Skrattar häst som skrattar vrist?

När jag var en liten tös, så hade jag klart för mig vad jag ville bli när jag blev stor. När man frågade mig, svarade jag utan att tveka: "Pinuppa!" Ja, detta var det vackraste, kvinnligaste och det absolut enda jag kunde tänka mig att bli. I min värld. Rimligtvis måste jag ju ha hört ordet från någon vuxen som pratat sig varm om detta åtråvärda, kvinnliga fenomen. Och snappat upp det. Och snabbt som tanken rättade ordet genast in sig på en självklar plats i min lilla hjärna.

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag skulle se ut. Jag tecknade denna uppenbarelse så noggrant jag nånsin kunde. Hon hade mörkt, lockigt hår, stora ögon med målade ögonfransar, hallonröd, välformad mun, kurvig kropp med snygg dräkt och en strass-brosch på slaget. Nylonstrumpor med söm bak och svarta, högklackade pumps. Detta var den ultimata "pinuppan"! Och så skulle jag se ut. Att jag var en lintott från födsel och ohejdad vana bekymrade mig inte ett dugg. Och att jag kanske inte riktigt skulle kunna se ut som hon på papperet och i huvudet, existerade inte.

Jag växte och blev en kvinna. Dock ingen "pinuppa". Jag har nog fallit väl in i rollen som den tjej jag föddes till och har trivts bra med det. Dock har vissa önskemål funnits kvar på en liten lista i mitt huvud. Jag önskar att jag kunde vara lite kvinnligare. Alltså normen för den kvinnlighet jag vill nå upp till är min egen. Och består av: Ett lugnt och behagligt humör. Ljus, lite sammetslen röst, ett kvinnligt pärlande skratt, som är så förtjusande att man bara måste lägga huvudet på sned och le lite, diskreta små utrop när jag blir förvånad eller överraskad, små superkvinnliga nysningar, ett tonläge som man ibland måste anstränga sig för att höra, en sval, återhållande framtoning överhuvudtaget. Smala vrister och små nätta fötter, iklädda svarta mockapumps med hög klack och vristrem. Detta är "normen". Vad är då jag?

Rösten hörs alltför väl, även när det inte är önskvärt. Och den är inte ljus. Eller sammetslen. Snarare lite åt det karligare hållet. Jag har förvisso lätt till skratt, men det skrattet går inte av för hackor. Det är ett ekande hästgnägg och nu på äldre dar med frustande tillägg. Och huvudet liksom slängs bakåt, utan förvarning. När jag tystnat, så hör jag mitt eget skrattande som en fruktansvärd olåt som jag enbart skäms över. Och varje gång tänker jag att det måste gå att göra nåt åt det. Men det gör det naturligtvis inte. Jag har försökt. Min spontanitet gör att jag blir allt annat än behaglig i min framtoning. Jag gastar när jag skulle vilja pipa lite försynt och mina vrister är raka och liknar mer trädstammar än kvinnoben. Så vristremmarna får pryda andra nätta, små kvinnofötter. Jag är "lost" i denna flärd-värld.

Trots detta, så tycker jag mycket om att vara den jag är. Jag tycker om att leva mitt lilla liv och jag är så glad att jag får vara med här. Min familj och mina vänner tycker om mig som jag är och jag är lycklig för det. Men de här märkliga "pinup"-idéerna ligger nog på lur under gammalt bråte. Vad är det annars som gör att jag alltid tittar på kvinnors vrister när jag ser dom i affären, på gatan eller i bussen? Jag tittar och suckar. Men skiftar snabbt fokus. Och känner mig tacksam för att jag är den jag är. Det finns ju ingen annan som är som jag. Eller hur?