel måste drogtesta antingen vuxna på arbetsplatser eller elever i skolor. Ett nödvändigt ont för att kunna gå vidare och rädda några själar. I bästa fall. På vägen blir ju alla på dessa arbetsplatser och i dessa skolor "drabbade". På så sätt att alla, även de som inte använt droger, i vissa fall måste testas. Självklart. För att kunna ställa något till rätta i längden. Men! Se då stöter man på patrull! Varför? Jo! För att så många av oss svenskar i sådana fall KÄNNER SIG KRÄNKTA! Kränkta var ordet, sa Bill. Dränkta var ordet, sa bull. Och här kommer mitt oförstående in i bilden. Jag kan bara inte förstå. Förstå som i FÖRSTÅ. Vet man egentligen vad ordet kränkt betyder? Alltså ett ingrepp i integriteten. Ett påhopp på min personliga integritet. Är det inte så här: Om man väljer ut just mig av den anledningen att man misstänker att jag möjligen kan hålla på med droger, men inte har några direkta bevis, utan tycker att mitt yttre ser lite misstänkt ut, då kan man väl ha rätten att känna sig kränkt? Men om man väljer att ALLA skall drogtestas, kan man då verkligen använda ordet kränkt? Nej! Det blir helt enkelt fel. Jag tror att det har blivit något man missbrukar för att visa att ingen kan sätta sig på en. Jag tror också att det handlar om stolthet. Är det verkligen så viktigt att visa att man har rätt att säga nej, så man tar risken att kanske spoliera utsikten till en, om inte lösning, så i alla fall ett möjligt närmande av något som kan likna en sådan? Lösning alltså.

Om jag vet att jag är oskyldig, att jag så att säga har "rent mjöl i påsen", vad är det då jag är rädd för? Varför kan man inte samarbeta för ett gott syfte? Är inte detta att känna sig kränkt lite av ett översitteri? Man gör sig till en bromsklots. Och jag tror, med betoning på tror, att det är något som är typiskt svenskt. Men vet inte. Hur som helst så gör det mig väldigt upprörd. Så upprörd att jag får svårt att behärska mig. Och därav detta inlägg. Jag var tvungen att få bort det ifrån mig. Tack för ordet.

"Vi gå över daggstänkta berg fallera..."

"Jag trodde jag hade sett allt på Norra berget!" Sade min exalterade man en morgon för ca två månader sedan. Vi var nyinflyttade i vår lägenhet. Och han hade hittat en underbar väg upp till nämnda berg. "Man tar trapporna upp och går sedan upp till "Bure" och det är jättevackert! Jag skall ta med dig dit någon kväll, och visa dig!"

"Ja, vad trevligt", svarade jag och tyckte att det kändes mysigt. Att han skulle visa mig sitt nya motionsmål och dessutom med vackra omgivningar. Sagt och gjort. På lördagskvällen bar det av. Solen sken över vår sköna stad och vi började bestigningen. Efter ca tio trappsteg stannade jag. Flåsade och kippade efter andan. Kroppen var i usel kondition, dels beroende på mycket värk och dels beroende på brist på motion. Jag fortsatte några steg till. Och stannade. Jag såg "häcken" på min iller till make och beslöt till sist att inte titta alls, att inte låtsas som han fanns där, framför mig, med ben som rörde sig som trumpinnar i en hisnande fart. Han hämmade min framfart. "Hur orkar han?" Det är min ständiga fråga när det gäller honom. Jag ställde den om och om igen tyst för mig själv. Jag kände svettdropparna rinna efter ryggen, byxorna stramade över magen och jag trodde jag skulle spy av ansträngningen. Uppåt, uppåt, obarmhärtigt lutande, ingen raksträcka här inte!

När jag stannade vid den lilla avsatsen och såg ut över den solbadande staden, konstaterade jag att det var värt all möda! Otroligt, vilken skön syn! Långt under oss låg den, vördnadsfullt och vackert utsträckt, inbäddad i sommarens gyllene kvällsskrud med de sista solstrålarna som kärleksfullt smekte dess rygg, vår kära stad. Sundsvall. "Svall" som i hårsvall. Böljande, mjuk och vacker. Jag fortsatte uppåt mot min väntande, tålmodige man, som sträckte ut sin barmhärtighets hand för att dra mig upp för den sista sega knixen.

Väl uppe rann all trötthet av mig och vi fortsatte att gå i lugn och maklig takt. Genom skogarna och fram till "Bure". Det fanns en skylt med namnet och en pil som pekade mot något slags monument eller vad man skall kalla det. Det var en relativt stor cementplatta, rund och lite lutande, mitt i skogen, liggande på ett slags äng. Och inget mer. Det såg ut som det var tänkt som en landningsbana åt ett UFO. Eller något annat som inte finns. Och sedan inget mer. Jag fattade absolut ingenting. Vi frågade ett par som också var på kvällspromenad om de visste något om detta "Bure" och vad det var. De visste inte heller, men kände till att någon på kommunen hade kommit på denna idé, hade fått ekonomiskt bistånd och satsat på denna cement-tjosan. Vad det skulle bli? Inte en aning. Och pengarna tog visst slut och det blev, som man brukar säga, "rumphugget". Jag blev inte ett uns förvånad, eftersom människor ofta gapar över mycket och mister sedan hela stycket. Men nu blev det i alla fall ett litet stycke kvar. Ett litet stycke "Bure".

Den här promenaden uppför alla trappor har jag faktiskt upprepat. Men den senare gången med en ryggsäck, packad med öl och mackor. Och en paus uppe på krönet med den andlöst vackra utsikten som panorama. Något att verkligen rekommendera. Det är inte så farligt ändå. Bara 364 trappsteg. Ett sant lördagsnöje! Kan jag så kan du! Och förresten, så gick barn-barnet, Ludvig 6 år, denna rutt med morfar-Kent en kväll. Ungen gick utan att knota och fortsatte hela rundan till "Bure" och hem igen. Han sjöng under promenaden och tyckte det var toppen. När han berättade för mig att han gått hela denna sträcka, trodde jag nästan inte mina öron. Men det var sant. Snacka om nitiskt barn. Han vill göra om det, säger han. Så, skall vi låta en sex-åring knäcka oss? Aldrig må det ske! Upp till kamp! Ge "Bure" en chans! Why? Because your worth it"!

"I say a little prayer.."

Huvudet dunkade, nacken värkte och ryggen kändes som den suttit i ett skruvstäd. Hon satte fötterna på det nattsvala golvet och kände igen även den smärtan. Som om hon gick på glasbitar. Hur skulle hon orka med denna dag? Knappt en blund i ögonen hade hon fått. Jo, en liten stund, kanske till och med en timme, hade hon nog sovit. Drömmen kom tillbaka i små, otydliga fragment. Men hon kunde inte binda ihop dem till en helhet. Inte ännu.

Duschen var skön och hon började känna sig lite mer som en levande människa. Efter kaffet och äggen tittade hon ut och upptäckte att ännu en grå dag hade gjort sin entré. Regnet smattrade mot rutorna och när regndropparna nådde balkongräcket, gjorde det ett metalliskt, främmande ljud. Hennes mamma ringde och lät glad. Som alltid. Hon var nybliven änka, gammal och glad. Glad över livet på nå´t förunderligt, härligt sätt. Det var också Mia. Alltid lycklig för ännu en dag. En ny dag av liv. Även om smärtorna alltid fanns där. Mamman beklagade sig för vädret, annars var allt bara bra. Lugnt och skönt. De bestämde att Mia skulle besöka sin mor denna dag. Någon gång mitt på dagen. När hon hade fikat och gjort sig klar.

