Henning

Min morfar hette Henning. Jag hade velat tillbringa mycket mer tid med honom. Det var inte så ofta vi träffades. När jag var fem-sex år var jag hos mormor och morfar under en kortare period, på dagtid, eftersom mina föräldrar jobbade. Mormors och morfars hus, som de hyrde, låg bara en liten bit därifrån.

Det var väldigt trivsamt där. Grön vattenpump på gården och en vacker ledstång utefter väggen i farstun följde trappan upp till övervåningen. Det första man lade märke till i köket, var ett brunt, tjockt element, som fungerade som ett slags kamin. Jag tror det "gick" på fotogen. Små blålila eldslågor dansade inuti och det luktade gott och hemtrevligt. Vita nystärkta gardiner med gröna prickar prydde det gamla fönstret.

Morfar kallade mig alltid för Neta. "Kom nu Neta, så går vi på "Koppra" och handlar lite mat" sa han. Och så tog han den svarta lack-kassen med små, grå prickar på i handen och log och väntade på mig. Jag tog hans hand och så promenerade vi iväg. Det kändes tryggt och varmt. Och nästan varje gång vi tog en promenad, så sa han: "När du blir stor, Neta, så skall morfar köpa såna där clips som man har i örona. Det vill du väl ha?" Och vad svarar en liten tös som ville ha allt som glittrar? "Oh, ja, gärna". Och så skrattade han så nöjt.

Det gick några år och de flyttade från huset. Till ett sk pensionärshyreshus. På gräsmattan utanför det huset växte det ett gullregn. Det där underbara trädet med stora, gula blomklasar som hänger ner från grenarna. Jag blev lite ledsen när jag fick höra att det var så giftigt. Hur kunde något som var så vackert vara farligt? Jag kunde inte se mig mätt på gullregnet. Vi satt ute på en gul bänk på sommaren, när vi var och hälsade på, och språkade med mormor och morfar. Jag njöt av det vackra trädet.

När jag ringde på dörren till deras lägenhet och sedan klev in i hallen, så satt morfar på soffan i köket. Den med det röda galonet på. Han satt med ena benet över det andra och rökte på sin pipa. Så fort han fick syn på mig, sken han upp och sa: "Nej men hej Neta, är det du som kommer!?" Och så log han sitt underbara, snälla leende. Han hade en grå kofta med knappar. Jag gick genast in och satte mig bredvid honom på soffan och han pratade med mig och frågade en hel del saker. Det var nog det. Att han pratade , tog sig tid, intresserade sig för mig fast jag bara var en liten flicka. Det var nog bara han av alla vuxna omkring mig som gjorde det.

När jag var elva år fick jag en liten bror, Anders. Jag tror inte att morfar hann se honom. Han blev sjuk innan han föddes. Och ganska sent en kväll, när mamma och pappa varit och hälsat på honom på sjukhuset, så kom dom hem och mamma var jätteledsen. Då förstod jag att han inte fanns mer. Det var så sorgligt. Morfar hade rött hår och gröna, snälla ögon. Jag tycker att Henning är det vackraste namnet som finns. Och jag längtar så efter honom ibland. Och eftersom jag tror på mirakel, så ser jag fram emot att få ett par fina clips att pryda öronen med. Clips som glittrar.