"Vem kan trösta Knyttet?"

Jag gick låg- och mellanstadiet i en stor, gammal skola med trägolv, stentrappor och höga fönsterbänkar i korridorerna. Jag minns speciellt det där med hur högt det var till fönstren. Vi brukade klättra upp och sätta oss där och dingla med benen efter rasterna, i väntan på att få gå in i klassrummet.

En dag kom en av pojkarna i klassen och viskade i mitt öra att Lasse Lönndahl skulle komma och hämta honom efter skolan. Men han skulle vänta tills alla hade åkt hem, eftersom det skulle bli sådan uppståndelse annars. Han anförtrodde denna fantastiska nyhet till mig och lovade att jag skulle få träffa idolen och få åka hem med dom. Vilken grej! Jag tog det inte för otroligt, eftersom jag visste att hans mamma var lite känd och umgicks med andra kända personer.

Detta var stort. Vi var 8 år gamla och jag hade aldrig i mitt lilla liv sett en kändis "på riktigt" förut. Vi väntade. Och väntade. Jag frågade otåligt om han inte skulle komma snart. "Jodå". Han kommer. Vi väntade. Och väntade. Men inte kom det någon Lasse. Det kom någon annan dock, och hämtade upp min klasskamrat. Jag fick inte åka med så jag blev alldeles ensam kvar. Ensam på hela skolan! Utom mig av besvikelse och rädsla började jag fundera på hur jag skulle komma hem! Jag sprang ut på den tomma och ödsliga skolgården och skyndade mig till vägen. Man måste korsa Riks-13, som stora vägen hette då, för att komma till busshållplatsen. När jag stod och väntade vid övergångsstället såg jag min buss passera hållplatsen på andra sidan och nonchalant svepa förbi mina ögon. Tårarna rann på kinderna och jag var förtvivlad och rädd!

Jag kommer faktiskt inte ihåg hur jag kom hem. Jag vet bara att jag var ensammast och övergivnast i hela världen. Som lilla "Knyttet". Vem kunde trösta henne?