"Kärlekens visa"

Ja, nog lever vi i föränderliga tider. Det som var knappt en tanke för några decennier sedan har blivit i allra högsta grad verklighet. Det gäller ju många områden som alla känner till. Ta bara det här med barnafödande. Att kunna föda barn med hjälp av provrör! Vem kunde tro det för 30- 40 år sedan? Bara som ett exempel. Ett annat är det här med pengar.

Pengar är ju alltid pengar. Eller? När jag var 18 år och nyss gått ur två-årig fackskola, som det hette, fick jag arbete på ett familjeföretag som kontorist/växeltelefonist. I arbetet ingick också att betala ut lönerna varje månad till de som knegade på verkstadsgolvet. Räkna ut och betala ut löner. I bruna, smala papperspåsar, som man hade skrivit lönesumman på. Med bläckpenna. Det var roligt och stimulerande.

Jag flyttade senare till huvudstaden, Stockholm, och där fick jag anställning på ett stort företag. Arbetsuppgifterna var ungefär desamma. Fast där var vi fler som arbetade. Vi betalade också där ut löner i bruna papperspåsar. Varje avlöningsdag var det lång kö till den lilla luckan, där vi satt och gav pengakuverten till dem de tillhörde. Också ett mycket trevligt jobb, får jag säga.

Strax efter det jag börjat där, skulle hela avlöningssystemet läggas om till data. Detta tekniska genombrott, som då började göra sitt intåg i alla Svenssons liv. Nåja, ännu så länge var det nog mest de större företagen som nyttjade nämnda fenomen. Det krävde många, långa arbetsdagar och kvällar, det här med omläggningen. Det var inte lika stimulerande. Inte för mig, som alltid varit en tjej med rötter i det gedigna "hantverket" och dess belöningar. Belöningar i form av tillfredsställelse av att ha uträttat något, till fördel för många, med händer och hjärna. Något som resulterat i färdig produkt. Detta nya, tekniska "vidunder" räknades inte till den genren. Inte i min hjärna.

Vem kunde förhindra det? Naturligtvis inte någon. Det fanns alldeles för många och stora fördelar. Så det var bara att hänga med. Underordna sig. Som i så mycket annat. Men ända sedan den tiden, har jag "svurit" över de moderna surrogaten, som ersatt det gamla. Detta inkluderar bl a plastkorten som fått ge rum för kontanter. Ända från början, när man bara hämtade ut pengar i bankomaten med dem, blev det jobbigt.Men jag gjorde det, om än motvilligt. Med tiden så kunde vi ju också betala rakt över disk, s a s, med nämnda kort. Då protesterade jag! Vilket påhitt! Och de där bankomaterna var ju hopplösa när de inte fungerade! Ville helst bara sparka in dem, vilket aldrig hände, turligt nog. I nästan varje affär knorrade jag: "Tacka vet jag när man betalade ut pengar i bruna papperskuvert"!

Det eviga, tid-vinnande ekorrhjulet har gjort att man mer och mer "tvingats" använda den här lilla plastbiten. Och något har hänt! Något som jag aldrig kunde ana: Jag har åkt dit! Jag är såld! Såld på en plast-visa! Låt mig förklara: Varje gång jag jagat runt i stan efter parkeringsplats när jag ska jobba, har varit en stressfaktor, eftersom jag sällan eller aldrig haft tillräckligt med parkeringspengar. Tills en dag, när jag fick informationen som förändrade mitt liv:"Du kan använda ditt visa-kort att betala parkeringen med"! ???? Det är svårt att beskriva den stora, i och för sig lite naiva, känslan när jag drog mitt kort i parkeringsapparaten och det bara var att trycka på rätt knapp, 5 kr, 10 kr! Wow! Aldrig mer svettig för att guldtiorna eller silverfemmorna inte ligger i det fack de borde.

Att betala med kort är också nu mycket bekvämt. Man slipper "riva" upp sedlar och riskera att förlora en tjuga eller en hundring, vilket faktiskt har hänt mer än en gång. Jag insåg att jag verkligen är fast, när jag en dag skjutsade min mor i bilen, efter att vi varit och handlat på en affär. Hon frågade vad det var som jag pysslade med vid kassan. Jag förklarade kortets funktion. Sedan hörde jag mig själv hålla en liten föreläsning om ALLA fördelarna med det. Det var då det slog mig på riktigt, att jag hade sålt mig.

Okay! Jag får ödmjukt böja mitt huvud för den här delen av tekniken och inse att även jag har kunnat anpassa mig. Anpassa mig till "datans" och plastkortens värld. Men å andra sidan, så vet jag inte om jag tror att det håller i långa loppet. Eftersom det blir så sårbart. Mycket kan hända och då kanske man får omvärdera allt igen. Men ännu så länge ser jag fördelar, som jag har blundat för. Vem trodde till exempel att jag skulle sitta framför denna skärm flera gånger i veckan? Trodde aldrig jag skulle lära mig. Sanningen var nog att jag inte ville. Men jag använder lika ofta penna och kautchuk. Tycker liksom att det är uppfinningar som står sig. Även i detta "högdatoriserade" land. Och en sak till: Det blir inte stora sopberg som man inte vet vad man ska göra av. När en penna är slut, då är den slut och ingenting blir kvar. I alla fall om den är av blyerts.

Slutrebus: Bruna papperspåsar med kontanter (sedlar och mynt) + blyertspennor och kautchuk = Plastkort+datorer ? Sant eller falskt? Skicka gärna in ett svar. Vinnaren får EJ en trisslott!