I Keralas bakvatten via Sundsvallsfjärden

Det var en av de där härliga vårdagarna i slutet av april. Jag hade ända sedan i vintras längtat efter att promenera och sitta nere vid hamnen. I vår vackra stad. Men tillfället hade inte visat sig. Den här dagen gjorde det det. Nästan som det tog plats och sa: "Här har du mig, en timme som du inte vet vad du skall hitta på. Tills du skall hämta din väninna. Den där hamnen du har tänkt på och talat om. Inta den. NU!"

Vädret var verkligen sagolikt. Blå himmel. Lysande, varm vårsol. Saken var klar. Jag styrde min lilla Ford ner till vattnet. Till min lycka såg jag att det fanns en bänk. Ja, två bänkar till och med. Underbart. Jag gick genast fram och skulle sätta mig. Men jag blev stående. En aning stel. Bänken var rejält smutsig och det låg en kvarglömd snusdosa på den. Inte så farligt kanske, men det störde mina förväntningar. Jag kom ihåg att jag hade en kudde i baksätet i bilen så jag hämtade den och lade den på det smutsiga. Jag satte mig bredvid snusdosan och låtsades att jag inte såg den.

Vinden var en aning kylig. Men det gjorde absolut ingenting. Jag njöt av solen. Doften och den lite råa havsluften svepte mot mig. Jag var i mitt rätta element. Jag plockade fram en tidskrift med en artikel om "Keralas bakvatten". Under läsningens gång blev det så uppenbart att våra olika sinnen samverkar på det mest förunderliga sätt. Om och när de får möjlighet.


Artikeln beskrev på ett fantastiskt sätt det natursköna området i sydvästra Indien med sjöar och kanalsystem. Ombyggda risbåtar, husbåtar, naturbefolkningen i dess dagliga arbete; bl a den fiskande delen av befolkningen. Jag läste om kvinnorna som med väl inövad snabbhet och precision fångar diamantciklider med sina bara händer och de vackra, kinesiska fisknäten som faktiskt är en turistattraktion. Det fanns en bild på en fiskare som slängde ut sitt lysande oranga nät mot det klara blå vattnet! I sanning en vacker syn! Ett sådant fisknät kan ge mat till en hel by, förtäljer artikeln.

När jag satt där på den gröna smutsiga bänken med snusdosan, var jag för en stund förflyttad. Förflyttad till Kerala med det unika kanalsystemet och den andlöst vackra naturen. Till byn med de femstjärniga hotellen och de primitiva båtarna. Jag kunde höra, om än diffust, samtalen och de glada skratten från dessa arbetande människor. Det glittrande vattnet i Sundsvallsfjärden, den speciella doften, solen och vinden försatte mig i detta underbara tillstånd. Jag gjorde en resa. Med en mycket god eftersmak.

Eftermiddagen med min väninna var fin. En stund jag länge hade sett fram emot. Vi var inne i ett gammalt hus och åt hembakat tunnbröd med diverse pålägg. Och chokladkaka med vispgrädde. Och drack kaffe. Medan elden sprakade i den öppna spisen. Vi språkade och vi skrattade. Om allvar och skämt. Tiden stod still. Seklen länkade i varandra. Vi kunde lika gärna ha varit två pigor eller finfruar på 1700-talet. Alla som var där var glada. Och vi var också glada. Glädjen överbryggde sorgen. Som också fanns där. Det var bland annat den vi pratade om. Men den fick en mjuk inramning.

Jag tror att mitt besök i hamnen och i Indien förmerade eftermiddagens sköna samvaro med min kära väninna...