"Det stora vemodet rullar in"

Min mor, min syster och jag träffades en dag. Vi hade bestämt i förväg. Skulle tillsammans åka till minneslunden, där min pappas aska ligger. Nånstans. Vi gick genom något som liknade en sagoskog. Med planteringar och en sådan där liten vit träbro som böjde sig över en liten bäck. Mycket vackert. Och mycket tyst. Med en vemodig inramning av alla människors aska. Människor som har levat i högsta välmåga, i alla fall perioder i sina liv, som har älskat och älskats, skrattat och gråtit, ätit och druckit, grälat och blivit sams igen. Men som inte finns längre. De har ersatts av blommor. Vilken förnedring. Jag kan inte låta bli att känna stor sorg. Sorg efter min levande pappa och sorg över alla andra människor som inte finns men som har funnits.

Det fanns en stor bok i gul mässing som var fastsatt på någon upprättstående sak. En tung, gedigen bok. Man kunde bläddra i den fast bladen var av metall och läsa namnen på alla som dött och som nu ligger i minneslunden Alla som dött de senaste åren. Namnen var ingraverade. Det var många som vi kände igen namnen på. Jag kände hur jag andades tystare och tystare. Vemodet svepte igenom mig som en kall bris och jag mådde lite lätt illa. Mor och syster stod och pratade om den och den som de kände igen. Jag vände om och gick sakta därifrån. Jag är inte någon vidare vän med döden.

När vi färdades därifrån på den hemska gropiga vägen ville mamma att vi skulle gå till något cafe och fika tillsammans. Det gjorde vi. När vi satt där och pratade tog min syster upp en bunt svart-vita foton från vår barndom. Jag kände hur adrenalinet, eller vad det nu var, rann till och kinderna blev varma. Det stora vemodet försvann och gav plats för nostalgin. Den varma hemtrevliga känslan som intar hela mig, som drabbar mig. Det var underbart att se alla fina bilder med mamma och pappa i dryga trettio-årsåldern, min syster som tio-tolvåring och mig själv som liten fyra-sexårig lintott. Lycklig såg jag ut på varje foto och mycket medveten om kameran.

Ett av fotona visade bröllopsmiddagen vid en av mina mostrar, Karin, och hennes älskade man, Bengts stora dag. Det slog mig att väldigt många bilder visar kalas med släkten och på alla dessa är vi så många som 15 personer och ibland fler, samlade runt ett litet eller åtminstone normalstort bord. Hur gick det till? Man satt mycket nära varandra, barnen satt i knä på någon, en del stod bakom och turades om att sitta på stolarna. Det var inte så noga. Man hade lika roligt i alla fall. Jag gissar att man levde efter ordspråket: "Finns det hjärterum så finns det stjärterum". Ligger mycket i det. På bröllopsbilden är också min älskade morfar Henning med. Jag känner ett hugg i hjärtat när jag ser på honom. Han ser så sorgsen ut på alla bilder. Han kanske var sorgsen, jag vet inte. Vem vet vad han tänkte på? Vad han bar på för tankar? Hoppas att jag får veta det en dag.

Ja, minnen kan vara trevliga vänner och framkallar dofter och stämningar så att det förflutna och nuet flyter ihop korta stunder. Och dofter framkallar minnen.Det blir en härlig mix av livet. Det älskade livet Den kära vardagen. Men jag saknar ändå alla som är döda. Nästan alla på de svart-vita fotona är döda. De finns inte. Fast de fanns då.

Rest from a brainstorm

Jag vet inte om jag kanske är lagd åt det lite smått depressiva hållet. Men. I alla fall så kommer det perioder i mitt liv när jag blir så fullständigt trött på allt. Inte på mina älskade och mina vänner utan på allt hemskt, fult, brutalt, skränigt, svulstigt som omsluter oss. Dessutom så omger vi oss med så oerhört mycket olika ljud idag, som aldrig förr förekommit, i hela vår historia. Den saken är säker. Mycket har förekommit även för långliga tider sedan, men inte ljudet. Det är ljudet av bilar, bussar, tåg, flygplan, hur många radiokanaler som helst, motorcyklar, buller och bång, mobiltelefoner med signaler från plingande melodier till skrattande bebisar, från hysteriska skränanden till idiotiska sjuka sånger. Barn som skriker i affärer, skvalmusik i dito, pausmusik i telefonkön, upphetsade röster på TV-reklamer, musikfrågeprogram (som jag också tycker är roliga) med alldeles för mycket gapflabb och hets över huvud taget. Suck!