Hon reagerade på att det var så mycket trafik. Trafikljusen verkade vara flera än vanligt. Vindrutetorkarna var ivriga att fösa bort regnet från rutan och de gav ifrån sig ett förskräckligt ljud. Från cd-spelaren hördes "I say a little prayer for you". Musik från filmen "Min bäste väns bröllop". Medryckande och smäktande toner. Mia sjöng med och kände att livet sakta men säkert återvände.

Hon klev in i hallen hos mamman, tittade inåt vardagsrummet. Där satt hon, liten, gråhårig och leende i sin älskade soffhörna. Hon tittade på en av TV-såporna. Skyndade sig att förklara för Mia vad som hänt. Och med stor inlevelse också vad hon tyckte om var och en av karaktärerna. Sedan drack de kaffe och åt smörgås. Mamman hade gjort iordning små mackor med skinka och mimosasallad. Två små kakor och en muffin. Och så hade hon hällt i grädde i Mias kaffekopp. Hon visste att hon älskade det.

Efter ytterligare en såpa tog de en promenad på byn. Efter att ha spanat på himlen, kunde de konstatera att den blev blåare för varje minut. Vädret var underbart. Det blåste behagligt ljumma vindar och båda var nöjda med sitt beslut att ta sig ur soffan och njuta av denna septemberdag som övergått från regn till solsken.

Är släkten värst? Eller bäst?

Ja så var det det där med "tjocka släkten". Jag har aldrig tänkt på min släkt som speciellt "tjock". Vad som nu menas med det. Är det många i släkten som är överviktiga? Är det antalet personer i släkten som är så stort, att man kan kalla den "tjock"? Som i "väldigt många"? Så många så att om alla skulle samlas samtidigt, så skulle det bli som en "tjock" massa? Eller så är det helt enkelt ett smeknamn, ett kärleksnamn, på något som är väldigt mysigt och man tycker mycket om. Ja, inte vet jag. Någon kanske vet.

I alla fall så kan jag konstatera, att jag nästan aldrig träffar min "tjocka", eller vad den nu är, släkt. Det är sorgligt kan man ju tycka, även om jag aldrig lidit av det. Inte förrän nu. Kanske för att jag blivit äldre. Eller gammal till och med. Och haft begravning för min pappa och där träffat mina släktingar. Långt ifrån alla, men somliga. En del, som inte var på min pappas begravning, träffade jag på min morbrors begravning för några månader sedan. Men det var ändå långt ifrån alla. Det blev nästan pinsamt när jag insåg att dom aldrig träffat mina barn. Det hade kunnat vara naturligt, eftersom en del av dem bor långt härifrån. Och om mina barn inte var mer än några år. Och kanske i skolåldern. Men med tanke på att mitt äldsta barn är 34 och mitt yngsta 22 och mitt mellersta 31, så blev det pinsamt. Jag presenterade dom för mina fastrar och farbröder och kände mig illa till mods. "Det här är min farbror, Sören, och detta min faster, Ulla! Men snälla nån! Vad är det som har hänt med svenska folket?! Vad är det som har hänt med oss?! Vi känner inte våra egna nära släktingar längre! Detta stämmer till eftertanke.

Vi vet ju hur gott det känns när vi ser vår lilla (eller stora) dotter klappa sig på magen precis som hennes pappa gör. När vi ser hur dom går precis likadant, bakifrån. Vi fnissar kanske över den slående likheten. Tårna är identiska, näsan, o s v. Det är ett band som gör att vi känner att vi är en familj, att vi hör ihop. Och då slog det mig här om dagen: Jag har exakt lika näsa som min kusin Eva! Jag har alltid vetat det och nu påminde hennes mamma mig om det. Hennes mamma, min faster, som var på begravningen. Men Eva var inte där. Jag har inte träffat henne sedan vi var ca 18 år gamla. Få se, ca 40 år sedan!! Kanske har jag likadan lilltå som en annan kusin, samma form på örona som någon tremenning, samma manér när jag kliar mig på kinden som någon av de andra mostrarna eller morbröderna!

Jag skulle kunna ha en speciell närhet, en starkare identitet, en tryggare och djupare rot i mig och i min familj, om jag kände min släkt bättre. Och inte bara jag, utan mina barn också. Och barn-barn. Och om vi umgicks. Och verkligen brydde oss om varandra och engagerade oss i varandra! Ja, det tror jag faktiskt. Varför gör vi inte det? Är det något som är typiskt svenskt eller är det bara typiskt för oss i vår släkt och familj? Ja, jag vet inte. Kanske någon vet. Är det för att kärleken har svalnat överlag hos de flesta människor? Men visst är det synd? Det tycker jag i alla fall. Jag skulle gärna vilja att min släkt var "tjock", härlig och underbar och älskvärd. Vilket den säkert är. Det är bara det att jag inte känner det. För jag känner dem inte.

Pekpinnar, svarta tavlor och ord och inga visor...

Det finns en gammal svensk film med Stig Järrel i huvudrollen. Han är lärare och kallas i filmen för Caligula. Efter den romerske kejsaren, ni vet. Filmen heter "Hets". Läraren är en maktgalen despot och filmen är närmast en psykologisk skräckfilm á la 40-tal. När jag såg den för kanske tredje gången, insåg jag att lärare på den tiden verkligen var stränga. Och inte bara stränga, nej, grymma. De använde pekpinnen som slagträ och uppfostringsmetoderna var groteska många gånger. Många är de som berättat om sina regerande demoner i skolsalarna. Och både jag och min fem år äldre syster har själv erfarenheter av liknande slag.

Detta ledde till att jag började analysera motiven som man kan ha haft när man valde läraryrket. Naturligtvis kan ingen annan människa läsa av andras motiv, men man kan gissa. Bara för att det är så intressant. Det verkar som många av dåtidens magistrar och fröknar hade ett enda motiv: Makt! De kanske var så hunsade under uppväxten själva, att de beslöt att hämnas genom att skaffa sig den makt de själva varit offer för, genom att bli just skollärare. Att få en hel skolklass under sig. Och då hade ju elever mycket stor respekt för sina lärare också. Att få stå där framme, lite upphöjd på podiet, med pekpinnen, som man ofta höll i ena handen och slog lite lätt mot den andra handflatan, som ett outtalat hot, det gav makt. Och makten i sin tur gav säkert ett stort välbehag och många "kickar".

Att få blicka ut över ett tjugotal, små underdåniga skolbarn, som stod vid bänkarna och hälsade godmorgon, nigande och bockande, måste ha känts stort. Om man var maktgalen. Att få nys på någon som var lite extra rädd och osäker, fattig och lusig, måste ha varit rent underbart. Övertaget var totalt. Livet var värt att leva, målet med livet var utstakat! Despoten hade haft rätt. Han hade hela tiden vetat att han dög. Han/Hon inte bara dög, utan var något alldeles speciellt, som kunde hålla så många människor i schack! Han/Hon trodde nog emellanåt att han/hon var Gud Fader själv. Vilken känsla! vilket rus!

