Den fula, fina fisken

Jag står framför fönstret i min mors sovrum och ser på den. Den pryder sin plats på fönsterbrädan som den prydnadssak den är. "Den" är en fisk, en öring, som liksom hoppar upp ur vattnet. Den är grå-brun med fläckar och skimrar som pärlemor; grönt, rosa, violett. Som blir starkare när solen lyser på dem. Jag stryker med fingret på dess rygg. Och konstaterar att den är en mycket ful prydnadssak. Det tycker inte min mor. Därför står den nu i hennes sovrumsfönster.

Och jag minns hur jag som liten tjej fick den i present på min födelsedag. Jag tror att det var på min 8-årsdag. En av mina morbröder, Gereon, gav mig den. Ett udda namn på en udda man. Gereon hade aldrig varit gift. Han hade haft en fästmö någon gång. Och blivit olycklig. Han var kort till växten och bar alltid keps. Eller hatt. Ögonen och munnen log alltid. I alla fall mot mig. Jag tyckte mycket om honom. När han hade lediga dagar var han med sina kamrater. De spelade kort och dragspel. Och sjöng och hade roligt. Och tog sig ett och annat glas.

Den här dagen var jag ute på gården och lekte. Plötsligt fick jag se min morbror komma nere på vägen och styra kosan upp mot mig. Han log som vanligt och jag blev glad i magen. Det var inte så ofta han kom och man visste aldrig när han skulle komma. Vi satte oss på cementbron med stålgallret. Vi pratade lite och så tog han fram ett paket från kavajens innerficka. Det var något som var inslaget i tidningspapper. Han gav det till mig och sa grattis. Mycket överraskad virade jag upp tidningspapperet. Försiktigt. Det kändes att det var något ömtåligt inuti. Det visade sig vara denna tidigare nämnda fisk. Öringen som hoppade upp ur vattnet. Jag tyckte den var vacker. När man rörde den, skiftade den i olika färger. Jag var så glad.

Jag ställde den i fönstret på mitt och min systers gemensamma rum när vi fick ett. Jag tittade ofta på den och beundrade den. När jag blev äldre och flyttade hemifrån blev den kvar i föräldrahemmet. Där står den alltså än idag.

Jag har bestämt att jag skall hämta hem min fisk. För även om det nu är den fulaste sak jag äger, så är det den finaste, eftersom jag fick den på ett annorlunda sätt. Jag tror att morbror Gereon hade valt den för att han verkligen ville ge mig något och inte för att han måste. Sådant känner man när man är barn. Omslagspapperet gjorde det mer spännande. Jag kanske ställer den i ett fönster där solen skiner från morgon till kväll, så man alltid kan se de intensiva färgerna skimra som pärlemor.