När min lilla hjärna intagit en rejäl dos av allt detta, så vill den stänga av ett tag. Den vill bara vara. Kanske tillsammans med något behagligt dokumentärprogram med låga, sansade och stillsamma röster som berättar en lågmäld historia. Den vill kunna koncentrera sig på det andliga, det som kräver eftertänksamhet, stillhet och meditation. Den vill helt enkelt ha semester. Men inte vara inaktiv. Tvärtom. Det är det som är det fina. När hjärnan vill ha semester, då får den arbeta på det sätt som den är tänkt till. Då fungerar den som den ska. När allt "det andra" pockar på, uppstår kaos och den kan inte hitta sitt rätta jag. Då är det skönt att göra den till viljes. Man pratar lite tystare, går lite tystare, rör sig lite försiktigare, sätter TV:n på lågt ljud och på program som levererar mjuka, sammetslena ord.

Mysdress, sockor, en korgstol med skinnfäll, läslampa, ett glas rött, en god bok eller tidning, dokumentär om Jan Troell, barn-barn som sover. Känslor av välbehag. Livskvalitet. Frånvaro av nyheter om massmord, våldtäkter, rån, svältande barn med mera. Måste få vila ibland. Vila från den råa, kalla verkligheten som ändå är vår verklighet. Som den är nu. Ett varmt, ångande bad med tända värmeljus. Mumma för en värkande kropp. Och en kantstött själ.

Och guldgula solen lyser. Igen.

Vilket väder vi har! Guldgula solen lyser! Igen! Det minner mig om september förra året. Jag skrev en krönika om "guldgula solen" då. En alldeles fantastisk dag, en sådan som man bara upplever "one in a milion". Och nu igen. I flera dagar har det gula, varma, underbara fenomenet drabbat oss sundsvallsbor. Men det var först idag som det hela blev, inte bara ett vackert och underbart väder, utan en hel upplevelse. Med allt runtomkring inkluderat. I alla fall för mig. Orden räcker inte till utan det faller platt till marken, när man försöker beskriva. Kan bara konstatera att jag var ett med träden, marken, vattnet, himlen och allt annat skapat.

Allt är vackert en så´n här dag. Alla människor är vackra, till och med jag. Det luktar alldeles fräscht och friskt, fåglarna sjunger och skränar av glädje och kanske av förskräckelse för att de snart måste bege sig till andra "jaktmarker". Men ännu kan de nog stanna. Åtminstone över helgen, tycker man.

Jag och min vän sitter på Torget och äter knäckemacka med stekt strömming, tomat och hackad lök. Och dricker godaste kaffet till. Har det någonsin smakat så gott med strömmingsmacka och kaffe? Tror inte det. Kvinnan som sätter sig bredvid oss pratar på och bubblar och skrattar. Senare, när vi går in på banken, är vi så glada att få sitta där och vänta. Bara det! Ännu en kvinna kommer och sätter sig bredvid oss. Hon pratar. Och berättar att hon är ledsen för att hon nyligen blivit änka. Vi tröstar. Och lyssnar. Och försöker vara positiva. Trots sin sorg, så lyser hennes ansikte och hon ler mycket. Kan det vara "det guldgula"?

När jag tagit ut pengar vid bankomaten och mina och min väns vägar skils åt, så skrattar vi och tar lite ömsint på varandra. Och tackar varandra för en härlig dag. När jag promenerar i riktning hemåt, hör jag vännens glada röst bakom mig: "Oj, vad jag är lycklig"! Och så ett kluckande skratt! Jag vänder mig om och ser hennes glada ansikte när hon frenetiskt accelererar i sin ständiga följeslagare, rullstolen.

Jag går längs Selångersån hemåt. Sakta, kisande mot den klarblå himlen. Beundrande de ståtliga träden som stolt och majestätiskt visar upp sina glödande nyanser av gult, rött och orange. Jag hör mig själv säga: "Tack, Jehova, för ännu en underbar dag!"

