Hjärnan brinner men trägen vinner

Det är roligt att åka slalom. Eller...åka utför kanske är närmare sanningen. Jag är självlärd. På att ta mig upp i liften och nerför backarna. Det syns också. Att jag är självlärd, alltså. Jag har ingen brådska. Varför skall man skynda sig så? Det gör man ju alltid annars i vardagen. Nej, när man är ute i vacker natur och solsken skall man ta det lugnt och njuta. Så även i skidbacken. Tycker i alla fall jag.

Min sista utförsåkning gjordes i Sidsjöns slalombacke. Vi var tillsammans med mina barnbarn, Ludvig och Ella. Jag ville så gärna se dom åka, jag har inte haft tillfälle till det förut. Så jag packade med mina gamla skidor. Dom är visserligen mycket gamla, men dom duger nog ett eller två åk denna vinter också. Tänkte jag och upptäckte att pjäxan inte passade i. "Det är inga problem, dom har duktiga killar som hjälper till i skidstugan". Sade jag och skuttade glatt ut till bilen.

När vi kom fram sken solen och jag ikapp med den. "Vilken dag! Tänk att vi skulle få uppleva en sån här härlig dag innan det blir vår ändå. Underbart!" Jonas och Ludvig hade redan hunnit åka några gånger när vi kom med Ella-Bella. Fantastiskt att se hur en 5,5-åring susar nerför backen utan den minsta rädsla. Och med säker broms-schwung i avslutningen. Jonas gjorde iordning lilla Ella med röd hjälm och röda goggles. Ursöt! Och så på med selen som knäpptes kring hennes midja och bröstkorg. Upp i backen! Ludvig åkte med Sanna. Kent tog en tur med löparskidorna i spåret och jag blev kvar. Nu gick jag och skulle få skidorna riktigt inställda för pjäxorna. När jag lade upp skidorna på disken, kände jag mig som en av tanterna på "Antikrundan" som skulle visa sitt bidrag och få ett tänkbart pris. Killen svettades lite, men fick till slut till det hela. Trodde han. Och det trodde jag också. Men det visade sig att det inte funkade speciellt bra. Skidan åkte av när jag krängde lite med foten.

Sanna offrade sig och jag fick låna hennes skidor och pjäxor. Sagt och gjort. Jag tog mig till liften för dagens första åk. Det här hade jag gjort förr, men sanning att säga så var jag lite rädd för liften. "Vilket håll skall jag ta liften ifrån"? Hjärnan brann plötsligt. Jag visste inte hur jag skulle hålla handen och armen när liften kom bakom mig. Jag vände mig om och tittade. "Hjälp!" Den såg hotande ut! Jag missade den och inriktade mig på nästa. Inte den tordes jag ta heller! Dom saktade farten på liftarna. FÖR MIN SKULL! "Hon behöver hjälp" hörde jag en kvinna bakom mig säga. " Det här är inte sant. Skall jag göra bort mig innan jag har kommit upp i backen?! Skall jag göra en lika snygg dykning som jag gjorde i fjällen för sex år sedan? När jag tappade taget och höll i liften med ena handen, liggande den sista hälften av backen. Jag släpades och guppade med mina turkosa skidkläder och min vita luva, upp för den eländiga lift-backen!"

Men jag tog mig ner den gången. Och flera gånger efter det. En gång fick jag slänga mig ur liften så jag ramlade och höll på att bryta nyckelbenet. Men det höll. Jag tog mig ner då också. Och det var roligt. Nu var det dock lite marigare att ta sig ner för backen.
Men hade jag trots allt tagit mig upp, så fanns det ingen återvändo. Jag kände mig plötsligt rädd. Benen började skaka lite oroväckande och jag var osäker som aldrig förr. Men det gick ganska bra ändå när jag försiktigt hade börjat få känslan igen. Det här gick ju riktigt "geschwindt". Men vad nu?! En massa hinder och pucklar mitt i vägen! Ja, det var naturligtvis för snow-board-åkarna. Jag rundade dom och hittade rytmen igen. Slow-motion-rytmen. "NEJ! Backen går ju bara rakt utför! Nästan som ett stup! Det här går inte! Nu står dom säkert där nere, Kent, Sanna, Jonas och barnen och skall se på när mormor kommer susande! Jag vägrar! Jag klarar inte det här! Jag brukar ju åka från sida till sida lite grann, men det här är för brant. Och jag kommer inte att kunna svänga alls. Och mina knän värker också. Jag stannar här. Vad skall jag göra? Hade det varit noll folk där nere, så hade jag kunnat sätta mig och åka på ändan ner". Tänkte jag. Men det gick ju inte nu. "Jag står här tills de flesta har åkt hem". Jag var som förstenad. Och insåg att de här människorna inte skulle åka förrän om många timmar. Jag var helt enkelt tvungen att ta mig ner.

Jag provade sakta, sakta. Så, nu tog jag mig en liten bit. Och en bit till. "Men där nere kommer jag att åka rakt in i folkmassan, precis som när jag var 14 och åkte för första gången med mina stålkantade fjällskidor"! Då körde jag rakt in i väggen på stugan. Och när jag såg upp stod en hel hög med snygga killar och asgarvade! Nej, det fick inte hända nu. Jag tog mig ner, bit för bit. Och tro det eller ej, men jag landade. Utan att krossa någon eller ens ramla! Och ingen stod och tittade på mig! Skönt! Min heder var räddad.

När jag tagit av mig skidorna med darrande händer, gick jag in i stugan. Där satt min familj. De hade tittat genom fönstret. "Vad sakta du åkte mormor" kommenterade Ludvig, en aning besviket. "Ja, men jag tog mig ner i alla fall" kontrade jag. Det där med liften berättade jag inte. Kontentan borde ju vara att utförsåkning inte är min grej. Men jag ger mig inte! Jag ska fortsätta och tjura på. Det är ju roligt. Och ju mer jag provar, ju roligare blir det, det vet jag. Det finns säkert något sätt att ta sig upp med liften som jag ännu inte provat också...