Den stora missen, som man själv uppenbarligen inte såg, var ju att övertaget hade man redan, eftersom man var just lärare. Och vuxen. I förhållande till eleven, som var där för att man saknade kunskap och var just barn. Och sårbar. Istället för att inse detta och förstå att det gott och väl räcker som "maktmedel", så använde man tillhyggen och vapen i form av pekpinnar, slåpinnar, örfilar, uttalade hot, outtalade hot, ord som dödade ett glatt och levande barnasinne. Det finns bara ett ord för detta som pågått i så många år: Övergrepp. Övergrepp på barn kan te sig på olika sätt, detta är ett som accepterats i många, många år. Och som i sin tur format sinnen som också tänker hämnas. Det blir en lång kedja av förtryck och hämnd. Detta känner alla till. Det är intet nytt under solen. Det har inte bara förekommit i skolor utan i stor utsträckning i hemmen, där grundtryggheten skall läggas. Där barnen skall formas till kärleksfulla och omtänksamma individer. Som skall visa sina medmänniskor respekt. Ja, vi vet att det förekommit i princip överallt där det funnits barn. Och förekommer.

Jag hade själv en fröken, som inte gick av för hackor. Hon kallades "Knäck-Ella". Varför vet jag faktiskt inte, eller kommer i alla fall inte ihåg. Hon beordrade den busigaste killen i klassen att ta min lärobok i kristendom ifrån mig, eftersom jag hade kluddat i den. Jag hade förvisso den fula vanan att rita i varje skolbok. Jag ritade flickansikten, ögon, munnar och skrev olika ord i tjusig skrivstil. Men Janne, som annars var en liten gangster, ville ställa sig in hos fröken och skvallrade för henne att jag hade ritat i boken. Efter hennes order, tog han som sagt boken ifrån mig och överlämnade den till fröken Ella. Hon blev högröd i ansiktet, ställde sig upp i hela sin längd, fast det såg ut som hon sträcktes ut en meter till, och visade hätskt upp boken för hela klassen. Hon skrek och fick plötsligt någon konstig dialekt när hon skulle förklara för klassen hur hemsk denna flicka var som kunde skända boken på ett så förfärligt sätt! Hon bläddrade och visade alla sidor som jag klottrat på och inget fick gömmas eller glömmas. Jag tror aldrig att jag känt mig så liten och så tillintetgjord någon gång i hela mitt 10-åriga liv. Jag grät och hulkade så jag trodde att jag aldrig skulle bli normal igen. Jag var världens uslaste flicka och kände mig som min avrättning var nära.

Jag kom hem och berättade för min far vad som hänt. Han väntade inte, utan lyfte telefonluren och ringde direkt upp fröken Knäck! Han skällde ut henne efter noter och jag såg på honom med beundrande ögon och bultande hjärta! Han var verkligen min hjälte. Försvarade mig i denna svåra stund fastän jag faktiskt hade gjort fel också, då jag klottrat i mina skolböcker. Ett ögonblick i mitt liv som gjorde mig varm och lycklig.

Efter denna "avhyvling" från min far, vände fröken Knäck-Ella och utsåg mig plötsligt till klassens gullegris! Jag fick all ynnest som tänkas kunde och jag kunde inte låta bli, så liten jag var, att känna att detta var ett spel för galleriet, hyckleri och grav orättvisa åt alla håll.

Jag vet inte vad denna fröken Knäck hade för motiv när hon ville bli lärare, utan jag kan bara gissa... Men som tur är har jag inte haft minsta behov av att hämnas, jag kanske hade tur som bara råkade ut för detta någon enstaka gång. De andra lärarna har varit acceptabla. Utom fröken Frising, en gammal ungmö som t o m min mamma hade haft när hon gick i skolan. Att hon levde var ett under, ingen vet hur gammal hon var. Min mamma sade att hon såg ut att vara pensionsmässig redan då... Men om henne kan jag berätta en annan gång.

...alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut...

Nu är livet slut för min pappa. Livet och lidandet. Värken, den ständige följeslagaren, har blivit besegrad. Av en fiende, men dock. "Vad skönt för honom" säger en del. De flesta. Vad skall man kontra med? Det går ju inte att säga emot. Pappa ville inte leva. Inte med de smärtorna. Men ingen skall komma och säga att han ville dö. Inte egentligen. Egentligen ville han leva. Han ville leva utan smärtor, utan att vara så svag i sina ben att han måste ha rullator. Han ville skratta och vara glad, ta på sig sin fina jacka, sin skärm-mössa och ta med lilla frugan på långpromenader. Upp till Njurundabommen och hem igen. Promenader på ca 1 mil. Varje dag. Han ville åka ut till sommarstugan på Killingskär, ta motorbåten ut till klipporna, göra strandhugg och koka kaffe över öppen eld. Han ville kasta ut spöt och dra upp en och annan abborre. Och skrika och tjoa så att folk i närheten hörde att han fått fisk.

Han ville sjunga "helan går" och ta några snapsar till strömmingen. Berätta om när han var ung och snygg och smal och muskulös på samma gång. Om när han boxades och var stark som en björn. Han var kaxig, min far. Ville gärna vara värst i mycket. Jag tyckte att han var jobbig. Men de mjuka, känsliga sidorna smög fram emellanåt. De sansade, undrande och ibland lite nyfikna sidorna. Då älskade jag honom som mest.

Pappa var min stora trygghet när jag växte upp. Mamma också, men pappa och jag var tillsammans ganska ofta. Han tog mig på pakethållaren på cykeln, på mopeden och vi åkte på fotbollsmatcher ibland, på lite olika evenemang. Det var jättespännande. När jag blev lite äldre var vi ute i båten vid sommarstugan. Vi metade abborre och vi fiskade med kastspö. Pappa lärde mig det. Ibland låg vi på golvet i vardagsrummet och lyssnade på någon känslig, vacker sång som vi älskade båda två. Sån´t betyder något. Det är limmet i en relation. Därför gör det ont när jag tänker på att han inte finns mer. Det gör ont när jag tänker på att allt som finns kvar av honom på det hem där han bodde, var hans vigselring och id-bricka av guld, som han alltid bar runt halsen, i ett litet vitt igenklistrat kuvert. Och några hundralappar. Det värker.

Det gör ont när jag blundar och ser bilden av honom, efter att jag just lagt igen hans ögon. När jag "hör" det sista, svaga andetaget av honom som var min pappa. Det spelar ingen roll att han var 87 år och sjuk. Det spelar ingen roll att folk säger att det är naturligt att dö. Det är inte naturligt. Och det är inte skönt. Det är hemskt att en så levande människa bara inte finns längre. Min pappa skall finnas och han skall leva jämnt! Det gör ont!

Jag har ett underbart hopp! Inte en vag tro, utan ett verkligt hopp. Att alla som sover i minnesgravarna skall få en ny chans. Chansen till ett evigt liv. Under fridfulla förhållanden, på en jord fri från krig och våld. Fri från sjukdomar och död. Det finns en garanti för det. Det är ju så vi vill att det skall vara. Att få leva, det är naturligt och normalt. Att dö är ångestladdat och hemskt. Inte för att det händer nåt hemskt när man dör. Utan för att vi är skapade för att leva. Men fram till dess kommer jag att sörja min pappa. Att sakna att han lever.

Svensson, Lindström, Olsson på taket.

Ett ord, eller ett begrepp, fastnade i min hjärna efter den sista krönikan. Det är det där ordet takterrass. Egentligen inget märkvärdigt i sig. Man gör en uteplats uppe på hustaket. Detta kräver givetvis att taken är platta. I alla fall just där terrassen befinner sig. Med tanke på vårt klimat, kan det kanske vara en nöt att knäcka. För alla arkitekter. Men när man knäckt den nöten, kan det bli något alldeles fantastiskt!