Me and my big mouth!

Varje morgon jag vaknar, eller i alla fall många av de morgnar jag vaknar, lovar jag mig själv att "idag skall jag verkligen anstränga mig för att tänka först och tala se´n". Alltså att inte kläcka ur mig fula, hoppande grodor. Av obetänksamhet. Eftersom det kan få så tråkiga konsekvenser, både för mig själv och även för min omgivning. Eftersom jag är en spontan natur, så är det något jag får jobba lite extra med. Jag kan vara ganska lugn och förefaller ibland lite "sävlig" på gränsen till mesig. Men så finns det situationer där adrenalinet rinner till väldigt snabbt. Situationer som triggar mig. Och det är då grodorna vill ut. Jag har fullt sjå att behärska mig.

Idag, fredag, blev det lite rörigt utanför City-gross. Jag och Johanna hade varit på Birsta och samhandlat och därmed också samåkt. Vi skulle hämta upp Sanna på hemvägen, som väntade inne i City-gross-huset. Eftersom det som sagt var fredag, så var det inte bara vi som var bilburna. Utan alla andra också. Jag körde in från parkeringen till ovansidan av nämnda hus, alldeles utanför portarna. Försökte stanna lite på sidan, vilket inte gick så bra, eftersom det också stod bilar på andra sidan och gjorde genomfarten för trång för den bil som kom bakom mig och ville fram. Så jag fortsatte en bit längre fram och där var det bättre läge att stanna på sidan.

Då hörde jag Johanna skratta och peka. Snett framför oss hade två bilar siktat in sig på samma parkeringsruta. Den ena var på väg att backa till rutan och den andra var på väg framledes, så att säga. Båda bilarna hamnade på halva rutan var. Båda stod kvar. Länge. Ingen av dem gav sig. Det blev verkligen komiskt. Nästan som en scen ur "Mr Bean". Vi skrattade och väntade med spänning på vad som skulle hända. Sanna kom och vi förklarade situationen för henne. "Snart kommer nå´n av dem ut och viftar" sa jag. "Ja, alldeles säkert" kontrade Johanna. Vi såg dessutom att det var en parkering för handikappade. "Och det är säkert ingen av dem som är handikappad heller" sa jag. Här kände jag mig triggad och mycket upprörd över deras envishet! Emellertid, så hann bakomvarande bil köra därifrån, varvid den ena av bilarna lugnt kunde backa och ta dennes plats. Som också var en handikapp-plats. Vi var glada åt det och såg när föraren steg ur bilen. Han hade två kryckor och var MYCKET illa däran i båda benen! Hoppade fram med stor möda! "Jaha, titta mamma. Han var verkligen handikappad!" Det enda jag kunde säga var: "Som en kär broder brukar säga: Om man tege!" Jag skämdes verkligen över mig själv och min stora trut. Måtte jag lära mig att någon gång kunna hålla tand vid tunga. Men det är som det sägs i livets bok: "Tungan är en liten lem men kan vålla stor skada". Jag fick mig verkligen en tankeställare resten av denna dag.Och några dagar framöver, skulle jag tro. Och hoppas.

Detta att känna sig kränkt

Vi lever i en värld som är allt annat än människovänlig. Vi förstör jorden och vi förstör oss själva. På olika sätt. Och vi förstör för andra. Också på olika sätt. Bland annat med droger. Ibland är drogerna en följd, ett resultat, av att något fundamentalt har krackelerat. Detta vet vi alla. Samhället beslutar ibland att försöka göra något, försöka ringa in problematiken, antingen för att kunna förebygga fortsatta destruktiva handlingar eller för att försöka lösa problemen.

