"Put on your red shoes and dance the blues.."

Jag älskade verkligen skor när jag var liten. Och väskor. Jag kan minnas många av de skor och väskor som mina kompisars mammor hade eller som mina mostrar eller fastrar hade. Men allra mest minns jag min mammas skor. Och väskor. Jag var helt galen, faktiskt. Jag kommer ihåg att jag satt ute i hallen och plockade fram mammas alla skor från garderoben ut på golvet. Mockaskor, ormskinns-skor, lackskor. Alla med höga klackar. Jag tog på mig dom och gick ut på härliga vårpromenader. Vad spelade det för roll att fötternas storlek var en tredjedel av skorna?

När jag var med på släktträffar och fester, gick det aldrig lång stund förrän jag sökte mig till tamburen och skohögarna. Jag satte mig på golvet och började spana in. Och prova. Det gav mig en underbar känsla. Speciellt pumps med skyhöga klackar. Och sådana där väskor utan handtag, så kallade kuvert-väskor, var det finaste jag visste. Jag lånade de jag kunde komma över. Ibland frågade jag om lov, ibland inte.

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag åkte buss med mina föräldrar. Vi skulle antagligen åka till Skottsund, till farmor och farfar. Jag satt på en egen stol bredvid en främmande tant. Hon hade en sagolikt vacker väska. Jag kunde inte slita blicken från den. Jag suckade och till slut kunde jag inte hålla mig, utan jag sträckte ut min lilla hand och smekte den. Tanten tittade på mig, log och frågade: "Tycker du att den är fin?" "Jaa", svarade jag. "Vill du hålla den en stund?" "Oh, ja!" Lyckan var total! Jag satt andäktigt och höll den bedårande tingesten i knät och tordes inte röra mig. Oförglömligt!

När det blev vår, när all snö hade försvunnit och mamma hade plockat fram mina nya, fina vår- och sommarskor, så var det nästan en högtidlig stund. Jag satte på mig skorna med stor iver. Jag kommer speciellt väl ihåg ett par röda lackskor med rem över vristen. Det bar iväg ner på stora vägen. Målet var att gå på asfalt när det låg lite sand på den. Ljudet var oslagbart! Och helst skulle det vara lädersula, så det lät bättre och högre! Jag tror jag kände mig vuxen. Det lät som när damerna gick med sina högklackade pumps på asfalt. Stort!

Med tanke på detta är det en aning förbryllande att det jag köper minst av allt nu är skor. Och väskor. Jag använder de skor jag köper tills de i princip ramlar av mig. Och väskor köper jag nästan aldrig. Å andra sidan har jag ju lagt bort så många väskor också, så mitt undermedvetna kanske har gett upp. Men visst är det lite underligt att en sådan....nästan besatthet liksom bara försvinner och går upp i rök? Det kanske går att leta rätt på den och se hur den ter sig. Eller var det kanske den gamla, undangömda lustan som pockade på när jag tog på mig knäppkängorna och drog iväg till Vårmässan? Det var vår, det fanns asfalt, jag hade fina kängor med klackar som låter högt när jag går...