Från kvinna till kvinna

Alla kvinnor vet hur det är att komma i och vara i puberteten. Själva tillståndet är svårt och lite väl komplicerat att avhandla i korthet. Det kräver sin man. Eller snarare, sin kvinna. Samma fenomen gäller klimakteriet. Eller, som de flesta benämner det tillståndet, ö-v-e-r-g-å-n-g-s-å-l-d-e-r-n! Just. Övergången. Från vad till vad? Övergången från att vara en helt normal kvinna med normala upplevelser och känslor till att PLÖTSLIGT vakna en morgon med en morbid, gnagande, pockande, pulserande aning om att något är fel. Men att inte ha en aning om vad. Därför att ingenting ytligt, synligt, påtagligt runt omkring har hänt. Allt är sig likt. Men ingenting är sig egentligen likt.

Det kan liknas vid att se allt som hör till ens vardagliga liv med en annan människas ögon. Det kan te sig skrämmande, hotande. Det som tidigare varit en "peace of cake" blir nu, i ett ögonblick, en bergsbestigning. Saker som man tidigare tagit sig an utan att blinka, och då menar jag verkligen UTAN ATT BLINKA, ter sig nu som något som man aldrig kommer att klara av. Eller kanske hellre, något jag klarar med extremt stor ansträngning och ångesten i släptåg. "Vad är det som händer?" "Har jag blivit sinnessjuk?" "Mentalt rubbad"! Barnen skrattar. "Men mamma, sluta nu. Vad är det med dig? Det här är väl ingenting. Du är väl van detta!"

Ja visst. Jag är van att fixa det mesta. Men tyvärr, jag har förvandlats. Förvandlats till något konstigt, som jag inte har blivit förvarnad om, till någon som jag absolut inte känner och inte vet hur jag ska närma mig. Jag, som alltid somnat när jag lagt huvudet på kudden, blir nu piggare för varje minut som går på natten. Sömnen uteblir helt och efter flera nätter tror jag att det psykiska sammanbrottet är totalt. Detta får naturligtvis konsekvenser och jag söker läkare. Som med stor iver och glädje och gnuggande händer skriver ut sov-hjälp. Som jag alltid varit rädd för. Men som jag inser att jag vid det här laget behöver.

Det går veckor, månader, år. Humöret växlar. Jag är tillbaka i puberteten. Jag svettas, jag fryser, jag svettas. Och inte bara svettas. Strax före svettningarna anländer, inträder en gnagande , ångestliknande känsla i solar plexus och i hjärtetrakten. Det blir tungt att andas och jag vet att nu kommer svettningen. Det brinner i kroppen och eldslågorna slår upp i ansiktet, på kinderna och jag känner mig som när jag var 13 år; jag rodnade och hjärtat slog dubbla slag när en snygg pojke smekte mig på kinden. Fast detta är värre. Och sitter djupare. Och är på väg att totalt knäcka mig. Det har utbrutit krig i mig. Och jag är ensam som kämpar.

Med tiden vänjer man sig. I alla fall periodvis. Till slut avtar de värsta bataljerna. Underbart. Tills man plötsligt en dag dukar under för ett slag. Det kan vara var- och när som helst. På ett kafé, när man sitter och pratar med sin väninna eller dotter eller man. Poff! Hjärtslagen, hettan, rodnaden, ångesten! Detta för med sig en känsla av att inte räcka till, man är inte längre sin egen boss. Något har intagit mig! Jag vill inte! Släpp mig! Låt mig få vara bara jag! Jag vill ta kommandot över mig själv! Jag förminskas och känner mig allt som oftast som teskedsgumman. Fast inte lika gullig.

Åren fortsätter att gå. Både på gott och ont. Nu är jag glad att åren har gått. Jag har börjat att återfå mitt "riktiga" jag. Mitt "gamla", yngre jag. Jag kan se konturerna , personen igen. Och jag gläder mig åt att kunna känna mig normal. Säker, medveten om vem jag är, vad jag vill med mitt liv och med självkänsla. Äntligen! Jag börjar tycka om mig själv igen och törs vara den jag visste att jag var innerst inne, som försvann, gick vilse, men kom tillbaka. Vilken tur att jag i alla fall höll fast i det jag trodde på, det som är min grundpelare i livet.

Nu är jag ännu starkare, mer förvissad än någonsin om vad jag vill med mitt liv. Jag har gått in i en annan fas. Jag bjuder på mig själv utan att skämmas. Och jag gläds över det. Jag har fått en ny dimension i livet. Det är lite svårt att förklara men jag vet att jag nu prövar saker jag förut bara har tänkt på och gått steget längre. Jag tar risken att göra bort mig om och om igen och igen och igen......