måndag 15 oktober 2007

En av många modeflugor

Jag måste berätta om prasselkapporna. Dessa fräcka, helsköna modekappor som kunde köpas i två fäger: marinblått eller mörkbrunt. Varför endast dessa två vansinniga färger? Det frågade man sig inte. Man bara måste ha en sån.

De var gjorda i en slags nylon som gränsade till plast. De var vattentäta också. Tror jag. Modellen var som en trenchcoat med skärp av samma kvalitet som själva kappan. Det knöts lämpligtvis baktill. Prasselkappan skulle inte knäppas. Den skulle liksom fladdra när man gick och händerna vilade säkert i sidofickorna. Om man ägde en prasselkappa så var man med. Kände sig helt rätt. Och den minsta lilla rörelse framkallade ett ljud, som av nyfallna höstlöv kring fötterna. Den vägde ingenting, kunde vikas ihop till en liten fyrkant eller rullas ihop och var då givetvis det ultimata plagget, var man än ställde kosan.

Till detta häftiga modeplagg bar man lämpligast "elastabyxor". Nämnda byxor var, som framgår av benämningen, elastiska och helst så snäva som möjligt. De hade också ett käckt band under foten. De fanns att köpa eller skicka efter i till exempel Rowells katalog i alla tänkbara färger. Själv fick jag ett par ljust turkosblå och bar dessa tillsammans med en mörkbrun prasselkappa. Gissa om man ägde! Till detta ett par vita tennisskor i tyg. De såg ut som de gör idag. En klassisk modell. De snyggaste elastabyxorna var av en alldeles speciell kvalitet, som var blank och gräsligt läckra. Jag nöjde mig med det icke-blanka materialet. Det funkade.

Frisyren till denna "outfit" var då en upptouperad, hårdsprayad variant. En del tjejer "pulade" in en fralla, alltså ett franskbröd, i håret, gömde den och touperade och sprayade så det skulle bli så högt som det nånsin var möjligt. Man kunde läsa i tidningen nån gång, att en del hade haft frallan kvar i håret så lång tid, att det hade blivit maskar i den. Detta kan dock ha varit en sån där påhittad historia. Men där gick gränsen för min del, jag var ganska rädd för att sticka ut för mycket.

Detta var tidigt 60-tal, så det hörde inte till det vardagliga att färga håret. Det förekom ju naturligtvis, men mera sällan. Min sex år äldre syster blekte sitt hår i vätesuproxid och två av "innetjejerna" där jag växte upp färgade vid ett tillfälle sitt hår ljust, ljust rosa. Det var verkligen något att beundra. Själv var jag hopplöst cendré.

Jag kommer inte ihåg hur länge dessa plast-trenchcoats var populära, jag gissar att de gick ur tiden ganska snabbt. Men var man en lite osäker, inte alltför kaxig böna på den tiden, så blev man nån när man ägde en prasselkappa.

2 kommentarer:

Snövit sa...

Jag har själv en sådan prasselkappa i originalskick.
En marinblå sådan och det händer ibland att jag tar på mig den för att återuppleva svunna tider.
Igenknäppt, med åtdraget skärp och kragen uppvikt i nacken ger den en
cool känsla.

Karin sa...

Snövit, kan du inte lägga ut en bild på din kappa. Jag hittar ingen bra på nätet. Jag ville visa min dotter hur de såg ut