Tre trallande jäntor...och så jag.

Jag har varit på konstrunda. Med tre härliga väninnor. Ett stort antal konstnärer hade utställningar runt om i länet och vi ville betrakta deras alster. Betrakta och beundra. Och ibland betrakta och snabbt gå vidare. För onekligen stöter vissa verk bort mig därifrån. Snabbt som ögat. Man tar ju emot olika saker på olika sätt.

Jag stannar länge kvar framför en ung kvinna som naturtroget lojt sträcker ut sig i en blå-randig solstol. Under ett vackert blommande körsbärsträd. Jag blir alldeles varm där jag står i den kalla ishallen som fungerar som utställningshall denna helg. Den tavlan gör mig lycklig. Väcker behagliga känslor i mig. Det är då man inser att konst är viktigt. Jag blir också stående framför några annorlunda tavlor som gestaltar benen på kvinnor och benen på män. Ben i olika situationer och poser. Mycket vackert. Jag hajar till när jag läser titeln till en av dem: "Lady in green". Ett par kvinnoben med tillhörande fötter, beklädda med gröna balettskor med knytband uppåt smalbenet. Jag har ju skrivit en krönika som jag kallat "Lady in green". Det hade kunnat vara samma lady. Konstnärinnan och jag skrattade åt sammanträffandet. "Det skulle vara kul om din krönika hängde bredvid min tavla" sade hon. Jag kunde inte annat än instämma.

Vi åker vidare. Solen gör oss sällskap hela tiden och naturen är andlöst vacker. Vi pratar. Och skrattar. Och trivs i varandras sällskap. I en pittoresk sjöbod som innehåller massor av olika konsthantverk, blir vi länge stannande. Alla hittar saker som bedårar. Silversmycken, stickade mössor, vantar, ponchos, hemsydda linnekläder, vävda härliga ytterplagg som påminner om sagor från barndomen. Keramikalster, prydnader att hänga i fönster, prismor som glittrar, lampor som lockar. Galopperande hästar i trådkonst hänger och snurrar runt i väntan på att någon vill ta med dem hem.

Det fanns en hel del jag hade velat ta med hem. Men det får bli en annan gång. Nästan allt jag vill pryda mig själv och mitt hem med fanns i en enda liten sjöbod i Mellanfjärden. Här stod också den man som är så duktig på att tillverka segel och klä flaskor med ett slags grovt nät, som han knyter på ett speciellt och vackert sätt. Just då var han upptagen med ett sådant arbete. "Flask-klädsel".

Vid ett av våra uppehåll, åt vi nystekta strömmingsflundror med hemgjord pärstampa på en pittoresk och charmig restaurang. Vi trivdes fint och åt av hjärtans lust. En kvinnlig gammal bekant dök plötsligt upp och gjorde mig glad. Det var så många år sedan vi hade setts och hon såg precis likadan ut. Angenämt med gamla bekanta som dessutom är så trevliga. En klar bonus till denna redan perfekta dag.

Vi avslutade rundan med att åka ut till det absoluta slutet av en väg. Vägs ände! Som ligger alldeles vid havet. Som piskade mot de gråspräckliga klipporna och doftade.. hav! Magiskt! Det blåser nog alltid här. Det gjorde det när jag var liten. Och det gör det nog nu. Det är öppet hav och alldeles sagolikt vackert! Fyren syns bara ett stenkast från land. Ett mycket exotiskt stycke landskap! Konstnären som ställde ut här målar bara hus. Men inte vilka hus som helst. De är sneda och vinda och dansar i takt och i otakt. De lyser i regnbågens alla färger och man kan inte annat än le när man betraktar dem.

Hemfärden sker i dur. Vi missade en del konstnärer på grund av tidsbrist. Men det gör ingenting. Jag fick med mig många fina bilder som jag sparar i mitt minne. Jag sparar också våra samtal om allt och ingenting. Våra skratt och vår glädje över att ha fått umgås en solig vårdag i vårt vackra landskap.