Vivi-Ann

Hon var inte så lång. Svarthårig och söt. Med ett allvarligt yttre men mycket snar till skratt. Ibland kan man läsa i nå´n bok eller novell, att "hela ansiktet sprack upp i ett brett leende". Vivi-Anns ansikte gjorde det. Hon hade ett vackert leende. Och lika plötsligt som hon hade skrattat till, så blev hon allvarlig igen.

Vivi-Ann var konstnär. Hennes tavlor avslöjade en mycket passionerad, färgstark och livsbejakande person. Som älskade naturen och dess skönhet. Hennes inre liv var så starkt, så pockande, så drivande. Hon berättade det genom de tavlor hon målade. Jag tror att hennes tavlor värkte ut ur henne. Ibland. Och ibland dansade dom fram.

Hon älskade jazzmusik. Och blues. Och massor av annan musik. Hennes skivsamling var diger. Och i bokstavsordning, om jag minns rätt. Och hon var fenomenal på att laga mat. En riktig matmamma. Det fanns ingenting som hon älskade så mycket som när det kom massor av folk hem till henne. När hon fick laga mycket och god mat att bjuda på. Då var hon i sitt rätta element. Hon trivdes i sitt hem. Och det är inte konstigt, eftersom det var ett hem där alla trivdes. Det utstrålade värme, sensualitet och skönhet. Det fanns massor att upptäcka där även efter flera år. Ett hem som skilde sig från mängden. Det var som en mini-resa att komma hem till Vivi-Ann. Exotiskt och spännande. Man ville aldrig åka därifrån. Musiken, konsten på väggarna, de annorlunda inredningsprylarna, doften, ja hela atmosfären fick alla att bara njuta.

Hon hade också försökt lära sig att spela saxofon en gång. Ett instrument som jag själv älskar mycket. Jag vet inte hur duktig hon var på det. Jag gissar att hon fixade det, eftersom hon kunde det mesta som hon försökte sig på. Det jag såg av saxofonen, var när den låg under en glasskiva i ett bord. Vackert men tyst.

Vivi-Ann och jag hade haft sällskap med samma kille. Inte samtidigt, förstås. Hon var tillsammans med honom innan jag träffade honom. När det tog slut mellan oss, så uppstod den bisarra situationen att Vivi-Ann och jag blev vänner. Och det följde en period av härlig samvaro med henne och hennes dotter och mig och mina döttrar. En vänskap som varade i flera år. Vi hade många ljuvliga stunder tillsammans som har gett mig fina bilder av minnen.

Nu finns inte Vivi-Ann mer. Hon dog i cancer. Jag träffade henne en sommar när hon satt i en bil och väntade på sin sambo. Då berättade hon att hon opererat sitt ena bröst. Hon hade haft flera tumörer. Men hon var vid ganska gott mod. Jag sa att jag skulle komma och hälsa på henne i hennes nyinköpta gård. Det gjorde jag inte. Nästa gång jag träffade henne var hon fortfarande vid gott mod. Såg positivt på tillvaron. Efter några månader läste jag om henne i tidningen. Hon hade börjat måla lite annorlunda tavlor. Det stod i reportaget att hon fått skelettcancer, men hade fått positiv prognos av läkarna. Så nu målade hon ännu mer livsbejakande tavlor. Jag grät inuti.

När jag läste hennes dödsannons, så satt jag i hammocken ute på gräsmattan. Solen sken och det var en vacker sommardag. Jag grät från hjärtat. Grät över hennes död men också för att vår vänskap hade falnat. Det skulle inte bli så här. Det kändes så fel. Så mycket som man hade velat säga blev aldrig sagt. Livet är så konstigt ibland.

När jag tänker på Vivi-Ann, så ser jag henne framför mig i en prunkande trädgård, med blommande, doftande buskar och höga, frodiga träd. Där sitter hon framför sitt staffli med sitt underbara leende och med all den livsglädje som hon har inom sig. Nu låter hon den sprudla fram i en aldrig sinande flod och den blir till vackra, färgstarka tavlor som vi alla kan få njuta av.