Tänk er! Hela Sundsvall består av glada människor som sitter på sina hustak och lapar sol! Och dessutom med utsikt över sina respektive områden! Vilken härlig syn! Det kan givetvis bli lite bekymmersamt när det gäller höghusen. Många människor, lite takyta. Men varför inte göra listor med tider man kan sätta upp sig på, som man gör när man vill nyttja tvättstugan?!

Jag tror, lite naivt kanske, men ändå, att vi svenskar skulle må lite bättre av att se på saker och ting lite sådär från ovan. Få lite perspektiv på den konkreta tillvaron och det i sin tur skulle kunna göra att vi kanske skulle få lite mer perspektiv på våra liv även inom andra områden. Och bara det att se en hel massa hus, små villor, stora villor, långa hyreshus och höga höghus bli
" levande". Med altanräcken och solstolar och parasoller i lysande, glada färger! Iaktta soluppgångar och solnedgångar från oanade höjder! Härligt, eeh?

Det finns ju en föregångare på det här området, alltså när det gäller att bo på taket. Den där lille mannen med propeller på ryggen, han verkar ju trivas där. Han flyttar ju aldrig därifrån, har bott där så länge jag kan minnas. Fråga honom om han trivs! Karlsson, heter han visst.

Fåglarna sjunger i stan!

Sitter och ser på grannens, eller rättare sagt, en av mina grannars fönster. Det lyser lampor i tre fönster, tre likadana lampor. Sådana där fönsterlampor med runda, vida skärmar, som var populära på femti-, sexti-talet. De lika lamporna i de olika fönstren tillhör olika rum. Det är jag ganska säker på. Det är den lägenhet som är högst upp i höghuset. Den ligger på åttonde våningen. En av de lägenheter som de gjort om till riktiga lyx-lägenheter. De har takterass. Jag älskar takterasser! De har också gjort så att hissen går direkt "in" i lägenheten. Det imponerar inte på mig, dock. Men takterassen imponerar. Håll med om att takterasser i Sundsvall är lite...coolt!?

Ja, nu bor vi i höghus. På tredje våningen. Trots detta, alltså att det bara är tredje våningen, så har vi ganska fin utsikt över staden. Och till Södra stadsberget. Med masten. Det är vackert. Balkongen är så liten. Men den blommar och är vår lilla oas. De oerhört ljumma sommarkvällarna lockar till "sittningar" på den. Jag älskar att bo här! Det är mycket bättre än vad jag kunde tro. Ändå trodde jag att det skulle bli bra. Så! Vad kan man mer begära?!

Det har varit en mycket ansträngande flytt. Inte den första månaden. Den gick "som en dans". Nej, utan i slutet, när man tror man är i princip klar! Det klassiska. Man tror man är klar, detta har ju gått mycket bra. DÅ! Det liksom växer högar! Högar av grejor, skräp, prylar i uthus. Det som "bara är lite som vi ska slänga nästa gång"! Nästa gång så märker man att bara en del får plats på släpet och tiden räcker inte till. Det är tyngre och värre än man tänkt sig. Och så var det den där gamla kistan med böcker. Var skall vi göra av den? Och de där bildäcken! Ja, just ja. Vilken bil, eller vilka bilar, hör de till? Och var skall de förvaras? Och det där ljusblå skåpet! Skänken! Den hade jag ju på Luleåvägen och i mitt barndomshem när jag var liten tös. Nu har det bara varit förvaring till färgburkar i vårt uthus! Jag har nästan inte märkt att det stått där. Och massor av andra grejor. VAR SKALL DET STÅ??

Beslutsångest. Frågetecken. En övermöblerad trerumslägenhet. Ett extra-förråd ett par kilometer härifrån. Det blir resultatet av denna händelserika sommar. Bagateller. Materiella trivialiteter. Den praktiska och förnuftiga fru Watson träder in. Och resonerar logiskt och förnumstigt. Tur är väl det.

Sanningen är den, att jag trivs så fruktansvärt bra i denna vår lägenhet, att jag inte ägnat huset en minuts tankeverksamhet. Detta är sant. Det säger väl allt?! Vi trivs och min man är mycket glad åt att han kan ta trapporna upp till Norra stadsberget och bränna fett och samtidigt upptäcka "nya" områden där. Han trodde han hade sett allt där, men icke! Idel utmaningar och nya uptäckter! Och jag gläder mig som ett litet barn åt att kunna ta en promenad ner till staden, gå utefter Selångersån med de vackra silverpilsträden och fortsätta över "Puckelbron" för att i nästa minut befinna mig på Torget. Där köper jag färskpotatis, färsk lök, dill och svenska jordgubbar för 35 kronor kilot. Sen vandrar jag hem på tio minuter. Och lagar en god middag till min käre man, som börjat jobba denna vecka. Tyvärr. Fem veckor semester blev fem veckors mycket jobb för honom. Bättre lycka nästa år!

En sak kan jag ändå konstatera. Fåglarna sjunger även i stan! Vi hör dom varje dag från vår lilla balkong. Både måsar och mesar!

Love is a special gift

Den 20 juni 2008. Den dag som kallas "midsommarafton" och som i år inträder ovanligt tidigt. I alla fall några dagar tidigare än vanligt. Dagen började lite grått, efter en regnig natt, men allt eftersom blev det klarare och till slut riktigt soligt och vackert. Jag åkte till min lilla mor, hämtade henne och vi åkte med sommarstuge-packning och hälsade på pappa i hans nya "hem".

Han pratade sitt språk, vägrade att äta, och såg i alla fall ut att må bra, hur konstigt det än kan låta. Mamma matade honom och lyckades få honom att ta ca fyra tuggor mat. Efterrätten rörde han inte. Han klagade på värken och sedan lade han sig på sängen. Efter diverse stånkande och förhör om mamma var gift, blev han förvånad över att hon var gift med honom och såg ut att nöja sig med det. Det gjorde honom lycklig. När vi lämnade honom hade han ett leende på sin läppar.

Vi åkte ut till deras sommarstuga. Första gången vi var där en sådan här dag utan honom. Där var min syster och hennes ena barn-barn. Sedan, efter en stund, kom hennes resterande barn-barn med sina föräldrar, min systers äldsta dotter med man. En fin familj, där alla muciserar och är konstnärligt kreativa och verkar ha fina relationer med varandra. När vi dukat upp och ätit en stund, anlände min mellan-dotter, helt oväntat, med sin man och sina vackra barn, mina barn-barn. Det gjorde mig lycklig och glad. Jag kände mig plötsligt rik. Igen! Fantastiskt! Att få samlas så här med en stor, härlig familj måste vara ett privilegium att värdesätta. Ändå fattades det många. Min äldsta dotter med man och två prinsar, min yngsta dotter och min man. Min systers yngsta dotter med sin dotter Men det var fint och trevligt på alla sätt. Och min mor firade att hon och far varit gifta i 63 år! En ansenlig tid, må man säga. Nu firade vi detta utan min far. Men min mor har gjort ett enastående arbete, så det var inte fel att fira det med henne. Hon är värd det. Och mer därtill. Dessutom var hon helt nöjd med att vara ensam på kvällen, sedan vi farit hem. "Jag har ju vin, tidningar med korsord och TV! Det blir skönt". Sade hon och både jag och min syster tyckte att det kändes så skönt och tryggt. Vi behövde inte heller ha dåligt samvete för att vi lämnade henne. Hon tycker uppenbarligen om att umgås med sig själv och det är en stor lycka. Både för henne och för oss. Framförallt för henne. Hon är en stark kvinna, min mor. Hon vet var hon har sig själv och står med båda fötterna på jorden. Ett riktigt fruntimmer! Och jag älskar henne!