Detta kan innebära att man till exempel måste drogtesta antingen vuxna på arbetsplatser eller elever i skolor. Ett nödvändigt ont för att kunna gå vidare och rädda några själar. I bästa fall. På vägen blir ju alla på dessa arbetsplatser och i dessa skolor "drabbade". På så sätt att alla, även de som inte använt droger, i vissa fall måste testas. Självklart. För att kunna ställa något till rätta i längden. Men! Se då stöter man på patrull! Varför? Jo! För att så många av oss svenskar i sådana fall KÄNNER SIG KRÄNKTA! Kränkta var ordet, sa Bill. Dränkta var ordet, sa bull. Och här kommer mitt oförstående in i bilden. Jag kan bara inte förstå. Förstå som i FÖRSTÅ. Vet man egentligen vad ordet kränkt betyder? Alltså ett ingrepp i integriteten. Ett påhopp på min personliga integritet. Är det inte så här: Om man väljer ut just mig av den anledningen att man misstänker att jag möjligen kan hålla på med droger, men inte har några direkta bevis, utan tycker att mitt yttre ser lite misstänkt ut, då kan man väl ha rätten att känna sig kränkt? Men om man väljer att ALLA skall drogtestas, kan man då verkligen använda ordet kränkt? Nej! Det blir helt enkelt fel. Jag tror att det har blivit något man missbrukar för att visa att ingen kan sätta sig på en. Jag tror också att det handlar om stolthet. Är det verkligen så viktigt att visa att man har rätt att säga nej, så man tar risken att kanske spoliera utsikten till en, om inte lösning, så i alla fall ett möjligt närmande av något som kan likna en sådan? Lösning alltså.

Om jag vet att jag är oskyldig, att jag så att säga har "rent mjöl i påsen", vad är det då jag är rädd för? Varför kan man inte samarbeta för ett gott syfte? Är inte detta att känna sig kränkt lite av ett översitteri? Man gör sig till en bromsklots. Och jag tror, med betoning på tror, att det är något som är typiskt svenskt. Men vet inte. Hur som helst så gör det mig väldigt upprörd. Så upprörd att jag får svårt att behärska mig. Och därav detta inlägg. Jag var tvungen att få bort det ifrån mig. Tack för ordet.

"Vi gå över daggstänkta berg fallera..."

"Jag trodde jag hade sett allt på Norra berget!" Sade min exalterade man en morgon för ca två månader sedan. Vi var nyinflyttade i vår lägenhet. Och han hade hittat en underbar väg upp till nämnda berg. "Man tar trapporna upp och går sedan upp till "Bure" och det är jättevackert! Jag skall ta med dig dit någon kväll, och visa dig!"

"Ja, vad trevligt", svarade jag och tyckte att det kändes mysigt. Att han skulle visa mig sitt nya motionsmål och dessutom med vackra omgivningar. Sagt och gjort. På lördagskvällen bar det av. Solen sken över vår sköna stad och vi började bestigningen. Efter ca tio trappsteg stannade jag. Flåsade och kippade efter andan. Kroppen var i usel kondition, dels beroende på mycket värk och dels beroende på brist på motion. Jag fortsatte några steg till. Och stannade. Jag såg "häcken" på min iller till make och beslöt till sist att inte titta alls, att inte låtsas som han fanns där, framför mig, med ben som rörde sig som trumpinnar i en hisnande fart. Han hämmade min framfart. "Hur orkar han?" Det är min ständiga fråga när det gäller honom. Jag ställde den om och om igen tyst för mig själv. Jag kände svettdropparna rinna efter ryggen, byxorna stramade över magen och jag trodde jag skulle spy av ansträngningen. Uppåt, uppåt, obarmhärtigt lutande, ingen raksträcka här inte!

När jag stannade vid den lilla avsatsen och såg ut över den solbadande staden, konstaterade jag att det var värt all möda! Otroligt, vilken skön syn! Långt under oss låg den, vördnadsfullt och vackert utsträckt, inbäddad i sommarens gyllene kvällsskrud med de sista solstrålarna som kärleksfullt smekte dess rygg, vår kära stad. Sundsvall. "Svall" som i hårsvall. Böljande, mjuk och vacker. Jag fortsatte uppåt mot min väntande, tålmodige man, som sträckte ut sin barmhärtighets hand för att dra mig upp för den sista sega knixen.

