måndag 28 april 2008

Biomagi

Röda Kvarn, Svea, Konsert, Saga, China. Namn som minner om det förflutna. Namn på fem av de biografer som fanns i Sundsvall. På 50-talet och 60-talet. Antagligen tidigare också. Senare stängdes de och ersattes av nybyggda lokaler som rymmer flera biosalonger under samma tak. Modernt. Som en galleria. En bio-galleria.



Jag tycker inte om gallerior. Inte de med butiker heller. Det är inte som "riktiga" affärer. Likaså dessa med biograferna. Det är inte biografer" på riktigt" liksom. Det var en sådan skön känsla när man var utomhus och det kanske var grått och lite regnigt. Eller jättekallt och snöigt. Och så fick man den strålande idén att gå på bio. Man slank in på Saga, den lilla gulliga biografen i hörnet. Köpte biljetter i den lilla glasluckan med en leende tant. Och så gick man fram till den lilla godisdisken. Det är klart att det var kö, men inte så lång. Sen äntrade man biosalongen och såg fram emot en ca 2 timmar lång visning. Inklusive reklam. Myysigt!



Det är klart att man kan gå in på en bio-galleria när det regnar eller snöar också. Och gå fram till godiskiosken och handla godis. Och köper biljetter, det gör man ju. Men det sitter en hel rad med människor bakom disken. De ser inte alls glada ut. Mest trötta. Det är tveksamt om man skall ha godis, eftersom det är flera och långa köer. Det blir trängsel och väntan. När det är tid att gå in till salongen uppstår en lätt förvirring. "Vilken salong skall vi till? Ettan, tvåan, trean, fyran, femman eller möjligen sexan? Vad står det på biljetten? Svetten börjar lacka och stressen kryper fram. Man skall inte känna sig stressad när man är på bio!



Men bio-kulturen håller jag kär. Oavsett den yttre fasaden. (Men jag föredrar verkligen den äldre modellen och hoppas och tror att den kommer igen. Snart). Min allra första bio-film såg jag med mina föräldrar på "Palladium" i Kvissleby. Jag var ca 4 år och det enda jag kommer ihåg är att det var en tecknad historia med ett grönt lejon som höll på att skrämma vettet ur mig. Jag grät och skrek till mammas och pappas förfäran. De fick bära ut mig därifrån. Det var alltså ingen hit.



Men det randades andra tider. Några år senare var det matinéföreställningar klockan tre varje söndageftermiddag. Vi bodde hundra meter nedanför en biograf, så det blev inte alltför sällan att man gick och tittade på svart-vita Tarzanfilmer, Harold Lloyd-filmer och Helan och Halvan-filmer. Egentligen förstod jag mig inte riktigt på de sistnämnda. De hör ju till humor-genren, men den sortens humor var inte min humor. Jag var förvånad över att alla asgarvade så infernaliskt. Så det hände att jag fick till ett och annat konstgjort skratt jag också. För att passa in.



Min första kvällsfilm och färgfilm tillika minns jag mycket väl. Den var tillåten från 11 år och jag fick lov att gå med min stora-syster och hennes kompis. Filmen hette "Laila" och var en romantisk sak. Den passade mig som hand i handske, eftersom jag var ett litet allvarligt barn. Killen som spelade huvudrollen hette Sven-Gösta Jonsson eller "den rockande samen". Stor idol just då. Med sitt mörka, lockiga hår, snälla ögon, sitt halvsneda leende och sin vackra samedräkt förtrollade han varenda skolflicka. Han hade slagit igenom med en låt som blev en jätte-hit och som började: "Jag är lapp och jag har mina renar..." När han sjöng den i filmen och satt bakom sina renar och körde sin släde, då bultade hjärtan ikapp med bjällrornas pinglande. En höjdarfilm med vackra färger!



Sen blev det många som passerade revy. "Summer holiday" med Cliff Richard, "Jailhouse rock" med Elvis, "Blue Hawaii" också med Elvis, "Loveletters in the sand" med Pat Boone, "Förälskad i Köpenhamn" med Siw Malmqvist, "Det svänger på slottet" med Alice Babs, "En nolla för mycket" med Lill-Babs med flera, med flera. Det magiska ögonblicket kom när man hade suttit länge och väntat i salongen med lamporna tända. Plötsligt tonades ljuset ner, sakta och försiktigt. Killarna började busvissla. Och vi slet upp kolor och övriga godisar och slängde kola-papper över hela bio-salongen! Reklamen var helt fascinerande. Nästan lika bra som filmen. När man gick hem två timmar senare, var man antingen kär i Elvis, Tommy Steele, Cliff Richard eller Sven-Gösta Jonsson!



Numera är filmvalet av annat slag. Men känslan densamma. Just när lamporna släcks plockar jag fram min mm..-påse, ett måste vid dessa tillfällen. De underbara chokladkulorna slinker in i munnen, fler åt gången. Det pirrar i magen och jag önskar att jag hade några rival-och dixi-kolor att riva papperet av och kasta ut över alla som sitter där. Men det kan man ju inte göra. Eller...?

1 kommentar:

Anonym sa...

Biomagi ja! När man läser det du skriver är det som man är tillbaka på Kusten och man kommer ihåg alla dofter rullande flaskor tant Elvy som sålde biljetter och PG som stog i dörren.