"Stig-Helmer, here I come..."

Idag reser vi som aldrig förr. Var och varannan svensk har varit utomlands. Och inte bara "har varit" utan åker utomlands regelbundet. En eller flera gånger per år. Det har blivit så vanligt, att när man berättar för någon att man aldrig har varit, inte ens på Mallorca eller Kanarieöarna, så blir dom som fågelholkar. "Va?! Det kan inte vara möjligt! Hur kan man inte ha varit utomlands?"

Annat var det när jag var liten. Och även ung. Det var så pass ovanligt att man reste längre sträckor, att man tyckte skolutflykten till Timrå badhus var ett exotiskt inslag i livet. Jag minns att min mamma gjorde speciellt goda mackor att ha till matsäck. Ja, det var klart man skulle ha matsäck! Det var ju en lång bussresa från Vaplenäs skola till Timrå centrum. Och efter badet blev man hungrig, naturligtvis. Det var inte tal om att köpa snabbmat. Vet inte ens om det fanns. Jo, varm korv med bröd, kanske också hamburgare när jag tänker efter. Men det var bara några som hade råd med det. Jag hade knäckebrödmackor med smör och stekta ägg. Och varm mjölkchoklad till. Det var en optimal matsäck!

Det var stort att åka till badhuset. Timrå var en föregångskommun på det området. Och vi tyckte att timråborna var lyckliga som hade så nära till detta lyx-hus. Vi fick simträna och ta sim-märken om vi ville. Det var så roligt. Fast jag har aldrig varit modig i vattnet. (Inte någon annanstans heller, för den delen). När jag skulle dyka, satt jag på bassängkanten, höll igen näsan med ena handens fingrar och sträckte flott ut den andra armen och så dök jag! Vilken syn! Jag tyckte själv att jag var jätteduktig, men måste ha sett för dråplig ut. Och simma kunde jag, i alla fall hjälpligt. Jag tog flera märken, bl a simborgarmärket, 200 m. Det tog jag många gånger. Det var olika färger varje år. Ibland lila, ibland blått, ibland gult. Det blev aldrig silver. Det var dykningen. Jag fixade inte den. Och ville inte heller. Det spelade ingen roll. Därför fortsatte jag med simborgarmärket. Det räckte för min del.

Ja, så var vi på skolutflykt till Norra stadsberget. Det var också ett äventyr. Jag tror inte jag varit där någon gång innan. Mycket spännande ! Matsäcken intogs precis när bussen börjat rulla. Vi smygstartade lite. Och innan vi var framme var det nästan slut. Min kompis, Ann-Christine, var alltid hetast på "gröten". Hon hann bara sätta sig i bussen, så plockade hon upp mackor, chokladbitar och hela baletten. Fröken försökte tala henne till rätta, men det hjälpte föga. Hon bara skrattade. Och åt! Fröken visade oss gamla byggnader och berättade om dem. Det var tråkigt och totalt ointressant. Tyckte i alla fall jag. Nu grämer jag mig att jag inte känner till min hembygds historia bättre.

Privat åkte vi inte alls långa turer i familjen. Vi hade ingen bil heller, pappa hade aldrig haft möjlighet att ta körkort. Så när vi fick reda på att vi skulle åka tåg till Gävle, till mammas faster och farbror, kändes det nästan overkligt! Det var drygt 20 mil, så det skulle ta lite mer än 3 timmar. Fantastiskt. Jag och min syster fick nya, fina kappor och hårspännen som vi satte upp fina frisyrer med. Jag var 8 och syster min var 14 år. Vi bodde hos faster Anna och farbror Viktor. Det var ganska roligt men också ganska tråkigt. En dag åkte vi till Furuvik. Det blev en flop, eftersom det spöregnade hela tiden. Vi fick stå under ett tak för att inte bli genomblöta. Så det var sura miner vill jag lova.

Ja, och så var det ju alla semestrar i Bergafjärdens camping, med tält och sovsäckar. Men det har jag skrivit om i ett annat inlägg. Det var min barndoms resor och äventyr. Nu är jag gammal och har fortfarande mycket kvar att se av världens alla länder. Jag har nästan aldrig rest. Norge, Finland, Danmark, Rumänien, Turkiet, Estland. Jag har ännu inte varit till Mallorca eller Kanarieöarna. Men jag hinner väl än kan jag tro. Någon globetrotter är jag inte och kommer nog aldrig heller att bli. Jag trivs oförskämt bra hemma i vårt avlånga land. Det är mycket jag inte sett här ännu, tänkte att jag skall åka till naturreservatet ute på Alnö denna sommar. Det har jag lyckats missa varje sommar. Det skall finnas mycket fåglar där, och dem behöver jag lära mig mer om, som sagt... annars kan man ju sitta inne och häcka också!

Undervisad av en bo-mes

Vi sliter och släpar. Bär bräder och slänger. Sorterar och sparar. Rensar och packar. Kroppen värker och huvudet dunkar. Det är fyllt av tankar och bilder på lägenheten. Lägenheten som vi alldeles snart skall flytta in i. Vilka möbler skall vi göra oss av med? När man lämnar ett hus och kommer till en mindre lägenhet, blir det ett överskott på grejor. Vad skall sparas och vad skall slängas eller skänkas bort eller säljas? Hur skall vi möblera? Vilka färger skall vi ha? Oh, vad trevligt det skall bli. Varför sväller mina fötter och händer? Varför kan jag inte sova på nätterna? Fast jag är så trött, så trött?!

Min gamla pappa skall också flytta. Men det vet han inte om. Så jag måste hjälpa honom också. Skall köpa lite saker som han behöver i sitt nya hem. Och köra ner lite möbler till honom. Jag vill att han skall ha trevligt på sitt rum. Lite smålampor och hemkänsla. Lite mys. Och tavlor som han själv målat och som han så väl känner igen. De är snart det enda han känner igen. Det går runt i mitt huvud.

När jag gick genom vår hall häromdagen, hörde jag ett främmande ljud från öppna spisen. Jag stannade till och tittade in. Vad fick jag se, om inte en liten fågelunge som ramlat ner genom skorstenen?! Kajorna har ju som bekant byggt bo där. Min man tog på sig en handske och fick den lilla sötnosen upp på handen och ut på gården. Där satt den och kunde inte annat. Jo, den flaxade lite med vingarna, men kunde uppenbarligen inte flyga. Senare, när vi lastade på släpvagnen med mera bräder, hördes det ett fasligt kraxande och skrikande ovanför oss. Ett helt gäng med kajor flög och cirklade över våra huvuden. "Vad är det med dom?" undrade jag. "Dom är bekymrade för ungen som inte kan flyga" svarade min man mycket förnumstigt. "Oj, engagerar dom sig så mycket?" kontrade jag och kände mig i samma stund dum som en gås. (Fast är dom så dumma egentligen?) Bestämde mig för att lära mig mer om kajor, gäss och fåglar överhuvudtaget. När allt detta är över. När jag landat.

