"Byfåne" eller hemlig agent?

I alla tider har det funnits människor som tett sig lite speciella i andra människors ögon. På många ställen har de kallats "byfånar". Människor som av olika anledningar hamnat lite "utanför" de gängse normerna för vad som kallas "normala människor". Som barn påverkades man ju av omgivningens kommentarer och fick alltför ofta uppfattningen att den och den inte var riktigt fullt ut.

Dessa "byfånar" kanske har varit sådana som inte velat acceptera "den normala" människans villkor. De kanske har känt sig stympade och bestulna på sin personliga frihet om de levt som alla andra. Och har därför valt att gå en annan väg. Leva ett lite annorlunda liv. Och trivts med det. Medan omvärlden har häcklat och skrikit fula glåpord efter dem och uppammat en hatisk stämning som påverkat till och med små barn att tycka illa om dem.

Jag har själv varit med om det. Att häckla. Att springa och knacka på fönster och dörrar och sen gömma sig. Att skrika fula öknamn och reta upp de stackars farbröderna till gränsen för vad som borde vara tillåtet. Något som absolut inte mina föräldrar skulle ha tillåtit. De talade aldrig illa om dessa människor. Utan man gjorde det för att alla andra ungar gjorde det. Bara hakade på. En grym företeelse. Även om det "bara" hände ett par gånger. Det borde inte få hända en enda gång.

Mitt första möte med "Stor-Jesse" inträffade några år före mitt eget häcklande. Jag hade åkt buss med min mor och far. Vi skulle hälsa på min farmor och farfar. När vi klivit av bussen, gick vi fram till kiosken som fanns nära busshållplatsen. Där stod en man som jag kände igen och som mina föräldrar också kände igen. Han kallades "Stor-Jesse". Av någon oförklarlig anledning var jag mycket rädd för honom. Jag blev stel i hela kroppen och höll min pappa hårt i handen. Jag tror det var nå´t i blicken. Jag hann intefundera så mycket mer, förrän jag kände två starka händer ta tag i min lilla kropp och ett, tu, tre så försvann jag från marken. Jesse höll mig stadigt i midjan och jag låg på mage i luften. Han skrattade och flög med mig, som om jag vore ett modellplan. Jag trodde jag skulle dö! Jag skrek för allt vad tygen höll. Men det hjälpte inte. Karln ville aldrig släppa mig. Vad hade hänt med mamma och pappa? Dom stod kvar där och tyckte att det inte var så farligt. Men i min lilla värld var det det. Just då.

När Jesse äntligen släppte ner mig, efter vad som tycktes vara en evighet, körde jag in huvet i mammas mage. Hon tröstade mig med att han bara tyckte att jag var en söt liten flicka och ville skoja med mig. När jag lugnat ner mig, frågade Jesse vad jag ville ha för godis från kiosken. Jag pekade darrhänt på de stora vita, fyrkantiga "sockerbitarna". Jag kallade dom "snoddas". Han köpte en åt mig. Då kändes det lite bättre.

Jesse satte sig upp på cykeln. Bak på pakethållaren hade han en trälåda, som han målat i en ljust mintgrön färg. Den följde alltid med, var han än ställde kosan. Han cyklade iväg och vi gick dit vi ämnade. Mina ben skakade en lång stund. Inte förrän jag såg Jesse långt borta i fjärran, med den ljusgröna lådan med texten "JESSES EXPRESS", kunde jag känna mig trygg.

Det tog många bussresor innan jag tordes stanna vid samma busshållplats igen. Vad Jesse förvarade i sin låda, vet jag inte än i denna dag. Det var nog en väl bevarad hemlighet. Kanske en yrkeshemlighet till och med. Jag tror inte att någon visste.

Det verkar inte vara någon som riktigt vet vem han var. Han lyckades hålla distans till människorna och därmed också skapa ett slags mystik kring sin person. Kanske var det det som var tanken?