"What a wonderful world"

Jag hade varit i Ängelholm i fem dagar. Och nu var det fredag, den sjätte dagen av min vistelse. Jag besökte en mycket kär väninna och hade haft nästan en vecka av bara-vara-och-njuta-av-livet-dagar för mig själv. Tillsammans med henne. Och även med hennes förtjusande, vackra och charmerande söner. "Småkillar" på ca 1,85, 1,90:s längd. Jag känner dom sen dom var små och de var faktiskt lika charmerande då också.

Nu, efter härliga, lata dagar, skulle vi styra kosan mot Malmö. Min kära Greta var en liten aning nervös, eftersom hon aldrig hade kört själv ända dit förut. Jag förstod henne och kände en inre lycka över att jag skulle vara passagerare. Och kartläsare. Det brukar jag faktiskt klara bra, trots att jag lärde mig att hata allt vad kartor heter när jag gick i skolan. Jag hade "kartskräck". Visserligen känner jag alltid lite lätt panik på en gång när jag bekantar mig med den, men det går ganska snabbt över, när jag märker att jag har koll på läget.

Nåväl, denna fredag var grå och regnig. Men vad gjorde det?! Vi hade ju inhandlat diverse smycken, kavajer, smink etc just för denna dag. Den var ju lite speciell, eftersom vi skulle gå på konsert på kvällen. Och då ville vi ju vara så snygga som det bara var möjligt. En konsert brukar ju utspelas i en stor lokal, som i regel brukar vara nersläckt! Eller hur? Och publiken riktar ju uppmärksamheten på scenen, där artisterna uppträder. Right? Och jag stod lääänge framför spegeln och provade kläder och lånade och härjade. Tills jag var ganska nöjd. Ni förstår ju vad många människor som måste ha sett hur fin jag var och hur fin Greta var! Ja, i alla fall så är det ju viktigt med känslan.

Vi åkte till Gretas dotter och dotterns make. Där skulle vi äta middag först. De charmerande gossarna var också med. Deras kära mor bjöd hela gänget på konsert denna kväll! Fantastiskt! Vi värmde upp med lite Al Greene och Barry White på skiva , eftersom konserten skulle bjuda på Motown-musik. Det var mycket trevligt och ungdomarna lagade till en otroligt smakrik måltid med gott, rött vin till.

Klockan tickade på och snart var det bara en liten stund innan det började. Och en av killarna hade ännu inte klätt om. "Det är lugnt", sade han," det ligger ganska nära, man kör på några minuter". Då var det inte lätt att vara en liten klimakterie-tant, kan jag säga. Svetten började sippra under den nyinköpta Danmarks-kavajen men jag var ju tvungen att verka cool. Och stackars Greta skulle köra allihop. Dessutom var vi lite för många, så Jenna fick ligga över alla i baksätet. Det kändes som man var tonåring igen. Fast ändå inte.

Vi kom fram. Och i tid dessutom. Prick klockan nitton. Vi hittade våra platser, vilka var trästolar med stålben, sådana som man staplar på varann. Inte så comfortabelt, men det funkade. Ljuset släcktes och showen började. Jag har varit på ganska många konserter i mina dagar, men ingen som så direkt sög in hela publiken. Fantastiska musiker i bakgrunden, alla övriga artister var färgade och föreställde alla gamla Motown-stjärnor från 60 och 70-talet. Det hade lika gärna kunnat vara dom som de föreställde; Supremes, Stewie Wonder, Marvin Gaye, Louis "Satchmo" Armstrong, Martha and the Vandellas, m fl. Aldrig har jag skådat så hög klass på artisteri och alla i publiken stod upp i stolsraderna och dansade. Även de som inte kunde hålla takten. Men de dansade och klappade i händerna. I otakt, men vad gjorde det? Min kära väninna, lång, brun med stort, krulligt hår och lilla jag, inte så lång, blek och jämförelsevis färglös. Men med en musikglädje som jag sällan tidigare upplevt. Man ville bara inte att det skulle ta slut. Till och med ungdomarna tyckte det var bra. Ja, det var inget mindre än en fantastisk upplevelse! Som antagligen inte kommer igen. För det brukar inte sådana upplevelser göra. Och kanske skall de inte göra det heller. Det blev en god eftersmak. Och en härlig avslutning på en härlig vecka med mina älskade vänner. Tack, Gretchen med familj.