Morgonen efter stod min man vid björken som växer vid uthusen. Han stod lätt böjd över ett hål i stammen och smålog. En bofink (eller talgoxe eller möjligen blåmes) har lagt ägg där och ljuvliga, duniga små ungar har kommit fram. De kvittrar och piper och mamman flyger flitigt och hämtar mat åt sina små. Vi myste och njöt av att se de små liven. Och kände vördnad för livet och livets källa.

Mitt uppe i vårt idoga arbete, stannade jag liksom upp och insåg att dessa små, instinktstyrda skapelser just påmint mig om något jag länge vetat. Något mycket betydelsefullt. Nämligen att det som är viktigt, är de grundläggande, elementära tingen i livet. Att ha det som när och skyler. Ett bo och mat att äta. Nära och kära som bryr sig. Och livet går vidare. Plötsligt rann all stress av mig. Varför låta sådana lyxiga och delikata angelägenheter som färg och möbler få trötta ut mig? Det fick mig att sätta allt på rätt plats. Så, man lär sig något varje dag, även om det är av en blåmes.

"Working nine to five..."

En ung mamma med mycket blommig kjol och svart linne. Med blont uppsatt hår i något slags hästsvans, står hon bredbent, nästan som om hon precis skall gränsla en häst. Maken gullar med nyvaken baby i vagnen.

En liten, medelålders glad dam i kakhi-färgade byxor till knäna och vita vader, skrattar med kassörskan och har trevligt medan hon uträttar sitt ärende.

En äldre dam på ca 80 står med sin dotter, åtminstone får man intrycket mor-dotter, och vill uträtta ett ärende. Den man tror är dottern är mycket irriterad på damen, som troligen är mamman då, och beklagar sig för kassörskan. Kassörskan lyssnar, tittar på den äldre damen och på dottern. Hon stryker svetten ur pannan. Man anar en tydlig ansträngning att dölja irritation. Hon lyckas dock ge sken av ett slags tyst diplomati. Skönt. Professionellt.

En gammal dam i röd/vit-randig t-tröja, kort, fräsig grå frisyr med bling-bling i öronen har precis uträttat sitt ärende i en av kassorna. Men tydligen tycker hon att det är trevligt med uppmärksamhet, eller kanske tycker hon det känns bra att bli bemött med respekt och värdighet, så hon fortsätter att gå runt framför kassorna i sakta mak. Med sin knall-blå rollator. Fram och tillbaka.Hon liksom svävar fram och till slut stannar hon framför en av personalen och utbyter lite åsikter. Sedan sätter hon sig. Vilken tur att det finns hjälpsamma med-kunder som hjälper till att ställa stolen i rätt position.

Själv sitter jag och iakttar allt detta. Jag ser alla bakifrån. Ett ganska intressant perspektiv egentligen. Man kan utläsa lätt irritation, trötthet, på hur man står med fötterna. Ibland rör de sig nästan inte, men efter ett tag trampar de otåligt och börjar krafsa utefter smalbenen.
Den unga mamman med den blommiga kjolen står hela tiden, och den är ganska lång, tiden, bredbent och verkar fortfarande färdig att svinga sig upp på första bästa springare. Ingen irritation där inte. Snarare fast beslutsamhet.

Själv sitter jag med vita ben och svart klänning, dock ett tunt tyg som tur är, i denna högsommarvärme. Hungrigt "sippande" på en kaffe latte som banken så generöst bjuder på ur en high-tec-apparat. Och iakttar dessa brokiga människor. Även kassörskorna ingår i denna min iakttagelse. De är coola. Åtminstone lyckas de att se ut att vara det. De är idag endast tre stycken. Vi kunder är betydligt fler. Vissa av oss skrynklar ihop nummerlappen, slänger den på bordet, och går.Vi andra sitter snällt kvar, knorrar lite, men genomlider väntetiden. Allt man måste hinna denna eftermiddag passerar revy. Stressen kommer krypande. Men lugn. Det ordnar sig. Det märks av en del av kassörskornas glada skratt och lediga gester. De inger liksom trygghet och förtroende. En del upplever det som provocerande. Jag väntar. Till slut blir det min tur också.

På 70-talet gjorde Hasse & Tage en låt, där dom sjöng: "Vad i h-e har dom för sig ini banken efter tre?" Nordbanken har öppet till 5, eller kanske till och med till 6, så jag vet vad DOM
gör i banken efter tre. Dom jobbar!!

"Birdie nam-nam!

Vi var hembjudna till kära vänner. Det var så trevligt. Och så gott. Denna fantastiska kvinna är nästan som klippt och skuren ur en sådan där tidning eller kokbok eller TV-program med matlagning och goda recept. En riktig mat-mamma. Det var inte bara en form med underbart god potatis-bön-sallad med exotiska kryddor utan det var flera. Flera formar och byttor med röror av ananas, mango, tomater, lök, oliver, kapris, feta, ...you name it! Till detta, härliga grillspett med kyckling, goda korvar, grönsaker och ja, allt man kan önska!

Inte nog med det. I detta charmiga hus, finns också blommor. Alltså BLOMMOR! Jag har också blommor, men det är inga blommor jämfört med dessa. Bland dessa fanns orkidéer av många slag. Och inte bara att de är orkidéer. Som blommar. Nej, den orkidé som stod i vardagsrummet var den vackraste jag någonsin skådat. Det hängde klasar med blommor. STORA blommor! De såg faktiskt konstgjorda ut. Men icke! Inte här inte! Efter att ha stönat av beundran några minuter, så undrade jag, tyst för mig själv, vad jag gör för fel. Jag har nämligen en orkidé hemma i fönstret som inte blommat på två år. Bladen är gröna och fina men det har inte kommit ngn ny stängel. Det har till och med kommit ett nytt blad. Och varje gång jag vattnar spanar jag efter en stängel. Men jag kammar noll! "Frugan har gröna fingrar" säger väninnans make stolt. Med all rätt.

Vad har jag för fingrar ? Undrar jag och tänker på alla gånger jag tagit in råd och rön om blommor och bin och lärt mig att det är bättre med ett "skitigt" pekfinger, om det är "skitigt" p g a att man stoppat det i jorden. För att känna efter om blomman behöver vatten. Bättre smutsiga fingrar än gröna fingrar lärde jag mig då. Men inte har mina blommor blivit finare för det. Till och med clivian, som jag trodde var ett säkert kort, har slutat blomma.

När vi hade ätit och pratat och skrattat, vid den obeskrivliga jordgubbspajen med kar-de-mumma-smak och den hemmagjorda körsbärslikören, släpptes Sture ut. Sture är familjens stolthet och en ljuvlig, turkosblå liten undulat som lärt sig en hel massa ord och meningar. Han flög och satte sig på mitt finger och även på kanten på likörglaset. Detta tippade och likör välldes ut på fina duken. Ingen reagerade. De är vana vid det. Det är klart Sture måste få sig lite likör på lördagskvällen! Och även lite vin. Det är tydligen ovanligt att en så liten fågel lär sig prata så många ord. Men! Den här familjen pratar och gullar och umgås med honom så till den milda grad att han kan inte annat än inlemmas i tryggheten och trevligheten. Och då måste man ju kommunicera!

