Fear of flying

Ja, detta var titeln på en roman av Erica Jong, som kom ut någon gång på 70-talet om jag inte minns fel. Men det är också benämningen på min relation till flygplan. Fram till i oktober 2007, så hade jag flugit två gånger i mitt liv (tre ggr om man räknar antal enkelresor). Det var alltså 25 år sedan den sista resan.

I oktober bestämde vi oss för att resa till Turkiet. Äntligen! Vi har pratat om att resa eller inte resa. Efter flera år av ältande; "skall vi eller skall vi inte?" bestämde vi oss: Vi skall! Flyga! Både jag och min man är barnsligt flygrädda. Vi skyndade oss att betala resan, dels för att vi var tvungna för att hinna före sista betalningsdag och dels för att slippa tänka på själva flygresan i sig. Och hinna ångra oss.

Nu fanns det ingen återvändo. Vi var så spända och uppspelta för att vi äntligen skulle få åka på en efterlängtad och välbehövlig semester. Det skulle bli underbart att komma till varmare breddgrader med sol och bad och annorlunda natur. Omväxling helt enkelt. När vi kom ut till flygplatsen började mina nerver krångla ordentligt. Jag hade bett Kent att han skulle spela lite cool, eftersom jag trodde att han skulle vara den mest nervöse av oss. Men, det visade sig att det var jag. Jag var rent hispig. Plötsligt visste jag ingenting om var vi skulle bege oss. Kent var min klippa och jag höll honom hårt i armen och slet i hans jacka i ca 1 timme, medan vi väntade på att få kliva ombord.

Väl ombord så höll jag på att svimma. Jag ville bara springa ut på backen, men insåg att det bara var att sitta vackert. När motorerna startade och planet började röra sig, efter en evighet, kändes det ändå inte så farligt. MEN! Planet började lyfta, sakta men säkert! Det lyfte högre och högre och jag dog! Paniken kröp under skinnet, det värkte i kroppen av ångest och tårarna rann nerför kinderna. Jag hade grabbat tag i Kent med hårda nypor och jag höll ett fast tag om mannen till vänster om mig. Han pratade lugnt med mig och förklarade hur rädd han varit förut men hur han hade blivit av med den rädslan. OK. Det var omtänksamt men jag brydde mig inte just då. Kent försökte förgäves få mig att titta ut genom det lilla fönstret och pratade oavbrutet om hur tjusigt och vackert det var där uppe i himlen. Jag förmådde mig inte vrida på huvudet. Det satt fast! Efter ungefär en timme kunde jag slappna av så pass att jag drack ett glas vin eller två och så kunde jag till och med äta lite mat. Ganska skönt. Krisen var över, eftersom jag var fokuserad på att det skulle hända något vid start ELLER landning. Nu var ju starten i alla fall grön.

Ångesten kom och gick i fyra timmar. När det var dags för landning började hela den smärtsamma processen igen. Jag var förvånad och lycklig över att Kent verkade så lugn och absolut inte det minsta rädd. Det hade tydligen släppt för honom, helt och hållet. Trodde jag. Efteråt berättade han att han var lika rädd som jag. Men tydligtvis inträdde något slags tillstånd av att behöva vara hjälte så att han kunde dölja det värsta av sin rädsla.

Hemresan var i princip lika hemsk. Jag trodde att det skulle gå lättare den här gången, men det var bara en illusion. Det satt en annan man vid min vänstra sida då. Jag frågade ut honom om hans flygvanor. Han var mycket van att flyga genom sitt jobb. Det kändes lite tryggare. Jag blev kissnödig. Nej, det fick inte hända. Hur skulle jag tordas gå på toaletten på ett flygplan? Jag skulle inte kunna hitta rätt dörr. Jag såg mig själv slita upp dörren och sugas ut i luften och virvla runt som ett litet löv där uppe och snurra runt, runt i flera timmar och dö en fruktansvärd död!! Jag höll mig. Länge. Det trängde på mer och mer tills det började värka i magen. Jag frågade mannen försiktigt var toaletten var. Han pekade lite lojt. Jag förstod inte. Jag sa att jag inte tordes gå. Han sneglade mot mig och sa:"Jag tror att du blir lyckligare om du går". "Det tror jag också" medgav jag och reste mig försiktigt upp. Jag gick försiktigt framåt och såg att det var fler som ville in. Det var alltså kö till toan. Skönt, då visste jag att jag kommit rätt!

Ja, det är inte lätt att vara jag alla gånger. Men det är visst ganska vanligt att vara så nojig. Jag har pratat med flera av mina vänner efter resan och det visade sig att många är rädda men flyger ändå. Jag har också läst några artiklar om flygsäkerhet, hur noga allt är kring flygningen och vilka rigorösa regler man har. Och med tanke på den höga nivån tekniken ligger på, så behöver man ju rent förnuftsmässigt inte vara så rädd. Men känslorna tar i alla fall överhanden. Jag jobbar med det och hoppas att det skall gå lite bättre nästa gång. För det blir absolut en nästa gång.

Ungefär 2-3 månader efter att vi varit på vår semester, berättade dom på TV-nyheterna att ett plan från samma flygbolag som vi åkte med hade störtat PRECIS ÖVER DE BERG DÄR VI FLÖG! Då kom ångesten tillbaka. Jag har funderat på om man kan resa på något annat sätt. Åker man båt, då är jag ju lika rädd att den ska sjunka. Bil eller buss, men det är ju fruktansvärt tidskrävande. Och egentligen farligare, men det känns ju inte så. Så då återstår ju bara flyget. Det är lika bra att jag vänjer mig. Det är väl såna som jag som kommer att dö hemma vid ytterdörren. Antingen halkar jag och slår i bakhuvudet på hallgolvet eller får en hjärtattack i sovrummet eller i badkaret. För där känner jag mig trygg och säker.