"Ögon känsliga för grönt"

Egentligen kan man uttrycka sin glädje över att sommaren är här i hur många och långa meningar och svulstiga ord som helst. Vissa dagar vill man verkligen göra det. Det är väl så, eftersom vi svenskar är så tragiskt svältfödda på värme och ljus. Så fort solen börjar sprida denna efterlängtade värme och visa sig mer än två dagar i rad, åker jackorna och promenadskorna av. Linnen, sandaler, shorts och flip-flops åker på! Det är väl inget fel i det. Och då tror jag att i princip alla människor förvandlas till små poeter. Oj, vilka underbara artiklar och krönikor vi skulle kunna få i våra dagstidningar om alla skrev ner vad de kände och inte minst HUR de kände.

Jag kan inte heller låta bli att berätta om de små ögonblicken i en sådan här vacker och jublande dag. En av dessa dagar var när jag och ett av mina barn-barn, Ludvig, tog en härlig skogspromenad i el-ljusspåret ovanför vårt hus. Jag har så länge längtat efter att gå här och nu kändes det helt fantastiskt. Vädret var så fint det bara kan bli den här årstiden. I skogen doftar det ju som bekant alldeles speciellt och ljuset blir ju helt "filmiskt" när eftermiddagssolen liksom strilar mellan trädgrenarna. Jag hade trott att 6-årige Ludde skulle passa på att springa och skutta av hjärtans lust. Men icke. Han lunkade bredvid mig som en liten gubbe.

Vi hade en mysig stund. Vi kom att prata om vad som skulle hända om han gick vilse eftersom han är lite äventyrslysten och ville prova en annan stig för att möta mig längre fram. Men jag invände och sa att det är inte säkert att "hans" stig möter "min". På så sätt kom vi att prata om att gå vilse. "Vad skulle du göra om du gick vilse och inte hittade mig?" frågade jag. Lill-killen satte sig på huk, tyst som en räv. Sen lade han sig på magen med händerna under hakan. "Vad gör du?" frågade jag. "Jag tänker på vad jag skulle göra om jag gick vilse" svarade han. Om jag hade haft en kamera för att föreviga denna lilla söta pojke just då! Obeskrivligt! Vi kom fram till att det bästa är att han har en lapp i en liten plånbok med telefonnummer hem, till mig och Kent och till Sanna, med sig. Efter en stunds tänkande igen, kontrade han: "Men då måste jag ju alltid ha dom byxorna med plånboken i när jag går ut"!

Ja, dom som inte tycker att barn är något speciellt har verkligen missat något stort! Efter ytterligare ordväxling lyckades jag förklara att tillfällena när man riskerar att gå vilse inträffar sällan, så de få gånger man befinner sig på "vilse-riskabla" platser kan man ju komma ihåg plånboken med telefonnumren!

Ja det var verkligen en stund av frid, glädje och lycka! Glädje över att sommaren är här, över den sagolika naturen, lyckan över privilegiet att vara mormor och över att ha fått den största av alla gåvor: LIVET! Detta underbara, som gör att mina ögon blir känsliga för grönt...