Ja, en fantastisk kväll. Hos en fantastisk familj. På slutet av kvällen, när Sture flyger och far mellan oss alla och smakar på paj och likör, så kommer tankar smygande. Tankar om vad det är som gör att jag inte är så duktig på matlagning och blommor och husdjur. De husdjur jag haft har jag, som tidigare berättats om, tagit död på. Maten går väl att äta, men är inte jämförbar med detta hushålls. Blommorna. Ja, kommentarer överflödiga. Jag berättar för Stures familj om de husdjur vi för närvarande har. Kajorna! Kajorna som har byggt bo i vår skorsten och som samlades denna dag, lite tidigare, för något slags sammankomst. De satt, fyra stycken, på hustaket och tjattrade med varandra. Efter en stund kom en femte kaja och blandade sig i. Det var mycket intressant att iaktta dem, där vi satt i bilen, min man och jag. Vi fascinerades av dessa skapelser. Men de var långt från Sture och hans "haranger". Tyvärr också de enda djur vi för närvarande orkar med.

Jag beundrar människor som har sådan energi och känsla för det de gör. Jag orkade knappt prata med katterna när vi hade dem. Har liksom inte riktigt den läggningen. Jag vet inte vad det beror på. Kan bara konstatera att vi är olika. Och det finns väl en tjusning med det. Det var i alla fall en tjusning att få gästa en familj som har mycket av det som inte jag har. Jag tröstar mig med att nånting har jag väl... Kanske... Och det jag inte har kanske jag ändå kan lära mig att bli lite bättre på. Eller?

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land..."

Det har funnits många stunder när man funderat över var barn får allt ifrån. Det har nog alla, i synnerhet alla som är föräldrar, råkat ut för. Barn har en förmåga att uttrycka sig klockrent men även i gåtor. I vissa fall rör det sig om dråpliga kommentarer, i andra fall rör det sig om uttryck man aldrig hört och heller aldrig får reda på vad de betyder eller var barnen fått dem ifrån.

Jag tänkte nu mixa dessa olika kategorier. Det dyker upp lite omväxlande episoder i mitt huvud. Alla har många år på nacken.

Jag har en kusin som heter Håkan. Han var lite lill-gammal när han var liten och fällde en del härliga uttalanden:

Vid ett tillfälle var han ganska snuvig. Det rann rejält från näsan och Håkans mamma, min moster, påpekade att han borde snyta sig. Det gjorde han inte. Min moster fortsatte att påpeka att han måste snyta sig. Efter ett tag blev lille Håkan less på tjatet och sa: "Låt det linne vö van!" Vilket betydde: "Låt det rinna, för f-n".

Han hade tydligen fastnat för diverse svordomar och tyckte nog det lät vuxet och fint. Eftersom han bara var ca 3-4 år, så anser jag att dessa kan citeras. Han fick en dag genom fönstret se sin farbror (vilken var min morbror) komma gående till deras hus. Han tyckte han borde meddela sin mor och far om att gästen nalkades, alltså Håkans farbror. Denne var liten till växten, ca 1,65 över marken. Han vände sig inåt rummet och ropade: "Mamma, pappa! Nu kommer lill-van också!" Detta betydde: "Mamma, pappa! Nu kommer lill-f-n också!" Var han fått detta ifrån visste naturligtvis ingen. Men vi vet att små grytor också har öron.

Varje söndag satte sig Håkan under bänken i köket, i den lilla öppningen, en bra stund. Och så sade han alltid samma sak, nämligen: "Itag ä det söntag. Tå heter ja Johan!" Vilket betydde: "Idag är det söndag. Då heter jag Johan!" Ja, var fick han det ifrån? Ingen som vet.

Min syster var också ganska skojig. Mor och far har berättat att de skulle lära henne att säga sopskyffel när hon var ca 2,5 år. "Layne, kan du säga sopskyffel?" Lilla Layne svarade: "Bahyttan". Mor och far fattade ingenting. De försökte och försökte. Men utan resultat. Svaret var alltid detsamma: "Bahyttan". Då skulle de försöka göra det lite lättare. De började med att säga: "Layne, kan du säga sop?" Layne: "Pop". Mor och far: "Skyffel". Layne: "Fyffel". Glada i hågen sade mina föräldrar i kör: "Sop-skyffel"! Layne: "Ba-hyttan!" Var fick hon det ifrån, lill-tulla? Ingen som vet.

Även undertecknad hade ett uttryck som varken föräldrarna eller jag själv har en aning om var det kom ifrån eller vad det betydde, nämligen "akka-vangela". De försökte naturligtvis med allt, bl a "åka vagn" men icke! Yngsta dottern min, Sanna, hade något liknande. Hon upprepade ordet "kockeskock". Vi försökte med allt. Från dockskåp till skog plus allt annat man kunde komma på. Men inget dög. Det var bara "kockeskock" och så pekade hon ut genom fönstret. Vi trodde ändå på att det var den mörka skogen när månen sken på kvällen som var objektet. Idag tror hon själv att det var det som var kockeskock.

Ja, så kan det vara med barn. Som jag nyss betonat i de två senaste inläggen: Barn är underbara och jag förstår Mark Levengod och andra som skrivit helt fantastiska böcker och citerat många, många små filosofer i vår förunderliga värld!

Mormor gäst i klassen!

En dag i april besökte jag mina två barn-barn som bor i Stöde. I deras respektive skola. Måns går på 5-års och Simon går i klass 1. Äntligen! Jag har varit på väg flera gånger men det har alltid blivit något hinder. Nu kom jag i alla fall iväg. Jag var mycket ivrig att få uppleva de små liven i deras vardagliga miljö. I skolmiljö.

Som alltid när man ser fram emot något så går resan jättefort. I ett huj närmade jag mig Stöde. När jag var nästan framme, slöt Stöde-sjön upp till vänster bredvid mig och slog följe. Ett mycket vackert följe! Den växlar utseende efter årstiderna men är alltid andlöst vacker. Vissa byggnader och bergknallar avslöjade att jag strax var framme.

Jag har varit utanför skolbyggnaderna förut, så jag borde hitta rätt. Jag började med att besöka Måns 5-årsgrupp. Efter diverse frågande så hittade jag. Jag kände mig lite osäker hur han skulle reagera, även om han visste att jag skulle komma. Det är ju inte alltid man vill visa vad man känner när alla kompisar är med. Han sken i alla fall upp och tyckte uppenbarligen att jag var välkommen. Det var riktigt värmande att se och ännu mer värmande att se när han slog ut med sina små armar mot en av sina kill-kompisar, medan de stod i led och väntade på fröken, och gav honom en bamse-kram! Gosiga lilla Måns! Måtte dessa känslor stanna kvar i honom ! Mitt hjärta slog ett extra skutt av kärlek!

Jag var med i matsalen och fick sitta bredvid honom. Det bjöds på tacos denna dag. Vi åt och småpratade. Det var gemytligt och trevligt. De andra små-killarna och tjejerna pratade glatt med mig och berättade sina livs historier på ca 10 minuter. Är det inte fantastiskt? Öppna som skolböcker! Sedan var det rast och resten av deras dag var utedag! Efter en stund passade jag på att kila iväg till Simons klassrum.

Simon visade mig stolt sin bänk och sin stol. Han bjöd mig att sitta bredvid honom, eftersom den stolen var tom för tillfället. De hade olika uppgifter i matte. Det visade sig att han låg långt fram, då han tycker mycket om att räkna. Så klart blev jag stolt. Fin och förståndig är han, min store, lille prins! Några av de andra barnen ropade på mig och frågade om hjälp. Jag försökte så gott jag kunde och kände mig genast populär i klassen.Det var fint att se hur väl Simon trivs i sin klass också. Mitt hjärta slog ett extra slag till. Av kärlek.

