"Familjeresan"

Jag minns den som igår. Semesterveckan utanför Luleå, bortom civilisationen. Vi hade bestämt att ha en vecka på ett vackert ställe i vårt vackra land, utan bekvämligheter. Utan TV. Och utan telefon. Kort sagt utan lyx. Vi skulle leva ett naturnära liv i några dagar och känna vad det verkligen innebar att umgås. Med varandra. Prata med varandra och göra saker tillsammans.

Vi fick tag på en stuga som vi hyrde i en vecka. När vi hämtade ut nyckeln, bådade det gott. Nyckeln var lika stor som min hand och av den riktigt gamla modellen. Det visade sig att stugan var ett gammalt härbre från 1700-talet. Timrat och pittoreskt. Jag jublade, min man nickade glatt, 3-åriga Sanna sprang runt benen på oss och de två tonåringarna, 13 och 15, rörde inte en min. De tyckte nog att vi hamnat en LITEN aning på sidan. Mysigt, jorå, men...

Det var jättefint inne. En liten kokplatta, fotogenlampa över bordet och ett loft där sängplatserna var. Utedasset var pricken över i:t. Ett riktigt gammaldags sommarnöje. Med havet bara en liten bit nedanför, blev det ett litet paradis. Vi hade det så skönt. Och det bästa av allt var att inte höra en enda telefonsignal på flera dagar. Bara det höjde njutningen till nivå 2. På kvällarna spelade vi "plump" och "bluffstop" och "500" i fotogenlampans sken.Våra tonåringar var riktigt duktiga på att umgås. Även om dom inte var speciellt förtjusta i det där med surrande flugor runt stjärten när man kissade.

En av de sista nätterna fick de nog. Vi hade lagt oss för kvällen och det fanns några instängda getingar där vi skulle försöka sova. Dom surrade och snurrade runt våra huvuden och vi slog efter dom, vilket hjälpte föga. Flickorna var nära sammanbrottet och till slut gav dom upp och travade mycket distinkt nerför stegen och ut till bilen. De tänkte sova i den istället. Allt var tydligen bättre än detta "getingbo". Jag såg på dom genom fönstret; Erik med solglasögon och blonderat hår (solbrillorna satt på vare sig det var natt, dag, soligt eller mulet den här tiden) och Ro med tofsen vippande på hjässan! Dom var för söta. Irriterade och trötta gick dom med kuddarna och täckena i släptåg fram till volvon och kröp så in i den. Jag låg och väntade på att dom skulle komma tillbaka, men icke. Dom somnade faktiskt därute.

Getingarna var verkligen envetna. Jag gick upp och rullade ihop en tidning. Gav mig inte förrän jag fick in en fullträff på en av dom. Den ramlade död ner genom "hålet" där stegen stod och hamnade på köksgolvet där nere. Äntligen! Men när dödandet var över kände jag att jag behövde uträtta behov. Jag klättrade ner på stegen för att ta mig till hemliga stället. När jag klev ner från sista steget och satte foten på golvet, kände jag en smärta under trampdynan som var obeskrivlig. Jag skrek och min man undrade vad i allsin dar jag höll på med. Jag tittade under foten och på golvet. Vad fick jag se? Jo, naturligtvis den lilla envetna insekten som jag nyss tagit död på! Det var väl klart att jag skulle kliva rätt på den! Hur stor var chansen? Jag hoppade på ett ben ut och gjorde det jag skulle och hoppade på samma ben uppför stegen igen för att försöka få några timmars sömn denna händelserika natt.

Flickorna var glada när vi åkte hem. "Stig-Helmer" och jag var, om inte glada så i alla fall nöjda. Det hade varit en skön, avkopplande vecka och vi hade allt kommit lite närmare varandra. Det måste vi tillstå. Vi hade badat, även om det inte var så varmt i vattnet. Det blåste rätt så bra vid havet. Men havet är alltid havet. Befriande, friskt och väldoftande! Och utedass är alltid utedass. Det finns nog inget ställe där man kan höra tystnaden så påtagligt. Endast tallarnas sus och flugornas sommarsurr är förnimbart. Och det inbjuder till läsning av opretentiös litteratur och välgörande tankeverksamhet. Inte fullt så väldoftande dock. Det enda som kan få en därifrån är väl just doften. Men det är nåt visst med att bo primitivt; tända fotogenlampor, elda i vedspis, jaga flygfän, tvätta sig och borsta tänder utomhus, sitta på utedass... det kan vara värt lite gnäll och tjat. Ja, det är faktiskt mycket utvecklande. För att inte säga terapeutiskt! Och man känner sig som "urmodern", i familjen Hedenhös. Ett redigt, rejält "fruntimmer"!