Väl uppe rann all trötthet av mig och vi fortsatte att gå i lugn och maklig takt. Genom skogarna och fram till "Bure". Det fanns en skylt med namnet och en pil som pekade mot något slags monument eller vad man skall kalla det. Det var en relativt stor cementplatta, rund och lite lutande, mitt i skogen, liggande på ett slags äng. Och inget mer. Det såg ut som det var tänkt som en landningsbana åt ett UFO. Eller något annat som inte finns. Och sedan inget mer. Jag fattade absolut ingenting. Vi frågade ett par som också var på kvällspromenad om de visste något om detta "Bure" och vad det var. De visste inte heller, men kände till att någon på kommunen hade kommit på denna idé, hade fått ekonomiskt bistånd och satsat på denna cement-tjosan. Vad det skulle bli? Inte en aning. Och pengarna tog visst slut och det blev, som man brukar säga, "rumphugget". Jag blev inte ett uns förvånad, eftersom människor ofta gapar över mycket och mister sedan hela stycket. Men nu blev det i alla fall ett litet stycke kvar. Ett litet stycke "Bure".

Den här promenaden uppför alla trappor har jag faktiskt upprepat. Men den senare gången med en ryggsäck, packad med öl och mackor. Och en paus uppe på krönet med den andlöst vackra utsikten som panorama. Något att verkligen rekommendera. Det är inte så farligt ändå. Bara 364 trappsteg. Ett sant lördagsnöje! Kan jag så kan du! Och förresten, så gick barn-barnet, Ludvig 6 år, denna rutt med morfar-Kent en kväll. Ungen gick utan att knota och fortsatte hela rundan till "Bure" och hem igen. Han sjöng under promenaden och tyckte det var toppen. När han berättade för mig att han gått hela denna sträcka, trodde jag nästan inte mina öron. Men det var sant. Snacka om nitiskt barn. Han vill göra om det, säger han. Så, skall vi låta en sex-åring knäcka oss? Aldrig må det ske! Upp till kamp! Ge "Bure" en chans! Why? Because your worth it"!

"I say a little prayer.."

Huvudet dunkade, nacken värkte och ryggen kändes som den suttit i ett skruvstäd. Hon satte fötterna på det nattsvala golvet och kände igen även den smärtan. Som om hon gick på glasbitar. Hur skulle hon orka med denna dag? Knappt en blund i ögonen hade hon fått. Jo, en liten stund, kanske till och med en timme, hade hon nog sovit. Drömmen kom tillbaka i små, otydliga fragment. Men hon kunde inte binda ihop dem till en helhet. Inte ännu.

Duschen var skön och hon började känna sig lite mer som en levande människa. Efter kaffet och äggen tittade hon ut och upptäckte att ännu en grå dag hade gjort sin entré. Regnet smattrade mot rutorna och när regndropparna nådde balkongräcket, gjorde det ett metalliskt, främmande ljud. Hennes mamma ringde och lät glad. Som alltid. Hon var nybliven änka, gammal och glad. Glad över livet på nå´t förunderligt, härligt sätt. Det var också Mia. Alltid lycklig för ännu en dag. En ny dag av liv. Även om smärtorna alltid fanns där. Mamman beklagade sig för vädret, annars var allt bara bra. Lugnt och skönt. De bestämde att Mia skulle besöka sin mor denna dag. Någon gång mitt på dagen. När hon hade fikat och gjort sig klar.

Hon reagerade på att det var så mycket trafik. Trafikljusen verkade vara flera än vanligt. Vindrutetorkarna var ivriga att fösa bort regnet från rutan och de gav ifrån sig ett förskräckligt ljud. Från cd-spelaren hördes "I say a little prayer for you". Musik från filmen "Min bäste väns bröllop". Medryckande och smäktande toner. Mia sjöng med och kände att livet sakta men säkert återvände.

Hon klev in i hallen hos mamman, tittade inåt vardagsrummet. Där satt hon, liten, gråhårig och leende i sin älskade soffhörna. Hon tittade på en av TV-såporna. Skyndade sig att förklara för Mia vad som hänt. Och med stor inlevelse också vad hon tyckte om var och en av karaktärerna. Sedan drack de kaffe och åt smörgås. Mamman hade gjort iordning små mackor med skinka och mimosasallad. Två små kakor och en muffin. Och så hade hon hällt i grädde i Mias kaffekopp. Hon visste att hon älskade det.

Efter ytterligare en såpa tog de en promenad på byn. Efter att ha spanat på himlen, kunde de konstatera att den blev blåare för varje minut. Vädret var underbart. Det blåste behagligt ljumma vindar och båda var nöjda med sitt beslut att ta sig ur soffan och njuta av denna septemberdag som övergått från regn till solsken.