En liten rolig detalj här. Alla killar i denna klass pratade om någon form av motorfordon. Antingen var det motorcross-cyklar, fyrhjulingar eller snöskotrar! Hur komiskt som helst. Både Simon, Måns och deras far är helt biten av dessa tingestar. Och tydligen alla andra också. Det är nog typiskt för den här orten, tror jag. Jag log i smyg när jag hörde deras samtal. Det märktes verkligen att vi befann oss "på vischan" och det kändes skönt och lite annorlunda. Och dessa små bond-pojkar vann mitt hjärta.

Mina älsklingar följde med mig hem och vi "gjorde stan". Men som vanligt så hann vi inte allt det vi ville. Allt har ett slut, så också denna härliga dag. Som tur är kommer det fler dagar och många tillfällen att få njuta av dessa små ädelstenar.

"Ögon känsliga för grönt"

Egentligen kan man uttrycka sin glädje över att sommaren är här i hur många och långa meningar och svulstiga ord som helst. Vissa dagar vill man verkligen göra det. Det är väl så, eftersom vi svenskar är så tragiskt svältfödda på värme och ljus. Så fort solen börjar sprida denna efterlängtade värme och visa sig mer än två dagar i rad, åker jackorna och promenadskorna av. Linnen, sandaler, shorts och flip-flops åker på! Det är väl inget fel i det. Och då tror jag att i princip alla människor förvandlas till små poeter. Oj, vilka underbara artiklar och krönikor vi skulle kunna få i våra dagstidningar om alla skrev ner vad de kände och inte minst HUR de kände.

Jag kan inte heller låta bli att berätta om de små ögonblicken i en sådan här vacker och jublande dag. En av dessa dagar var när jag och ett av mina barn-barn, Ludvig, tog en härlig skogspromenad i el-ljusspåret ovanför vårt hus. Jag har så länge längtat efter att gå här och nu kändes det helt fantastiskt. Vädret var så fint det bara kan bli den här årstiden. I skogen doftar det ju som bekant alldeles speciellt och ljuset blir ju helt "filmiskt" när eftermiddagssolen liksom strilar mellan trädgrenarna. Jag hade trott att 6-årige Ludde skulle passa på att springa och skutta av hjärtans lust. Men icke. Han lunkade bredvid mig som en liten gubbe.

Vi hade en mysig stund. Vi kom att prata om vad som skulle hända om han gick vilse eftersom han är lite äventyrslysten och ville prova en annan stig för att möta mig längre fram. Men jag invände och sa att det är inte säkert att "hans" stig möter "min". På så sätt kom vi att prata om att gå vilse. "Vad skulle du göra om du gick vilse och inte hittade mig?" frågade jag. Lill-killen satte sig på huk, tyst som en räv. Sen lade han sig på magen med händerna under hakan. "Vad gör du?" frågade jag. "Jag tänker på vad jag skulle göra om jag gick vilse" svarade han. Om jag hade haft en kamera för att föreviga denna lilla söta pojke just då! Obeskrivligt! Vi kom fram till att det bästa är att han har en lapp i en liten plånbok med telefonnummer hem, till mig och Kent och till Sanna, med sig. Efter en stunds tänkande igen, kontrade han: "Men då måste jag ju alltid ha dom byxorna med plånboken i när jag går ut"!

Ja, dom som inte tycker att barn är något speciellt har verkligen missat något stort! Efter ytterligare ordväxling lyckades jag förklara att tillfällena när man riskerar att gå vilse inträffar sällan, så de få gånger man befinner sig på "vilse-riskabla" platser kan man ju komma ihåg plånboken med telefonnumren!

Ja det var verkligen en stund av frid, glädje och lycka! Glädje över att sommaren är här, över den sagolika naturen, lyckan över privilegiet att vara mormor och över att ha fått den största av alla gåvor: LIVET! Detta underbara, som gör att mina ögon blir känsliga för grönt...

"Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag"

Den 20 maj 1988. Vaknade utan att ha sovit speciellt mycket. Fjärilar flög runt, runt i magen. Detta var en härlig dag! Solariet klockan åtta, sedan direkt till "frissan". Min f d granne, Annelie, skulle fixa mitt hår på sin frisering. Bara att få ägna så många timmar åt sig själv var både ovanligt och underbart.

Fyra timmar! Fyra timmar tog det att bli vacker. Så vacker som jag nu kan, eller kunde, bli. Jag blev hämtad klockan 12. Klockan 13 skulle vi vara på plats, klädda och redo. Men när vi kom hem, efter "frissan", blev det tidsbrist! Kläder på, flickorna skulle klä sig fint, och lilla Sanna, 2,5 år, blev hjälpt att få på sig en ljuvlig klänning, vit- och marin-randig med vit krage och blå rosett med vinröd, hemstickad kappa som mormor hade gjort.

Ilfart ner till stan. Vi småsprang in till lokalen och väl inne, så fick vi i alla fall vänta. Något rastlöst gick vi fram och tillbaka. Vi satte oss på en bänk med galonklädsel. Till slut kom människorna som vi väntade på. Och ceremonin kunde börja. Rummet var ett oväntat tråkigt, avlagt kontorsrum, där sladdar från datorer och andra maskiner låg framme på golvet och samlade damm. Man kan säga att det var en föga passande inramning till denna fantastiska tilldragelse, som kräver romantiska inslag.

Talet som hölls var 2,5 minuter långt. Det var den långa versionen. Det avslutades med att vi, Kent och jag, lovade älska varandra hela livet. Vad de vittnen som var med inte visste, men som vi visste, var att hela livet egentligen var hela evigheten! Ett fantastiskt löfte! Som verkligen krävde eftertanke. Och eftersom det var genomtänkt så blev det ännu underbarare! Ofta sägs det att man skall älska varandra för evigt. I detta fall så var det verkligen en önskan om "evigt" i ordets bokstavliga bemärkelse. Och det är det fortfarande.

Det var en underbar dag. Efter vigseln samlades vi med några få vänner och familjen och åt en enkel måltid. Det fanns nu ingenting kvar att vara nervös för och allt var bara en ljuvlig kväll. Vi öppnade presenter och hade roligt. Bröllopsresan gick av stapeln morgonen efter och den gick ända till Stockholm. Med tåg. Vi hade tagit med varsitt vinglas och delade på en flaska vitt, mousserande vin på tågresan. Vi var så kära och så lyckliga!

Ja, det har alltså gått 20 år nu sedan vi gav våra löften. Och vi vandrar fortfarande på den vägen. Vi är också inställda på att fortsätta och hoppas på att få göra det för evigt. Äktenskapet är en fantastisk anordning. Visserligen är det upp och ner, livet är ju inte lätt. Men om man har bestämt sig för att hålla ihop, så blir det en annan dimension på det hela. Efter varje prövning man går igenom tillsammans, så har man kommit lite närmare varandra. Och när man tror att man inte klarar mer, så ändras kursen och man klarar ännu mer och man har kommit varandra ännu närmare. Sedan blir det bara bättre och bättre.

Så, i tisdags firade vi 20 årig bröllopsdag. Jag fick den vackraste bukett röda rosor jag någonsin sett! 20 knallröda rosor! Och på lördag så skall vi äta en god bröllopsmiddag tillsammans med våra underbara barn och barn-barn! Det ser vi fram emot. Och eftersom min man är min bäste vän, så blir det faktiskt, om inte min bäste väns bröllop, så i alla fall min bäste väns bröllopsdag!