Jag; en främling...

Jag var hos min mor och far idag. Mamma var trött och ganska deppig. Vädret var grått, hon hade sovit dåligt, pappa hade varit vaken. Han tänder alla lampor på natten och har "party"! Mamma vill inte ha full aktivitet på natten, hon vill sova. Pappa plockar ur alla kläder ur byrålådorna i sovrummet. Han placerar ut dom på golvet och under sängarna. Ibland försöker han sätta på sig en T-shirt som byxor.

Lilla mamma får plocka upp allt när hon har släpat sig ur sängen. På morgonen.Utan att ha fått sova så mycket. Det händer att pappa ramlar. Benen viker sig. Och mamma orkar inte få upp honom. Tur att det finns grannar som hör att han ropar. Och att dom har modet att ringa på och fråga om dom kan få hjälpa till.

Tonen i pappas röst och blicken i ögonen signalerar att han inte vet vem jag är längre. Och han bryr sig inte speciellt mycket heller. Han är fullt upptagen med att hålla reda på alla människor ute på gatan som inte finns där och alla människor bakom honom i rummet , som inte heller finns där. Han småskrattar rätt så ofta, jag vet inte åt vad. Han pratar hela tiden, men orden går inte att förstå. Det är liksom inga riktiga ord. Bara ljud. Ibland tar han en nagelfil som han har placerat på bokhyllans kant, och med den kliar han på några sår på huvudet. Han stånkar lite av värken i huvud och nacke. Jag masserar honom en stund. Jag tror att han mår bättre bara av närkontakten.

En liten tröst är att han inte verkar vara ledsen. Tvärtom. Han skrattar mer än han klagar. Jag tror att han på något konstigt sätt är lycklig i sin lilla värld. Han har hamnat i en parallell-värld, ett "Shangrila" där bara han förstår vad som händer. Eller så förstår han inte. Men han tycks ha accepterat dess existens. Han har anpassat sig.